Blogginlägg från januari, 1984

Cajuninspirerad rock i Camden

POOR BOYS
Caernarvon Castle, London 21 januari 1984

En lördagskväll i januari 1984 ramladse vi bokstavligen in på Camden-puben Caernarvon Castle där den cajuninspirerade rockgruppen Poor Boys spelade varje lördag. Vi kom närmast från Dingwalls men jag minns inte om det var utsålt eller om vi tyckte att kvällens musik inte var till belåtenhet.

/ Håkan

Slamrigt och våldsamt

THE BARRACUDAS
Broadway, London 20 januari 1984

På den lilla mysiga rockklubben Broadway i västra London vid Hammersmith gjorde Barracudas en vansinnigt bra spelning. Slamrig och våldsam rock på gränsen till kaos men ändå oerhört kontrollerad. Sångaren Jeremy Gluck stod lika mycket bland publiken som på scenen, glömde texter men höll ändå humöret uppe.
   Bara några månader efter den här spelningen kom bandet på Sverige-turné och landade då även i min hemstad Örebro.

Jeremy Gluck, sång
Robin Wills, gitarr
Chris Wilson, gitarr
Mark Sheppard, trummor
Jim Dickson, bas

/ Håkan

Nyputsade mässingsinstrument

IAN STEWART BAND
Dublin Castle, London 19 januari 1984

Pianisten Ian Stewart var ursprungsmedlemmen i den första konstellationen av Rolling Stones. Och han fortsatte att figurera på bandets skivor utan att vara officiell medlem. Han medverkade på Stones 1983-skiva "Undercover" och han var också närvarande 1985 när "Dirty works" spelades in. Under de här åren hade han också ett eget band som uppträdde under namnet Ian Stewart's Rocket 88.
   I den jazzorienterade gruppen förekom inte så mycket rockmusik och det jag minns av Dublin Castle-konserten var att Stewart spelade en tillbakadragen roll i en grupp där gitarr och blås var mer framträdande. Traditionell jazz som blev lite påfrestande när musikerna på blåsinstrumenten började spraya och putsa sina mässingsinstrument.
   Under de här åren hette medlemmarna i bandet Roger Sutton, sång och bas, Jimmy Roche, gitarr, Ian Stewart, piano, Clive Thacker, trummor, Willie Garnett, saxofon, Mike Hogh, trombon, John Picard, trombon, Olaf Vass, trumpet, och Don Weller, saxofon.
   I december 1985 försämrades Ian Stewarts kondition och fick en hjärtattack och avled 12 december.

/ Håkan

Time U.K. konsert

TIME U.K.
Marquee, London 18 januari 1984

Bandet hade bara en singel bakom sig, "The cabaret", men vi lockades ändå till Marquee för att bandets trummis, Rick Buckler, tidigare hade spelat i The Jam. Men bandets övriga medlemmar hade också intressanta erfarenheter i andra band.
   Gitarristen Danny Kustow hade spelat med i Tom Robinson Band och The Spectres tillsammans med bland andra Glen Matlock. Basisten Nick South kom närmast från Sniff 'n' The Tears och både sångaren Jimmy Edwards och gitarristen Ray Simone hade varit med i gruppen Masterswitch som gav ut en singel 1978, "Action replay".
   Jimmy Edwards, som skrev majoriteten av bandets material, hade för övrigt en lång historia i popbranschen. Redan 1968 var han med i gruppen The Neat Change, med bland annat gitarristen Peter Brockbanks (Pete Banks) som senare var med och bildade Yes.
   Edwards hade dessutom en solokarriär 1979-81 då han bland annat gav ut första varianten på "Cabaret"-låten och en cover på The Jams "In the city". Kanske kom han via den singeln 1981 i kontakt med Buckler redan då?
   Det jag idag (2015) minns av konserten på ett turistpackat Marquee är att Time U.K. spelade mycket The Jam-influerad men högljudd rockmusik.
   När Time U.K. efter tre singlar sprack 1986 bildade Edwards och Buckler en ny grupp, Sharp, tillsammans med ytterligare en The Jam-medlem, Bruce Foxton. Trion gav ut en singel, "Entertain me".
   2002 gav skivbolaget Detour ut en 11 låtar samling, "One more time", med samtliga låtar som Time U.K. och Sharp gav ut plus några outgivna låtar.

Jimmy Edwards, sång, keyboards och gitarr
Rick Buckler, trummor
Danny Kustow, gitarr
Nick South, bas och sång
Ray Simone, gitarr och sång

/ Håkan

London-baserad cajunrock

THE BALHAM ALLIGATORS
Dublin Castle, London 17 januari 1984

Det var första, men inte sista gången, jag såg The Balham Alligators på scen i London. Bandet hade bildats året innan med walesaren Geraint Watkins, då mest känd som medlem i Dave Edmunds band, på dragspel. Bandet bör vid den här tidpunkten också innehållit Robin McKidd, fiol, Kieran O'Connor, trummor, Arthur Kitchener, bas, och Gary Rickard, gitarr.
   Bandet hade huvudsakligen puben Hare & Hounds som hemmaplan, där jag för övrigt såg bandet 1985, men passade soundmässigt in även i Dublin Castles utbud med sin minst sagt svängiga mix av cajun, country, rock 'n' roll, celtic folk, swing och R&B.

/ Håkan

Soft Cell-inspirerat dravel

SQUARE DEPARTMENT
MARTIN ANSELL
The Greyhound, London 15 januari 1984

Tog tunnelbanan till Hammersmith med ambition att komma över en billig biljett till Pretenders spelning på Hammersmith Odeon. Jag hade satt min gräns vid löjligt låga £10 och svarta börs-hajarna utanför krävde ännu löjligare £12... Hade Pretenders haft Billy Bremner i bandet, han spelade ju på den just släppta "Learning to crawl", hade jag nog betalat priset men vi tog vägen nedför Fulham Palace Road istället och hamnade på puben The Greyhound där Square Department var huvudband och Martin Ansell var förband.
   The Greyhound var en legendarisk rockpub där många stora kända namn hade spelat under åren. Bland annat Status Quo, Average White Band, Uriah Heep, Thin Lizzy, Brinsley Schwarz, Bees Make Honey, the Stranglers och The Jam. Just den här söndagskvällen var det inga berömda artister på scen.
   Martin Ansell spelade rak och okomplicerad poprock med ett band bakom sig, sjöng och spelade vänsterhänt gitarr och var nära nog en utseendemässig kopia av Anders Järryd.
   Ansell hade några års erfarenhet i duo med förre Stackridge-medlemmen Rod Bowkett under två olika namn, The Quarks och President President, med en singel var. Han hade vid den här tidpunkten 1984 en singel bakom sig i eget namn, "I'll be in the jungle", producerad av Tony Mansfield (New Musik) . Som med sitt sökande och mindre handfasta arrangemang inte stämde överens med det poprockiga soundet på scen.
   1986 släppte Ansell sitt debutalbum "The Englishman abroad" producerad av Rupert Hine.
   Duon Square Department hade också en singel bakom sig, "Love me", som tillhörde genren elektronisk pop. En grönklädd John Cooper Clarke-kopia kompad av endast en synt. Det var det mest patetiska jag någonsin sett i London, Soft Cell-inspirerat dravel.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.