Blogginlägg från 2025-09-12

Nerikes Allehanda idag 12 september 2025

I helgen har teaterföreställningen "The Clash was here" och i samband med det skrev Helene Berzelius på Nerikes Allehanda en artikel om bombhotet på Stora Hotellet 9 oktober 1977. Jag blev tillfrågad om vad jag kom ihåg men det visade sig att jag aldrig upplevde något bombhot, jag kom lagom till konserten då dramatiken hade lagt sig.
   Recension av och information om The Clash-konserten på Stora Hotellet i Örebro finns här.
   Så här var texten i Nerikes Allehanda igår 11 september 2023:

Bombhotet mot Storan 1977 – de unika bilderna

”EN NÄSTAN SANN HISTORIA OM DET som hände på Stora Hotellet 1977.”
Så beskriver Örebro teater sin föreställning ”The Clash was here” med premiär nu på lördag.
   Hur den helt sanna historien såg ut kommer här – tack vare NA:s arkiv.
Det var en dimmig söndagskväll i Örebro, och i almanackan stod 9 oktober 1977.
   På Stora hotellet skulle det brittiska punkbandet The Clash spela, vars debutalbum ”The Clash, 1977” släppts under våren. Låtar som ”London’s burning” hade gått hem hos de unga, och intresset för spelningen var hyfsat. Flera hundra hade köpt biljett för att komma och se bandet uppträda live.
   Man får betänka att det här utspelade sig under en tid då punken var tämligen nyfödd. I NA stod att läsa:
   ”Punk-rocken har blivit mycket omskriven när den dragit fram. Sitt ursprung har den bland engelsk arbetarungdom, som lidit mycket hårt av arbetslöshet. Tillsammans med en viss musikstil står punk-rocken för en odefinierbar, anarkistisk kultur, vars tydligaste uttryck är ungdomar med hundhalsband och säkerhetsnålar i näsor och kinder.”
   Men tillbaka till The Clash och spelningen på Storan. För strax innan det var dags för bandet att äntra scenen kom ett otrevligt telefonsamtal till hotellet: En okänd mansröst som meddelade att klockan 21 skulle en bomb explodera i lokalen.
   ”Vi tog omedelbart kontakt med polisen och frågade var vi skulle göra”, berättade hotellets direktör Ronny Norman för NA.
   ”De sa att vi kunde göra som vi ville, antingen låtsas som ingenting eller utrymma hotellet.”
   Det blev det sistnämnda. Cirka 400 personer bestående av konsertpublik, hotellgäster samt matgäster från restaurang Slottskällaren fick ge sig ut i den dimmiga oktoberkvällen. Där fick de vänta tills faran ansågs vara över, och konserten med The Clash till slut kunde genomföras utan incidenter.
   En som var där var NA:s recensent ”Håkan Pop” Pettersson, som så här nästan 48 år senare minns konserten men inte bombhotet:
   – Det är märkligt, men jag har inga egna minnesbilder av bombhotet. Jag minns det som att jag bara gick till Storan, och så började spelningen.
   Att döma av din recension var du inte superimponerad?
   – Haha, nej. Jag var 25 år vid det där tillfället men kände mig gammal. När punken kom var det mest riktigt unga som blev punkare, och alla som var där var mycket yngre än jag.
   Så här i efterhand är han dock nöjd över att ha varit där:
   – Minnet av konserten har nog växt med åren.
   Men vi tar några rader ur recensionen, för att se hur upplevelsen tedde sig just då:
   ”Clash bjöd på sig själv i 45 minuter och tempot var våldsamt och volymen hög. Deras attackprovocerande musik slängs nästan bokstavligen ut i publiken som rejäla råsopar. Men publiken står pall. Den lilla klicken av punkfantaster får aldrig nog.”
   I recensionen beskriver han publiken som ”entusiastisk men städad”. Men det kunde ha sett helt annorlunda ut.
   – Killen som arrangerade hade egentligen planer på tre punkkonserter i Örebro – Stranglers, Damned och Clash. Men det blev bara den här. Den med Stranglers blev inställd dagen före konserten, efter att bandet stött på raggare under en spelning nere i Skåne.
   Raggare och punkare ja – den som var med på den här tiden minns motsättningarna som uppstod.
   Varför blev det så tror du?
   – Punken kom väl och stökade till det kan tro – tog väl nästan över raggarnas plats som rebeller.
   Inte heller forna NA-fotografen Stig Nyström minns bombhotet mot Storan – trots att det var han som tog bilderna utanför hotellet. I ett nedpackat arkivkuvert finns hans hittills opublicerade bilder från den där kvällen:
   – Antagligen var det en snabb utryckning där jag sprang iväg och tog några bilder. Förmodligen var det rätt lugnt – hade det varit stor dramatik hade jag nog kommit ihåg det.
   Och han är ursäktad. När han lämnade NA 2010 hade han 40 år på NA bakom sig, vilket innebär att han dokumenterat ett rejält antal nyhetshändelser och ögonblick genom åren.
   När det gäller Örebro teaters föreställning ”The Clash was here” är det den fösta delen i trilogin ”This is Örebro”. Under de närmsta åren kommer tre nyskrivna föreställningar framföras, baserade på verkliga händelser som skett i Örebro län de senaste decennierna.
   Högst troligt finns de sparade i NA:s stora arkiv.

/ Håkan

Covers: Willie Nelson

WILLIE NELSON: Last leaf on the tree (Sony, 2024)

WILLIE NELSON ÄR VÄL FÖRST OCH FRÄMST inte låtskrivaren Willie Nelson. Nej, jag har inte lyssnat på 92-årige Willie Nelsons samtliga 77 album och min amatörmässiga slutsats om honom som artist med många covers i sin karriär kanske haltar lite. Sanningen är att jag först nu, under de senaste åren, börjat lyssna på hans skivor på allvar och det har till stor del handlat om covers. Som på senaste albumet ”Oh what a beautiful world” där han uteslutande tolkar Rodney Crowells låtar.
   Albumet innan, ”Last leaf on a tree” (2024) som däckade mig fullständigt och fick plats på förra årets årsbästalista, innehöll till 10/13-delar covers och både låt- och produktionsmässigt är det en klockren fullträff
   Sonen Micah står för den intressanta och spännande produktionen. Jag ska inte överdriva men sound och arrangemang tangerar nästan det spännande som ikoner som Rick Rubin och T Bone Burnett brukar bjuda på. Här finns både atmosfär och starka detaljer, Micah spelar på en drös olika instrument, och låtvalet som är en majoritet covers har hämtats från så många olika håll och tidsepoker.
   Bland låtskrivarnamnen trängs Tom Waits, Warren Zevon, Neil Young, Keith Richards, The Flaming Lips(!), Beck och Nina Simone. Låtar som sedan behandlats med både respekt och öppenhjärtighet. Urvalet är ändå udda och oförutsägbart och jag ska erkänna att bland låtarna är det bara en bråkdel som jag tidigare har hört i original. Bara det är orsak till mitt höga betyg och jag nästan uppfattar låtmaterialet som original.


1. "Last Leaf" (Kathleen Brennan/Tom Waits 3:14
2011. Från albumet "Bad as me" med Tom Waits.
2. "If It Wasn't Broken" (Sydney Lyndella Ward) 3:23
2017. Från ep:n "Jam in the van" med Sunny War (=Sydney Lyndella Ward).
3. "Lost Cause" (Beck David Hansen) 3:32
2002. Från albumet "Sea change" med Beck.
4. "Come Ye" (Nina Simone) 3:34
1967. Från albumet "High priestess of soul" med låtskrivaren.
5. "Keep Me in Your Heart" (Jorge Calderón/Warren Zevon) 3:35
2003. Från albumet "The wind" med Warren Zevon.
6. "Robbed Blind" (Keith Richards) 4:03
2015. Från albumet "Crosseyed heart" med låtskrivaren.
7. "House Where Nobody Lives" (Tom Waits) 4:10
1999. Från albumet "Mule variations" med låtskrivaren.
8. "Are You Ready for the Country?" (Neil Young) 3:46
1972. Från albumet "Harvest" med låtskrivaren.
9. "Do You Realize??" (Wayne Coyne/Steven Drozd/Michael Ivins/David Fridmann) 3:11
2002. "Do You Realize?" från albumet "Yoshimi Battles the Pink Robots" med The Flying Lips.
10. "Wheels" (Micah Nelson) 3:25
Original
11. "Broken Arrow" (Neil Young) 6:40
1967. Från albumet "Buffalo Springfield again" med Buffalo Springfield.
12. "Color of Sound" (Willie Nelson/Micah Nelson) 3:39
Original.
13. "The Ghost" (Willie Nelson) 5:11
Original.

/ Håkan

Håkan Gustafsson 10/08: Brillijant skiva/grupp! Förutom dina referenser så har jag alltid tyckt att de...

Björn Amberfält 8/08: Instämmer till fullo! Hade den stora stora ynnesten att få närvara vid turné...

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.