Blogginlägg från 2026-09-24

Ett gäng utmärkta Paul Simon-tolkningar

Konsertarrangören Olle Unenge presenterade artister som tolkade Paul Simons låtar.


Avslutning med alla artister på scen: Från vänster: Andreas Toya Bjurström, Max Koldenius, Jocke Dubbelman, Nikola, Mia Dubbelman, Peter Edgren, Olle och Frida Unenge.

Fler bilder nedan.

”LEGENDARER PAUL SIMON 85”
OLLE UNENGE
NIKOLA SARCEVIC
STIKO PER LARSSON
MAX KOLDENIUS & PETER EDGREN
MIA & JOCKE DUBBELMAN
FRIDA UNENGE
Makeriet, Örebro 23 september 2026
Konsertlängd: 19:10-19:55 och 20:20-21:06 (91 min)
Min plats: Sittande till vänster ca 4 m från scenen.

NÄR MILLENCOLIN-SÅNGAREN NIKOLA i början på århundradet inledde en solokarriär var det inom en helt annan musikalisk sfär. Med naturlighet och hemvävd country visade han upp nya musikaliska mer lågmälda influenser och andra soloalbumet ”Roll roll and flee” (2006) var ju visuellt, skivomslaget, bokstavligen en hommage till Paul Simon. På onsdagskvällen var Nikola en av många artister som från scenen på Makeriet sångmässigt ville hylla den snart 85-årige artisten och låtskrivaren.
   Hyllningen av Paul Simon var ännu ett uppskattat Olle Unenge-arrangemang som följde upp den lyckade konserthyllningen av Bob Dylan i våras i samma lokal. Artister från många håll kände sig nu inbjudna till en konsert att tillsammans med kompbandet Johnny Karlsson, bas, Mathias Alf, trummor, Andreas Toya Bjurström, gitarr, och Jesper Hugosson, keyboards, på sitt eget personliga sätt tolka en stor och legendarisk låtskatt.
   I sedvanlig ordning inledde arrangören Unenge konsertkvällen lågmält och akustiskt, tillsammans med dottern Frida, kvällens rad av många intressanta och kvalitativa tolkningar. Intro blev ”Leaves that are green” som dagen till ära (höstdagjämning) textmässigt var så välanpassad med textraden ”leaves that are green turn to brown”.
   Nikola följde med några mer tempoladdade låtar, ”I am a rock” (som han kopplade till dagisåldern för många decennier sedan...) och ”Me and Julio down by the schoolyard”, och det svängde hårt om både band och sångare. Han avslutade sitt set med ”Duncan” som en duett med dalmasen Stiko Per. En av kvällens många höjdpunkter.
   Även Stiko Pers framförande innehöll tempo och energi och med ”You can call me Al” i sin hand blev det kvällens största publikfavorit med mycket handklapp. Även ”50 ways to leave your lover” blev en framträdande höjdpunkt inte minst tack vare bandets insatser när de gjorde allt för att axla originalets svängiga och tajta arrangemang.
   Andra avdelningen inleddes med två professionella och riktigt duktiga Simon & Garfunkel-tolkare, Max Koldenius och Peter Edgren, som med både personlighet och skicklighet gav Paul Simons låtar ett eget uttryck långt från coverträskets kopierande. Gjorde ”25th street bridge song” till en fin duett och lyckades också fånga vemodet i den oerhört vackra ”Old friends”, en låt som Paul Simon skrev om ålderdom när han var 27 år(!).
   Paret Mia och Jocke Dubbelman grävde lite i Paul Simons korta förhållande med skådespelaren Carrie Fisher, gjorde en version av den mindre kända låten ”Hearts and bones” för att avsluta sitt framträdande med kvällens kanske mest kända inslag, ”Mrs Robinson”, till stort publikjubel.
   På väg mot kvällens final tog den elektriska versionen av ”The sounds of silence” ett stort steg innan alla artisterna samlades på scen och ganska naturligt bjöd på allsång i ”The boxer” med sitt rungande ”lie-la-lie...” i refrängen.
   Det talades allmänt från scen om många orepeterade stunder inför konserten men artister och kompband höll ihop allt med både spontanitet och skicklighet, orepeterad charm ska aldrig underskattas. Stiko Per presenterade slutlåten ”Still crazy after all these years” som just det men lyckades ändå avsluta konserten på topp.
   (Före, i pausen och efter konserten, bjöds det på fantastisk musik från Tobbe Barths dj-anläggning där han vid ett tillfälle på rad bjöd på både Tom Pettys ”The last dj”, Rod Stewarts ”Maggie May” och Bob Dylans ”Stuck inside of mobile with the Memphis blues again” och stack vid ett annat tillfälle emellan med The Flamin' Groovies ”Shake some action”. Tack för det!)


Leaves that are green (Olle/Frida)
Wednesday morning, 3A.M. (Olle)
I am a rock (Nikola)
At the zoo (Nikola)
Me and Julio down by the schoolyard (Nikola)
Duncan (Nikola/Stiko Per)
You can call me Al (Stiko Per)
50 ways to leave your lover

Paus

El Condor Pasa (Max & Peter)
April come she will (Max & Peter)
5th Street bridge song (Max & Peter)
Old friends (Max & Peter)
Hearts and bones (Mia & Jocke)
Mrs Robinson (Mia & Jocke)
The sounds of silence (Max & Peter/Frida)
The Boxer (Mia & Jocke/Alla)

Extralåt
Still crazy after all these years (Stiko Per)


Frida och Olle Unenge.


Gitarristen Andreas Toya Bjurström, trummisen Mathias Alf och Nikola.


Trummisen Mathias Alf, (Paul Simon), Stiko Per Larsson och basisten Johnny Karlsson.


Max och Peter.

/ Håkan

Kjell Jonasson 4/10: Apropå Teenage Fanclub, nytt album i antågande (9:e oktober). Tre nya singlar ...

Kjell Jonasson 21/09: Kanske kan ett "gammalt" skivtips underlätta bristen på ny utgiven musik: Reig...

Håkan Gustafsson 10/08: Brillijant skiva/grupp! Förutom dina referenser så har jag alltid tyckt att de...

Björn Amberfält 8/08: Instämmer till fullo! Hade den stora stora ynnesten att få närvara vid turné...

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.