Blogginlägg från 2025-09-07

LAH25: Mainliners

Mainliners: Från vänster Magnus Granström, Jens Ingolf, Robert Billing, Martin Karlsson, Mathias Wennergren och Erik Arnberg.

JAG HAR FÖRVISSO SKRIVIT OM MUSIK i drygt 55 år(!) men sitter fortfarande på skolbänken. Lär mig nya saker hela tiden, upptäcker ständigt nya namn och får hela tiden anledning att lägga in ny information i min redan överfulla minnesbank. Mötet med andra människor, Live at Heart är för övrigt en perfekt mötesplats, utmynnar alltid i något positivt. Som nu senast när jag totalt däckad efter en konsert med Mainliners träffar min vän Pelle Blohm som vet ”allt” om detta fantastiska gäng.
   Pelle ger mig muntligt den korta historien om bandet vars medlemmar kommer från Ludvika och Örebro. Sedan skickar han mig djupare information i ämnet, ett pressklipp där Pelle i våras intervjuade några bandmedlemmar och beskriver ganska minutiöst Mainliners historia som innehåller både ups and downs men också en optimistisk nysatsning i bandets närmaste framtid. Jag fick uppleva ett viktigt steg framför mina ögon och i mina öron när bandet fyllde upp Kulturhusets stora scen mer än väl.
   Både Pelle och bandet vill i artikeln gärna jämföra bandets sound med Van Morrison och Them medan jag vill placera deras energi och fullständiga scennärvarokänsla i en helt annan musikvärld. Med sångaren Robert Billing i spetsen hör jag Southside Johnny framför mig och med ett blåsförstärkt band bakom sig är det i sammanhanget omöjligt att inte tänka på Asbury Jukes.
   Helt utan min vetskap debuterade Mainliners på skiva redan 2005 med albumet ”Bring on the sweetlife”, uppföljaren ”Mainliners” kom två år senare medan tredje albumet ”Our sacred syndicate” kom först fem år senare. Under hela tiden och fram till nu har bandet haft en orolig och sporadisk existens.
   Alla Mainliners skivor ligger på Spotify men jag har ännu inte vågat lyssna. När en artist eller grupp, som jag inte har hört på skiva, gör ett så imponerande liveintryck är det alltid en risk att skivsoundet i jämförelse blir platt och uddlöst. Men jag ska ge skivorna en chans.

Foto: Carina ÖsterlingMainliners live på årets Live at Heart.

/ Håkan

LAH25: Topp 10

JAG OCH NÅGRA ANDRA HAR FUNDERINGAR på om Live at Heart 2025 är den bästa upplagan All Time av festivalen. Det är naturligtvis alldeles för tidigt för att göra sådana jämförelser i den 16 år långa festivalhistorien.   
   Däremot kan jag påminna om enskilda höjdpunkter under de här åren för att just nu få någon typ av distans till diskussionen: Richard Lindgren (2011), Israel Nash Gripka (2011), The Mighty Stef (2012), Basko Believes (2013), Banditos (2015), Les Gordons (2015), The Johnny McCuaig Band (2016), The Vanjas (2017), Eric Palmqwist (2019), Lolita Pop (2019) och Waldemaar (2023).
   Från den tillbakablicken tar vi oss fram till idag, dagen efter Live at Heart 2025, och jag försöker göra en snabb sammanfattning av årets festival med en Tio i Topp-lista på det jag uppfattade som allra bäst:

Foto: Carina Österling
1. MAINLINERS
Mainliners har en lång och ojämn historia, jag ska strax berätta den här, men deras framträdande på årets Live at Heart fick mig att tänka bakåt i musikhistorien, till 80-talet och tider när New Jersey var en medelpunkt. I både energi och arrangemang gick mina tankar till Southside Johnny & the Asbury Jukes och Mainliners försvarar den musiken med dignitet.

2. KIITOS FÖR ALLTING
Country kanske tillhör gårdagens sound på Live at Heart men genren hade några höjdpunkter på årets festival. Kiitos För Allting är mer än så med sin respektlösa hållning till genren och samtidigt vara genuint underhållande.

3. EMBLA & THE KARIDOTTERS
Norsk country är inte att leka med. Ett fantastiskt band, med en pedal steel på absolut högsta nivå, med sångerskan som både pratar (i mellansnacken) och sjunger med bravur.

4. THE OCELOTS
Den här irländska kvartetten satte nästan rekord i finkänslighet och avslappnad koncentration. Onekligen en udda fågel i festivalsammanhang

5. THYRA
Det här otroligt skickliga bandet är det tredje countryfierade bandet på min lista. Här möts en rutinerad sångerska, Karin Thyr, och ett gäng musiker som tillhör gräddan av Örebros förnämsta.

6. MEADOWS
Rutinerade Meadows, som har uppträtt på alla Live at Heart-festivaler, gör ingen besviken och är säkerheten själv när han står på scen.

7. ISAK BENJAMIN
Unge Isak har väl i framtiden en given plats i den kommersiella delen av Sveriges musikbransch. Är redan en säker sångare, låtskrivare och artist.

8. DIVISION 7
Det här stora bandet, åtta medlemmar, lever på samma fysiska scenenergi som Mainliners ovan och kan tids nog bli stor på konsertscenerna.

9. OLLE UNENGE & ORKESTERN
Olle, som också råkar vara en nära vän till mig, delar sin karriär mellan irländsk folkmusik och egna svenska sånger. I det här senare formatet är han som mest personlig. Omgiven av duktiga musiker och, som i det här fallet, dottern Frida blir det än mer imponerande.

10. LITTLE STREAM
Det här Stockholmsbaserade bandet med norrländska rötter tillhör americanagenren men är så mycket mer personligt än så.

/ Håkan

LAH25: Sista kvällen

EFTER DEN FJÄRDE LIVE AT HEART-KVÄLLEN vaknade jag upp och kände mig rätt nöjd, med vad jag själv hade upplevt och hade den genuina känslan att årets festival tillhör topparna i den 16-åriga historien. Jag lär återkomma i den frågan och kanske har jag också en Topp 10 som minne av LAH25. Men först en liten tillbakablick på lördagens begivenheter.



HILMA PAHLÉN, Krämartrappan
Det blev nästan lördag eftermiddag innan vi upplevde första levande Live at Heart-framträdandet på ett ställe som jag aldrig tidigare upplevt en konsert, Krämartrappan som till vardags inte används för något vettigt. Nu stod 21-åriga Hilma från Borlänge med sin akustiska gitarr och var vanlig med vardagliga texter om livet. Det kanske låter allmängiltigt och anonymt men jag hörde det speciella och personliga i sångerna och gitarren. Visst hörde jag också ett melodiskt eko av Winnerbäck (hon är född och uppvuxen i Linköping...) i låtarna men det påverkade inte originaliteten jag uppfattade i mina öron.



THE OCELOTS, Glassery
Restaurangen Glassery, lite längre bort på Drottninggatan, var för mig också premiär som konsertställe. Lite avlång lokal på bottenvåningen som snabbt befolkades och blev trevligt trång och gemytlig. Och för andra gången fick jag uppleva det irländska bandet The Ocelots och deras mjuka, härliga musik. Har inte direkt folkmusikaliska kopplingar men den inrymmer mycket historia.
   Den här spelningen blev lite mer handfast med riktiga trummor i botten men annars var det återigen den loja banjon som gav låtmaterialet profil som i titlarna ”Roadside rainbow” och ”Australia”. Och i textrader som handlade om ”scrambled eggs and beer” och ”petrolstation” stod nog Ocelots som festivalens känsligaste ögonblick i mina öron.



OLLE UNENGE & ORKESTERN, MM's café med mera
En repris från fredagskvällen som ändå innehöll förändringar när gitarristen Oskar Hansson var tillbaka och att basisten Janne Hedström saknades den här gången. Men det var som vanligt Erik Mattssons känsliga dragspel som gav arrangemangen spets och underhållning.
   Sedan var det återigen en ynnest att få höra Olles dotter Frida både köra och sjunga egna låtar. Som duetten ”Famlar i mörkret” med sambon Mika, en låt att verkligen lägga på minnet.



LITTLE STREAM, Örebro Slott
Vi var egentligen på väg hem för matpaus men hörde på håll musik från Slottet där spelplatsen Borggården hade ändrats till framsidan på slottet med ett fantastiskt sound som ekade över Storbron och hela centrum.
   Där fick vi nya favoriter i det americana-baserade bandet Little Stream som nu har Stockholm som bas men ursprungligen härstammar från det nordligaste Sverige. Sångerskan hade en härlig röst som jag lite spontant jämförde med Maria McKee och gitarristens solon hade en ypperlig personlig klang.



SETTLERS OF SMÅLAND, Clarion Hotel
Country kanske inte dominerar Live at Heart som förr i tiden men det fanns i år några representanter att komma ihåg men kvartetten Settlers Of Småland tycker jag inte tillhör den exklusiva skaran. I mina öron ganska allmängiltig country utan direkt personliga ambitioner. Lite after work-känsla där.




RONIA, Örebro Konserthus Foajén
Det är alltid spännande med nya energiska sångerskor. Unga Ronias musik motsvarade i verkligheten beskrivningen i programmet som drömsk och psykedelisk. Hon kommer från Dalarna och jag är övertygad om att hon tillsammans med sitt lika unga band är på väg mot de stora scenerna.

Alla bilder: Carina Österling

VALTER NILSSON, Örebro Konserthus Foajén
Som sångare kanske det räcker att vara född i Göteborg för att bli jämförd med Håkan Hellström och Valter Nilsson har hamnat i den lite farliga fållan. Stort band, sex medlemmar, med blås förstärker givetvis den uppfattningen men det jag artistmässigt hörde på lördagskvällen var inte någon uppenbar Hellström-kopia.
   Valter är lite mer grov i sin röst, lite hes som en utarbetad hamnarbetare från Göteborg, men drivet och energin i arrangemangen fanns där och mot slutet av framträdandet framkallade Valter en liten modell av Ullevi-känsla i den uppsluppna publiken.

/ Håkan

Håkan Gustafsson 10/08: Brillijant skiva/grupp! Förutom dina referenser så har jag alltid tyckt att de...

Björn Amberfält 8/08: Instämmer till fullo! Hade den stora stora ynnesten att få närvara vid turné...

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.