Blogginlägg från 2025-09-05

LAH25: Dagtid

PÅ DAGTID BJUDER LIVE AT HEART på åtskilliga konserter, en verksamhet som intensifieras när det närmar sig helg. I samarbete med Radio P4 arrangeras det konserter i Kulturkvarterets foajé. Just nu är det Jens Hult och fortsätter under eftermiddagen med Diset, Little Stream och Ninni Neiler.
   Jag ”sprang förbi” Kulturkvarteret på förmiddagen när det Örebrobaserade bandet Perry Moon Band spelade sina stipulerade tre låtar. Alldeles för kort för att kunna göra en seriös bedömning men bandet har annars intressanta rötter i ett annat band som en gång i tiden också spelade på Live at Heart.
   The Bloakes spelade tre år i rad, 2014-2016, på Live at Heart och även 2017 på Folk at Heart. Då jämförde jag bandet med Traffic och Doors och i övrigt var jag positiv till The Bloakes.
   Från det bandet finns Petter Kroon, sång, Anton Cronqvist, gitarr, oxh Arvid Engdahl, trummor, kvar i Perry Moon Band som nu också innehåller basisten Jack Porser och en tjej på keyboards. Numera ett softare sound med både keyboards och gitarr i fokus.



/ Håkan

LAH25: Andra kvällen

PÅ LIVE AT HEARTS ANDRA KVÄLL provade jag ett nytt grepp. Programmet för kvällen och planeringen var lite svårbestämd och jag tänkte hoppa lite mellan konserterna. Inte uppleva allt som en helhet, missa inledning, avbryta innan slutlåten och försöka uppleva så mycket som möjligt av festivalen. Jag tog cykeln, som skulle hjälpa mig att nå festivalscenerna i utkanten av festivalområdet.
   Resultatet blev lite pyttipanna med både positiva och negativa upplevelser.

NÅGRA BILDER FRÅN TORSDAGSKVÄLLENS UPPLEVELSER:


Karin Thyr och hennes band Thyra bjöd på musikalitet av hög kvalité på Clarion Hotel.


I rök och hög volym presenterade Vilhelm Buchaus sin musik i Kulturhusets A-sal..


Irländska kvartetten The Ocelots bjöd på kvällens bästa musikaliska upplevelse på STÅ.


Simon Folger, på STÅ, var inte lika originell som trubadur.


Alexandra Wickman blev ganska monoton i sin countrypresentation på Clarion Hotel...




...medan norska Embla & the Karidotters med sin musik gav countrygenren full rättvisa.


Kvällens avslutning med levande soulmusik överraskade mig stort.


TORSDAGSKVÄLLENS AKTIVITETER inleddes med bandet THYRA på Clarion Hotel med sångerskan Karin Thyr och gitarristen och hennes man Göran Eriksson i spetsen. Men inte nog med det innehöll kompandet Magnolia Road tre riktigt rutinerade och ytterst skickliga musiker: Fredrik Landh, bas, Clas Olofsson, gitarr, och Micke Dahlén, trummor.
   Med de riktigt höga förutsättningarna så fanns det också musikaliska förväntningar i luften vilket givetvis uppfylldes. Här fanns det slidegitarrer till både vänster och höger och låtmaterialet svängde verkligen och ibland blev det små stickspår åt gospelinspirerad musik och ibland gränsade det till Little Feat.
   Sedan satte jag mig på cykeln och gav mig av norrut i Örebro till gårdagens lokal för invigning, Kulturhuset på Järnvägsgatan där VILHELM BUCHAUS höll hov nästan ensam på den stora scenen med rök och inspelad musik som hjälp.
   I den tunga röken och nästan lika tunga rockmusiken gjorde Vilhelm ett avbrott när han tog fram den akustiska gitarren och sjöng Bruce Springsteens ”I'm on fire”.
   Stressad på väg till nästa scen avbröt jag givetvis min vistelse i A-salen i förtid, satte mig på cykeln och rullade ner för Järnvägsgatan och in på Slottsgatan med den lilla mysiga lokalen STÅ som mål där irländska THE OCELOTS precis hade ställt sig på den minimala scenen. I trängseln fick jag uppleva en typ av avslappnad folkmusik som både sångmässigt och instrumentalt, ibland med en loj banjo i fronten, blev som balsam i hjärtat. Det finns anledning av uppleva den här irländska kvartetten igen någonstans på festivalen.
   Efter Ocelots blev beslutsångesten mycket stor och efter många minuter bestämdes att stanna kvar för att se och höra svensken SIMON FOLGER som visade sig vara en väldigt konventionell trubadur utan större personliga anlag. Ganska traditionelllt och trubaduranpassat.
   Upp på cykeln igen och en liten färd mot Örebro centrum för att återvända till Clarion Hotell där countrytemat skulle bjuda på den svenska countryartisten ALEXANDRA WICKMAN som tillsammans med elgitarristen Daniel Rydholm vid sin sida. Lite musikaliskt monotont och självcentrerat mellansnack blev Alexandra en liten besvikelse.
   Men countrykvällen skulle avslutas på topp med norska bandet EMBLA AND THE KARIDOTTERS som verkligen gav countrygenren personlig energi med en sångerska som hade humor och underbar sångröst. Och jag fastnade stort för bandets steelgitarrist som spelade både respektlöst och hejdlöst.
   Nu låg hemgång i luften men med mina kamraters hjälp handlade jag ännu en gång på Makeriet där det bjöds på fulländad soulmusik med ännu ett norskt band, SÜN BYRD. Ett femmannaband plus saxofon och trumpet som fyllde Makeriets stora lokal med energi. Det ska erkännas att min fascination för soulmusik i den här tappningen är högst begränsad men jag sögs in i bandets arrangemang på ett nästan omänskligt sätt.
   Sångaren och blåset spelade huvudrollen men jag fastnade för basgitarristens pumpande toner som lyfte närvaron på ett uppenbart sätt.
   En halvtimme innan midnatt avslutade jag kvällens Live at Heart-upplevelser, gick runt hörnet och hem och började fila på den här texten som ni just har läst.

/ Håkan

Håkan Gustafsson 10/08: Brillijant skiva/grupp! Förutom dina referenser så har jag alltid tyckt att de...

Björn Amberfält 8/08: Instämmer till fullo! Hade den stora stora ynnesten att få närvara vid turné...

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.