Blogginlägg från 2026-10-02

2010-talet: #41. Kent

KENT: Jag är inte rädd för mörkret (Sonet/Universal, 2012)

SOM JAG TIDIGARE KONSTATERADE, på min lista med de största albumfavoriterna under 2010-talet, är Kents decennium en väg tillbaka till den personliga storheten innan de 2017 sa tack adjö. I alla fall med den skivproducerande delen av karriären. Efter ”En plats i solen”, plats #47 på listan, tar Jocke Berg och bandet ytterligare ett musikaliskt trappsteg uppåt ned ”Jag är inte rädd för mörkret”.
   Den uppåtgående trenden blir väldigt uppenbar på albumets öppningslåt, det nästan sju minuter långa mästerverket ”999”. Låten släpptes på singel nästan en månad innan albumet och är inte bara lång och mäktig utan också fylld av musikalitet, levande instrument och ett stort härligt sound. En återkomst till det konventionellt starka rocksoundet för Kent som hade ägnat flera år åt elektroniska irrfärder på sina skivor på 00-talet.
   Låten är både smakfull och effektiv med en härlig aaah-kör, rasslande tamburiner, levande galopperande trummor och åtskilliga keyboards. En onekligen imponerande produktion. Och på samma textrad nämns Ian Curtis, Michael Jackson och Michael Bolton men be mig inte analysera det.
   Sedan sex år tillbaka hade Kent bara en gitarrist, Sami Sirviö, och bandets sound var 2012 mer keyboardsbaserat än tidigare, utan att egentligen innehålla någon strikt klaviaturspelare. Det finns väl inga officiella uppgifter om vem som spelar keyboards på Kents skivor men basisten Martin Sköld får ibland credit för det. Det är kanske logiskt för Sköld är den enda Kent-medlemmen som får sitt namn bland låtskrivarna vid sidan av Jocke Berg.
   Men det är inte bara på Skölds låtar ”Petroleum” och ”Tänd på” som pianoklangerna dominerar, även på ”Jag ser dig”, ”Rita 1” och ”Färger på natten” är Kent-soundet mycket vackrare och mer klangfyllt än på flera av bandets elektroniskt syntdränkta album på det sena 00-talet.   
   Sedan är det givetvis Jocke Bergs storhet som sångare och låtskrivare som ännu en gång imponerar allra mest på ”Jag är inte rädd för mörkret”. Inspelad i både Stockholm och i Frankrike. Kent har ofta sökt sig utomlands för att spela in och fann den här gången Studios La Fabrique i den storslagna miljön i Saint Remy De Provence i södra Frankrike. Det har säkert hjälpt till med kreativiteten att skapa ett album på högsta Kent-nivå.

/ Håkan

Kjell Jonasson 4/10: Apropå Teenage Fanclub, nytt album i antågande (9:e oktober). Tre nya singlar ...

Kjell Jonasson 21/09: Kanske kan ett "gammalt" skivtips underlätta bristen på ny utgiven musik: Reig...

Håkan Gustafsson 10/08: Brillijant skiva/grupp! Förutom dina referenser så har jag alltid tyckt att de...

Björn Amberfält 8/08: Instämmer till fullo! Hade den stora stora ynnesten att få närvara vid turné...

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.