Blogginlägg från 2025-06-11

Brian Wilson (1942-2025)

GENI, GIGANT – OCH GALNING! Det finns ett antal personer i pop- och rockbranschen som passar in på den beskrivningen men ingen slår BRIAN WILSON på samtliga punkter. Efter ett långt och händelserikt liv är han nu död och nästan varje dag sedan slutet på 60-talet har jag väntat mig den nyheten ty han levde ett långt och farligt liv där han våghalsigt blandade droger med djupa sjukdomsdiagnoser.
   Det var som ledare och huvudsaklig låtskrivare i The Beach Boys, tillsammans med bland annat två bröder, Carl och Dennis, och en kusin, Mike Love, som han gjorde entré i 60-talets popbransch och radade upp den ena geniala poplåten efter den andra.
   Surfing blev gruppens musikaliska kännetecken och på drygt ett år, 1962-63, gav de ut singlarna "Surfin", genombrottet "Surfin' safari", undantaget "Ten little indians", "Surfin' USA" och "Surfer girl".
   Brian Wilson blev tidigt imponerad av Phil Spectors sound och låtar, i synnerhet när han första gången hörde Ronettes "Be my baby". Till julen 1963 (när Spector precis hade givit ut sitt berömda julalbum "A Christmas gift for you") influerades Brian att skriva och ge ut julpoplåten "Little Saint Nick". Dock helt utan några kommersiella framgångar fast gruppen vid den här tidpunkten var en etablerad hitmaskin.
   "I get around", gruppens första listetta, fulländades receptet med stämsång och poprock'n'roll. Under 1964 utvecklades Brians experimentella idéer. På "When I grow up to be a man" spelade han cembalo och "Dance, dance, dance" har uppenbara likheter med ett Spector-arrangemang med stor produktion, många studiomusiker och en framträdande tamburin.
   Redan 1964 började Brian Wilsons nerver svikta och slutade turnera med gruppen men fortsatte skriva låtar och producera. I november 1965 kom första exemplet på att Brian ville utvecklas på ett avancerat och inte alltid så kommersiellt sätt. "The little girl I once knew" är en låt i flera delar med tydliga pauser emellan, och tre olika sångare. "Pet sounds"-albumet fanns i Brians kikare...
   Det legendariska "Pet sounds"-albumet (1966) fick lysande recensioner men sålde förhållandevis dåligt, men här inleddes Beach Boys stora år med klassiska singelhits som "Wouldn't it be nice" (den mäktiga ”God only knows” på b-sidan!). ”Good vibrations” och ”Heroes and villains”.
   Trots omfattande nerv- och drogproblem var Brian Wilson under de här åren, 1966-67, i den så kallade zonen och skapade stordåd i den simpla popgenren. Kanske överarbetat och överambitiöst men symfonin "Good vibrations" i många separata delar, inspelad i fyra olika studios under drygt ett halvår, är ju ett geniförklarat verk. Och än idag blir jag förbluffad över dess korta speltid på blott 3:35.
   Låten fanns med under "Pet sounds"-inspelningarna men släpptes separat som singel. "Heroes and villains" tog ännu längre tid att spela in, från oktober 1966 till juni 1967, och är även den uppdelad i många olika sekvenser som ett musikaliskt och fulländat lapptäcke.
   Efter de här minisymofonierna kom Brian och Beach Boys musikaliskt ner på jorden i slutet på 60-talet som skvallrar om ett kreativt stillestånd i Brian Wilsons huvud.
   Under åren 1965 till 1976 turnerade inte Brian med Beach Boys och till gruppens skivor bidrog han bara delvis som sångare och låtskrivare. Ändå är 70-talsalbum som ”Sunflower” (1970), ”Surf's up” (1971) och ”Holland” (1973) värda att rekommendera. Men fortsättningen på Beach Boys-karriären är ganska blek och Brian fick grava hälsoproblem när han åt, rökte och drack alkohol alldeles för mycket och använde droger (heroin) som höll på att ta livet av honom.
   Från mitten av 70-talet till 1985 var det relativt tyst från Brian och tre år senare, 1988, kom hans riktiga comeback på skiva, albumet ”Brian Wilson”. Ett förvånansvärt starkt album, delvis producerat av Jeff Lynne, som har följts av ytterligare några sporadiska soloskivor. Jag vill rekommendera ”I just wasn't made for these times” (1995) och ”Gettin' in over my head” (2004). Kanske är det Eric Claptons, Elton Johns och Paul McCartneys gästinhopp på den senare skivan som har lockat mest.
   Brian Wilson avled tidigare idag, 11 juni 2025, efter en tids sjukdom.

/ Håkan

#68: The Snakes Of Shake

#68: THE SNAKES OF SHAKE: Southern cross (TBC, 1985)



/ Håkan

Englandslistan: 22 januari 1966

THE BEATLES HADE SOM VANLIGT TOPPAT ENGLANDSLISTAN över jul med både a- och b-sidan på singeln, ”We can work it out”/”Day tripper”, och 22 januari 1966 fick de ge sig för nya stjärnskottet The Spencer Davis Group (som på listan noteras som enbart Spencer Davis...) med sin femte singel. Efter sina singlar med covers av John Lee Hooker, Smokey McAllister, Ed Cobb och Deadric Malone/Eddie Silvers/Mary Brown hittade de ska- och reggaestjärnan Jackie Edwards och hans låt ”Keep on running” och succén var given. Även gruppens kommande framgångsrika singlar hade Edwards-låtar, ”Somebody help me” och ”When I come home”.
   På tredjeplatsen återfinns ännu en Beatles-låt, ”Michelle”, på väg mot toppen med den engelska folkpoptrion The Overlanders, gruppens enda hit. Även duon David & Jonathan släppte ”Michelle” på singel som nådde en 9:e-plats på Englandslistan som högst. ”Michelle” är Beatles näst mest coverinspelade låt, ”Yesterday” är den största. Låten var hämtad från Beatles aktuella album ”Rubber soul”, släpptes på singel i många länder, men inte England, och toppade Tio i Topp i fem veckor februari/mars 1966.
   Längre ned på listan finns ytterligare en Beatles-cover, George Harrisons ”If I needed someone” med Hollies, som inte nådde högre än en 20:e-plats i England.
   Easy listening-trenden håller i sig och representeras här av Herb Alpert, Bert Kaempfert, Tony Bennett, Barbra Streisand och Peter Sellers udda version av Beatles ”A hard day's night”.
   Engelsmannen Crispian St Peters en av två hitlåtar, ”You were on my mind”, klättrade till slut högt på Englandslistan, en andra plats.
   Även nykomlingen ”A groovy kind of love” med The Mindbenders nådde en andra plats i mars. Efter splittringen med sångaren Wayne Fontana fortsatte Mindbenders på egen hand och debutsingeln blev lyckad och framgångsrik. I bandet fanns Eric Stewart som senare skulle få sitt stora genombrott i gruppen 10cc.
   MIN FAVORIT PÅ LISTAN: The Kinks ”Till the end of the day.

/ Håkan

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.