Blogginlägg från 2026-09-14

2010-talet: #44. Richard Lindgren

RICHARD LINDGREN: Death & love (Rootsy, 2019)

MINA SVENSKA FAVORITKILLAR AVLÖSER VARANDRA på min lista med 2010-talets albumfavoriter. Förra veckan skrev jag om Göteborgs-fostrade Joel Alme och nu är det dags att uppmärksamma Skånes Richard Lindgren. Två riktigt personliga artister som inte har så mycket gemensamt men kommer med all säkerhet figurera framöver vid upprepade tillfällen på min rangordnade lista.
   Richard Lindgren ”slog igenom” 2008 med dubbelalbumet ”A man you can hate” och levererade sedan många starka och personliga album under 2010-talet, välskrivna och välproducerade skivor av vilka ”Death & love” var decenniets sista där han dessutom avslutade sitt samarbete med sitt formstarka liveband som han precis hade namngivit till The Remarkables.
   Ett album som lite ovanligt släpptes på våren 2019 och tillhör kanske inte något av Richards innehållsmässigt mest helgjutna album på 2010-talet men där finns givetvis ett och annat guldkorn. Lite ojämn i strukturen och kanske har tillverkningsprocessen, Richard har för första gången skrivit många låtar tillsammans med bandmedlemmarna, påverkat helheten.
   ”Death and love” är på många sätt ett litet avsteg från Richards gamla rutiner. Han har alltså för första gången samarbetat med sina musiker vid själva låtskrivandet och jag har lite svårt att höra den raka musikaliska linjen på skivan. Här är det variation och överraskande kast som regerar.
   De inledande modernt eleganta rocklåtarna blir avlösta av typiskt singer/songwriter-material. Sedan blir albumet en mix av både bluesvarianter, gammal ragtime och tydligt 30-talsinspirerat material. Den röda tråden är varken röd eller speciellt rak men Lindgren bjuder ändå på en spännande och helt klart varierad resa som mer eller mindre är inspelad live i studion.
   Tillsammans med keyboardmonstret Magnus Nörrenberg har Richard, med sitt alter ego Charley Goodride, producerat en klart spännande vårbukett musik med ett innehåll som både underhåller och engagerar. I Richards band finns det resurser att bjuda på både stordåd och mindre mästerverk.
   Ett band, där flera personer spelat med Richard i åratal, som den här gången alltså har förärats ett gruppnamn, The Remarkables, som är en i sammanhanget perfekt anpassad beskrivning av ett gäng musiker som är just – anmärkningsvärt personliga. En konstellation som här känns mer sammansvetsad och helgjuten än någonsin tidigare.
   Skivan inleds med titellåten som får mig att tänka på Kurt Weill/Bertolt Brecht-formatet, kabarémusik i rocktakt. Melodin smyger fram lite teatralt men är musikaliskt ändå fulländad med en god twang i gitarren och pianot i centrum. Det är också pianisten Nils Bondesson som har skrivit musiken.
   Sedan kommer låten ”Down on my luck” som blev den första singelpresentationen från det här albumet. Där förenas de snygga popgitarrerna, den kommersiellt klockrena melodin inklusive refrängen och det underbara bandsoundet.
   Rocksoundet finns kvar på ”Turnstile” men är bluesigare, tyngre och inte fullt så tillrättalagt. Snarare rufsigare, stökigare och vildare där Jon Erikssons gitarr skaver och tar ut svängarna ordentligt över det mustiga keyboardsarrangemanget.
   Som så ofta på Richard Lindgrens skivor ändras plötsligt karaktären på albumet och blir på ”Jilted love” mer lågmäld och akustisk i en singer/songwriter-inramad melodi. Men den bluesiga och delvis vilda elgitarren ger en levande känsla i bakgrunden.
   Sedan blir det på ”Bad habit” dags för Richard att flytta positionerna mot det countryinspirerade, Janne Adolfssons mandolin och ett avslappnat piano understryker känslan av liveatmosfär i studion. Det svänger grymt fast tempot inte är max.
   På ”Travels with Johanna” finns livekänslan också bevarad. En tung men inte statisk rocklåt där orgeln rullar på och gitarren dekorerar fint.
   ”Tell Dita (I love her)” gör ett musikaliskt besök i Louisianas träskmarker. Jon Eriksson, som också har skrivit melodin, tar fram sin utsökta slidegitarr och ger hela låten ett traditionellt stuk.
   På ”Charley Battles' blues” blir det lössläppt och glatt i studion. En typisk blues uppenbart skapad i stundens ingivelse där gitarristen och pianisten, som står för melodin, får fritt svängrum.
   Sedan ändrar albumet prägel återigen när Richard på ”First kiss” tar oss musikaliskt tillbaka många decennier i en ragtime-inspirerad låt med honky tonk-piano.
   ”Drunk tank boogie”, som Richard har framfört live i flera år, är en bluesmarinerad rock'n'roll-låt som gjord för livescenen i ett arrangemang och i en melodi som jag misstänker är skapad utanför Richard Lindgrens ansvar.
   På avslutande ”Where did you go, little boy” tas tempot och den uppsluppna stämningen ned och vi hamnar i en pianobar på 30-talet. Richard viskar sig fram och det blir så där tidlöst och historiskt när allt återigen verkar skapat i stunden.
   ”Death and love” är ett album med många ansikten på ett väldigt underhållande och omväxlande sätt.

/ Håkan

Kjell Jonasson 4/10: Apropå Teenage Fanclub, nytt album i antågande (9:e oktober). Tre nya singlar ...

Kjell Jonasson 21/09: Kanske kan ett "gammalt" skivtips underlätta bristen på ny utgiven musik: Reig...

Håkan Gustafsson 10/08: Brillijant skiva/grupp! Förutom dina referenser så har jag alltid tyckt att de...

Björn Amberfält 8/08: Instämmer till fullo! Hade den stora stora ynnesten att få närvara vid turné...

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.