Blogginlägg från 2026-05-03

April 2026 på Håkans Pop

Foto: Olle UnengePå konsert med Lars Demian och hans två musiker.

ÅRETS APRIL VAR VÄDERMÄSSIGT en något trögstartad månad men på Håkans Pop rullade veckorna på i sedvanlig takt och efter ett traditionell mönster. Med de fasta kategorierna Best of 1975/76, uppmärksamma kända datum och coveralbum. Mot slutet av månaden fick jag också uppleva en livekonsert och ungefär samtidigt skrev jag om en favoritartist som hade lämnat oss.
   Avdelningen med de 50 år gamla albumrfavoriterna når om en månad nummer ett och under april avslöjade jag placeringarna #6 till #9 där artister som Roxy Music, Ducks Deluxe, Nils Lofgren och Eric Clapton hade hamnat.
   Speciella datum under april: 1 april, 8 april, 15 april, 22 april och 29 april.
   Och i serien coveralbum skrev jag under april om skivor med enbart covers gjorda av Dave Stewart, Ward Hayden, Good Morning Blues och Titiyo.
   Hastigt och lustigt (tack Olle!) blev jag inbjuden till en konsert med Lars Demian som jag aldrig tidigare hade upplevt live.
   Dave Mason var en favorit redan på slutet av 60-talet, då medlem i Traffic, och under flera decennier följde jag hans karriär som sorgligt nog tog slut 19 april i år.

DEN FÖRVÄNTADE STORMEN AV nya skivor bedarrade lite under april. I alla fall med nya album som nådde mina öron. I brist på konkurrens den här månaden kunde jag ändå dela ut ett ”Månadens Bästa Album”-pris. Och några positiva skivsläpp kan jag trots allt ändå rapportera om.
   Framåt finns det ändå lovande och intressanta skivsläpp i sikte under maj. I veckan kommer Wilmer X:s nya album (jag har förhandslyssnat och kan rapportera om tolv nya Nisse Hellberg-låtar av sedvanlig kvalité) och mot slutet av månaden släpps Joakim Bergs nya ”Framtiden som aldrig blev av” och Paul McCartneys nya ”The boys of Dungeon Lane”.
   Sedan kanske månadens U2-ep ”Easter Lily”, sex nya låtar, får full release och det känns motiverat. ”Song for Hal”, som sjungs av The Edge, är ju en hit, medan övriga Jacknife Lee-producerade låtar påminner om traditionella U2-låtar med det avslutande Brian Eno-samarbetet ”Coexist” som vältrar sig i religion (”bless the lord”),
   Övriga nya skivor:
   RINGO STARR överraskade stort förra året med ett mycket bra T Bone Burnett-producerat album i countrygenren och ett år senare vill han upprepa succén med ”Long long road” efter samma framgångsrika koncept. Inledningsvis är jag inte lika överraskad och imponerad fast det låtmässigt håller ungefär samma goda nivå när Ringo numera sjunger bättre än någonsin i den snyggt anpassade T Bone-produktionen.
   Efter upprepade lyssningar kan jag konstatera att ”Long long road” är en mix av genomgående starkt låtmaterial, ibland mer countryfierat och ibland mindre, och även några Beatles-ekon i soundet. Låtar som sticker ut är ”Returning without tears”, den fina duetten med Molly Tuttle i ”You and I (Wave of love)” och ”My baby don't want nothing” med Billy Strings falsettsång som en extra läcker detalj.
   Sedan är nyinspelningen av "Choose love" mer intressant, med sina små indiska förtecken, än originalet från 2005. Från en tid när Ringo enbart gjorde mediokra skivor.
   I slutet på 70-talet fick JOE JACKSON ett genombrott i skuggan av Elvis Costello men började snart spela jazzinfluerad musik, flyttade till New York och jag tappade bort honom helt i många decennier fast han regelbundet har släppt skivor. Bor numera i Berlin och nya albumet ”Hope and fury” är för mig en frisk fläkt i poppiga arrangemang. Gränsar ibland till anonym Billy Joel-pop men det finns några personliga höjdpunkter.
   JOE PERNICE, som jag mest kommer ihåg som halva Pernice Brothers (med det härligt kraftfulla men lite splittrade poprockalbumet ”Who will you believe” 2024), men har också en lång solokarriär som just har resulterat i ett bra album ”Sunny, I was wrong”.
   Boston-sångerskan EILEEN ROSE har sedan 2000 många album bakom sig utan att jag har noterat det. Nya albumet ”Insanitia”, inspelat i Italien, ser helt rätt ut på skivomslaget, där hon står med en akustisk gitarr, så jag har lite förväntningar innan jag lyssnar. Bra sångerska och spännande låtar men Eileens röstresurser går ibland vilse i den alltför volymstarka produktionen. Mer Springsteen-rock än country.
   I slutet på 80-talet fanns det ett skotskt band som hette Danny Wilson under några år, utan att någon i bandet hette just det, och London-artisten Danny Wilson, en gång ledare för den engelska countrygruppen Grand Drive, fick utöka sitt artistnamn till DANNY GEORGE WILSON. Med både stråkar och ganska lågmälda poparrangemang gör han stämningsfull och personlig pop på albumet ”Arcade” med en röst som ibland påminner om David Bowie.
   Jag vet inte om titeln "Tillfälligt slut", Kristinehamnsgruppen BROMESAS nya album, är speciellt lyckat eller om det bäddar för missförstånd. Däremot är jag säker på att det genomgående genuint traditionella countrysoundet gör bandet unikt i Sverige. Sedan är sångaren Joakim Hildingssons svenska texter till sina tolv låtar så underhållande med stundtals glimten i ögat kring vardagsproblemen att jag reagerar med ett enda stort leende.   
   Lite lustigt är det också att jag får lyssna på två aktuella countryinspirerade album samma månad, med Ringo (se ovan) och BroMesa.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: IBLAND SÖKER JAG MIG TILL lugnare och mer akustisk musik och hittar ofta små rejäla för mig okända fynd. Förra året hittade jag ett namn, Clover County, i min jakt på musik i det lågmälda landskapet. Det upphittade albumet då, med tjejen AG Schiano bakom namnet, hamnade till slut på min årsbästalista.
   Nu har det hänt igen och det finns ett visst amerikanskt släktskap mellan Clover County och duon THE MILK CARTON KIDS och deras nya album ”Lost cause lover fool” för de är kollegor på samma lilla skivbolag i Nashville, Thirty Tigers.
   Kenneth Pattengale och Joey Ryan och deras akustiska gitarrer från 50-talet, hela tiden spelade med stor ödmjukhet och melodisk elegans, gör lyssnandet så värdefullt. Ibland blandar de in någon enstaka banjo, mandolin eller en lätt gråtande slide men det är melodierna som överträffar arrangemangen.
   Eagle Rock-killarna från Kalifornien smeker sin musik på en låg kommersiell nivå, jämförs ibland med Simon & Garfunkel men jag tycker inte att det är så påtagligt. Överraskande upptäcker jag att duon har gjort sex album och ska tydligen musikaliskt placeras i indie rock-genren men det känns omotiverat att placera sound och arrangemang i någon förutbestämd genre.
   I min första kontakt med ”mjölkkartonpojkarna” provocerades jag lite av gruppnamnet men jag har gått vidare och uppfattar numera Kalifornien-killarna som underbar balsam för öronen.

/ Håkan

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.