Blogginlägg från 2026-08-10

2010-talet: #49. Hurula

HURULA: Vapen till dom hopplösa (Stranded, 2016)

HURULA SOLODEBUTERADE TÄMLIGEN personligt redan på 2014 och har efter åtskilligt strävsamma år arbetat sig upp till nästan extraordinära nivåer bland svenska pop- och rockartister. Långt innan jag visste vem han var, norrlänningen född i Luleå, eller ens hade hört honom spelade han först i för mig obskyra band som Masshysteri, The Vicious, Regulations, The Dead Ones och Cross innan han solodebuterade 2014 med albumet ”Vi är människorna våra föräldrar varande oss för”. Fortfarande utanför mitt medvetande.
   Nej, jag upptäckte Hurula, eller Hans Robert Hurula Pettersson som egentligen är hans fullständiga namn, först 2016 på albumet ”Vapen till dom hopplösa” och trots hans norrländska rötter uppfattade jag honom som musikaliskt besläktad med den tydliga Göteborgsfalangen av ny svensk rock. Och det fanns uppenbara bevis för den kopplingen.
   Kompet på albumet är en blandning av göteborgare och norrlänningar, exempelvis spelar Lars Malmros (Pop-Lars från Broder Daniel) trummor och producenten heter Björn Olsson, som bland annat spelar sitar på skivan, och som vi känner från Håkan Hellström, The Soundtrack Of Our Lives och Union Carbide Productions. Och är det något vi ska jämföra Hurulas andra album med så är det nog Broder Daniels sound. Rockigt och provocerande men ändå melodiskt och energiskt. Många gnisslande gitarrer men också vackert.
   ”Vapen till dom hopplösa”, utgiven på den Stockholmsbserade etiketten Stranded, var Hurulas definitiva genombrott för den stora publiken. Men den smeker aldrig den lyssnande skivpubliken medhårs men låtmaterialet är starkt personligt och det blev en språngbräda för Hurula vars skivkarriär pekat uppåt sedan dess fram till förra årets ”Existens”-album som är hans klara karriärtopp.

/ Håkan

Håkan Gustafsson 10/08: Brillijant skiva/grupp! Förutom dina referenser så har jag alltid tyckt att de...

Björn Amberfält 8/08: Instämmer till fullo! Hade den stora stora ynnesten att få närvara vid turné...

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.