Blogginlägg från 2026-08-24

2010-talet: #47. Kent

KENT: En plats i solen (RCA/Sony, 2010)
   
NÄR JAG SPONTANT TITTAR TILLBAKA PÅ KENTS drygt 20-åriga karriär är den full av musikaliska och kommersiella framgångar men när jag börjar analysera den mer noggrant finns där ändå några tveksamheter och till och med svackor fast de är ett fåtal. I alla fall i min värld. Från mitten och till slutet av 00-talet hade jag lite svårt för Kents tydligt syntbaserade arrangemang och de då ofta maskinellt tillverkade albumen.         
   Det var åren då Kent-gitarristen Harri Mänty lämnade gruppen och kanske var det just då ett tecken på vart Kent musikaliskt var på väg. Märkligt positivt är dock att Kent under de här åren live fortfarande hade det där rockigt levande soundet på scen. Det finns faktiskt bevarat i mitt klockrena minne från 2005 och 2008.
   Det finns väl låtmässigt några enstaka höjdpunkter på albumen ”Du & jag döden” (2005), ”Tillbaka till samtiden” (2007) och ”Röd” (2009) men helheten kan jag inte placera i nivå med exempelvis ”Hagnesta Hill” (1999) och ”Vapen & ammunition” (2002). Efter regn kommer det alltid sol och på 2010-talet hämtade sig Kent sakta men säkert i mina öron. Första försöket på det decenniet med ”En plats i solen” pekade positivt mot en bättre musikalisk utveckling för gruppen.
   Fortfarande är Kents låtar dränerade på rockiga elgitarrarrangemang men de rent klingande klaviaturerna är inte lika maskinellt programmerade på ”En plats i solen” som på de tre tidigare albumen.
   På Kents väg tillbaka till ett mer konventionellt sound blev "En plats i solen" ett bättre och jämnare album. Jag minns att jag vid release av skivan blev lite störd av några uppseendeväckande låttitlar, ”Glasäpplen”, ””Team building”, ”Gamla Ullevi” och ”Minimalen”, med ord som lite provocerande inte alls fanns med i texterna.
   Det stundtals pompösa soundet visade 2010 inte heller upp den bästa sidan av Kent-soundet och de tjutande 80-talsinfluerade syntarna på några låtar (tydligast i "Gamla Ullevi") var inte heller så positivt. På minussidan ville jag 2010 även placera på det decenniet Joakim Bergs modifierade röst genom en "telefonlur" på ”Team building”.
   Men numera med lite distans till skivan, 16 år senare, uppfattar jag ”En plats i solen” som ett helt godkänt och bra Kent-album från ett decennium som senare skulle visa upp ännu större höjdpunkter med gruppen.
   Akustiska gitarrintron på två låtar, ”Glasäpplen” och ”Minimalen”, tillhör höjdpunkterna på albumet och "Ensam lång väg hem" har positivt jordnära detaljer. Och de framträdande diskorytmerna som dyker upp en bit in i "Minimalen" kan jag också köpa och avslutande "Passagerare", med Rebecka Törnqvists duettsång, är riktigt spännande.

/ Håkan

Håkan Gustafsson 10/08: Brillijant skiva/grupp! Förutom dina referenser så har jag alltid tyckt att de...

Björn Amberfält 8/08: Instämmer till fullo! Hade den stora stora ynnesten att få närvara vid turné...

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.