Blogginlägg från 2023-01-06

ÖREBRO LIVE #36: Steve Gibbons Band 1979

STEVE GIBBONS HADE EN OFATTBAR RUTIN redan 1978 ty hans karriär som sångare startade redan i slutet på 50-talet i och runt Birmingham i England. Via mer eller mindre kända band som The Dominettes, The Ugly's, kortlivade supergruppen Balls och The Idle Race fick han möjlighet att spela tillsammans med bland annat Denny Laine. Det var sista upplagan av The Idle Race, som Jeff Lynne hade lämnat 1970, som 1972 bytte namn till Steve Gibbons Band.
   Innan Gibbons Band satte fart fick Steve 1971 möjlighet att göra ett påkostat soloalbum, ”Short stories”, som producerades av Gary Wright och legendariske Stones-producenten Jimmy Miller. Massor av musiker och körsångare var involverade i produktionen och det var där som han träffade gamle The Move-basisten Trevor Burton som 1972 blev den siste musikern som kom med i Idle Race.
   Steve Gibbons var sångare i Idle Race i tre månader, 1971-1972, tillsammans med ytterligare Birmingham-musiker, som hade spelat i Tea & Symphony och Locomotive: Dave Carroll, gitarr, Bob Lamb, trummor, Bob Wilson, gitarr, och Burton. Fram till 1975 spelade bandet på pubar och mindre ställen innan de hamnade under The Whos management och gav ut sitt första album, ”Any road up”, 1976.
   Steve Gibbons Band turnerade flitigt i både England, Europa och USA under några år och 1977 gav gruppen ut sitt andra studioalbum, ”Rollin' on”, och fick en hit med Chuck Berrys ”Tulane”. Samma år gav det liverutinerade bandet också ut livealbumet ”Caught in the act”.
   Men det var på hösten 1978 som Steve Gibbons Band skulle slå igenom stort överallt med albumet ”Down in the bunker” där Tony Viscontis produktion var uppenbart delaktig i framgångarna. Inte minst i Sverige blev albumet en eftertraktad och överraskande succé. ”Down in the bunker” sålde bättre i Sverige än i deras hemland och en konsert i källaren under hotell Malmen (samma lokal blev senare Ritz) på söder i Stockholm plus en tv-inspelning i samband med det ökade på populariteten.
   Saxofonisten Nick Pentelow, även han från Birmingham, hade spelat i Roy Woods storband Wizzard tidigare och finns med på flera låtar på ”Down in the bunker”-albumet. Han blev en naturlig medlem i bandet när de turnerade 1978 och 1979.
   Däremot saknades handskadade gitarristen Bob Wilson under vårturnén 1979 i Sverige.
   I samband med den längre Sverigeturnén lanserade bandet nya singeln "Get up and dance" och en för Sverige exklusiv utgåva av samlingsalbumet ”The best of Steve Gibbons”. Biljetterna till konserten i Örebro såldes slut på två dagar.


Foto: Håkan Ekebacke

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/4 1979.

EN AV DE BÄSTA PÅ MÅNGA ÅR

STEVE GIBBONS BAND
Konserthuset, Örebro 4 april 1979

DET ÄR ALLTID SVÅRT ATT GRADERA men onsdagskvällens rockkonsert med Steve Gibbons Band måste ha varit en av av de bästa på många, många år i Konserthuset. Sådan tidlös rockmusik kan bara framföras av en som har den rutin och erfarenhet som Gibbons har. Och hans band var på scen något av det mest slipade vi kan lyssna på idag.
   Förutsättningarna hade ändrats något då ena gitarristen, Bob Wilson, skadat handen tidigare på turnén. Dave Carroll blev därför ensam gitarrist och pianot, som Wilson brukar spela, slopades helt och därmed gick vi miste om pärlor som "Big JC".
   Gruppen hade med den trimmade sättningen också trappat upp både tyngden och volymen i framträdandet. Möjligen var det en naturlig utveckling från spelningar på småställen till lite större konsertlokaler. Men gruppen riskerar därmed att tappa sin ursprungliga publik.
   Hög volym och påskruvade förstärkare kunde ändå inte ta ifrån oss den oerhörda genialitet som genomsyrade det mesta som Gibbons sätter händerna i. Sedan må det vara nyskrivna calypsolåtar, "Sunny day in the tropics", eller rockklassiker från 50-talet. Samma gedigna och lyhörda avvägning.
   Två av hans "storysongs", "Mr Jones" och "Johnny Cool", inledde och blev här mer musikaliskt utsmyckade än på skivorna. Gibbons rufsade till håret, satte på sig kompgitarren och svingade sig ut i "Eddie Vortex" och den första publikreaktionen började visa sig. Publiken som säkert först blev chockade av den högljudda inledningen.
   Det var i "Any road up" som gitarristen Carroll och saxofonisten Nick Pentelow gjorde några vildsinta och hänsynslösa solon. Som var mer egoistiska tripper än musikaliskt motiverade.
   Lite längre fram i konserten visade Gibbons upp sin tveklösa kärlek till 50-talsrock. "Tulane" och "Git it" rockade våldsamt i bandets versioner.
   Avslkten var förstklassig, två låtar från "Down in the bunker"-albumet innan de fantastiska tre extralåtarna där Steve Gibbons sammanfattade sina influenser och historia, "Say tripper", Ray Charles "Hallelujah I love her so" och "High school confidential", Jerry Lee Lewis-låten i en ståtlig version som nästan fick Konserthuset rappning att falla.
   Steve Gibbons själv var eleganten i kavaj, läderbyxor och kråsskjorta omgiven av en kvartett grabbar som spelade för livet.
   Minnen kopplar man ofta ihop med musikaliska tillfällen. Bra konserter brukar inte vara långa. Vi noterade 4 april 1979 - en stor dag!

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.