Blogginlägg från 2026-03-09

Best of 1975/1976: #13 "Hotel California"

EAGLES: Hotel California (Asylum)
Release: 8 december 1976

1976 HADE AMERIKANSKA GRUPPEN EAGLES definitivt lämnat den genuina countryrockgenren bakom sig och blivit ett alltmer konventionellt rockband, mycket tack vare Joe Walsh som sedan december 1975 var ny medlem i bandet. Walsh var känd som gitarrist och hade en genomgående rockig bakgrund när han kom in i Eagles och ersatte Bernie Leadon som hade en helt annan bakgrund i band som Dillard & Clark och Flying Burrito Brothers. Leadon var visserligen mest gitarrist i Eagles men spelade också banjo, mandolin, pedal steel och dobro. Walsh var en mer utpräglad elgitarrist med slide som specialgren.
   Det musikaliska skiftet i Eagles från Leadon till Walsh var tydligt men bandet hade ju under flera år utvecklats från sina countryrockrötter till mer elektrisk rock. Förändringen inleddes 1973/1974 när den amerikanske skivproducenten Bill Szymczyk tog över studiojobbet från engelsmannen Glyn Johns. Szymczyk skulle därifrån producera Eagles samtliga 70-talsalbum inklusive ”Hotel California”.
   Mannen med det svårstavade namnet Szymczyk hade en lång meritlista bakom sig med lite tyngre och rockigare grupper och artister. Som exempelvis J Geils Band, Jo Jo Gunne, Johnny Winter, Rick Derringer och även faktiskt Joe Walsh som han hade producerat sedan slutet av 60-talet, från The James Gang och Barnstorm till Walshs soloproduktioner. Därför var det ganska naturligt och inte så överraskande att Walsh, som också delade manager med Eagles, gick med i gruppen fast de musikaliskt inte hade så mycket gemensamt.
   ”Hotel California” är en av mina totalt sett mest spelade skivor men jag rangordnar ändå inte albumet som Eagles allra bästa. Därtill låter både den sensationella debuten ”Eagles” (1972), ”Desperado” (1973) och ”On the border” (1974) bättre och personligare i mina öron. Ändå är ”Hotel California”, från den mäktiga titellåten till finalen ”The last resort”, givetvis ett anmärkningsvärt album av mycket god och varierad kvalité.
   Titellåten är som sagt en lång (6:30) och stegrande klassiker med en mycket intressant text om hotellet, med sina spännande figurer, som också kunde vara ett fängelse (”This could be Heaven or this could be Hell” som Don Henley sjunger). Teamet Don Henley/Glenn Frey har skrivit en majoritet av albumets låtar och får på titellåten hjälp av Don Felder, gitarristen som hade utökat Eagles under 1974. Han tar faktiskt många gitarrsolon på albumet och låter Joe Walsh spela andra instrument som piano, orgel och synthesizer men på titellåten delar de effektfullt på gitarrsolon.
   Lika framträdande som Henley/Frey är som låtskrivare är Don Henley som sångare, hans ofta lite vemodiga röst symboliserar Eagles hela sound i andra låtar som ”Victim of love”, balladen ”Wasted time” och den avslutande långa (7:25) pianoballaden ”The last resort” men också i den mindre imponerande rytmiska Joe Walsh-låten ”Life in the fast lane”. Medan Frey tar mikrofonen på endast en låt, den närmast countryrockiga ”New kid in town” som John David Souther har varit med och skrivit som han ofta gjorde på Eagles skivor.
   Eagles var ett band med många sångare och med ofta ljuvlig stämsång i arrangemangen. Basisten Randy Meisner får som vanligt bidra med en egen låt på ”Hotel California” och på ”Try and love again” sjunger han ännu en gång bättre och personligare än jag minns det som.
   Joe Walsh bidrar också med en helt egen låt, ”Pretty maids all in a row”, med ett helt annat Eagles-sound där slide och wah-wah-gitarrer mer påminner om Walshs soloproduktioner. Även som Eagles-medlem fortsatte han parallellt sin solokarriär och gav 1978 ut albumet ”But seriously, folks...” där låten ”Life's been good” blev uppmärksammad.

/ Håkan

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.