Blogginlägg från 2022-12-12

Nikolaikyrkan bjöd på värme och musik

Punsch.


Jesper Lindell.


Mathilda Wahlstedt.


Mats Dernánd.


Ludwig Hart.


”Örebro tillsammans för Musikhjälpen”
LUDWIG HART/JESPER LINDELL/MATHILDA WAHLSTEDT/MATS DERNÁND/PUNSCH
Nikolaikyrkan, Örebro 12 december 2022
Konsertlängd: 19:00-20:21 (81 min)
Min plats: 12:e bänk lite till vänster.

DET VAR EN KYLSLAGEN MÅNDAGSKVÄLL när vi blev inbjudna till värmen i Nikolaikyrkan. Där bjöd en rad intressanta artister på sång och musik utan att få betalt medan publiken skänkte pengarna för konsertbiljetten till Musikhjälpen som samma kväll startade upp i Göteborg. Den här kvällen fanns det en lågmäld musikalisk ton i Nikolaikyrkans atmosfär fast elgitarrernas antal var fler än de akustiska.
   Musikhjälpens motto i år är ”för en tryggare barndom på flykt från krig” och den musikaliska kvällen i Nikolaikyrkan kunde knappast ha börjat mer passande. Stora delar av gruppen Punsch, med Christian och Alice Ståhlberg i spetsen, startade med låten ”Hem” som nästan lät specialskriven för kvällens tema. Magnus Norström spelade otroligt vacker slidegitarr och Niclas Nordqvist vässade arrangemanget med en trumpet i några andra låtar.
   Nyligen hemkommen från Europaturné med bandet gick Jesper Lindell och köpte en akustisk gitarr i fredags och tre dagar senare stod han på Nikolaikyrkans ”scen” och framförde två låtar live, John Prines ”Far from home” och ”Moving slow”, helt ensam. Utan sitt eminenta band i ryggen lät Jespers röst än mer naken och stark och motsvarade alla förväntningar och krav som numera riktas mot ”årets stjärnskott”.
   Den lokala lilla sångfågeln Mathilda Wahlstedt framförde två egna sånger, ”Call me” och ”Dreamer” (reservation för låttitlarna), som var både suggestiva och vackert emotionella. Tillsammans med Julia Löf och två elgitarrer skapades arrangemang som var både himmelska och svävande.
   Mats Dernánd är årets lokalartist på P4 och tillsammans med Per Alexandersson, akustisk gitarr, och cellospelaren Karin Svärd bjöd han på spännande klanger från sina keyboards. Han är en driven och professionell låtskrivare, ”Solid ground” och ”Everybody has a story” är bevis, men han kan ibland låta lite opersonligt allmängiltig men kvällens sträva cellosound gav framförandet både nerv och känsla.
   Kvällens finalartist, Ludwig Hart, har många strängar på sin elektriska gitarr och tillsammans med Michaela Holmberg, på gitarr och framförallt sång, bjöd han på några låtar som innehöll både ren och skär rockmusik och melodiös elegans. Jag gillar det där svajiga soundet i gitarren som både retar och smeker på samma gång.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #40: The Saints 1984

1984 HADE DET AUSTRALISKA ROCKBANDET The Saints haft en lång, sporadisk och väldigt osammanhängande men ändå legendarisk historia bakom sig. Med sångaren och gitarristen Chris Bailey som den enda gemensamma länken mellan alla olika upplagor av gruppen Saints som hade existerat under alla år. En grupp som startade 1973 under det osannolika namnet Kid Galahad & the Eternals.
   Redan då var Bailey ledare och sångare. Bailey med sin minst sagt brokiga bakgrund, född i Kenya av irländska föräldrar, uppvuxen i Belfast för att sedan emigrera till Australien, satsade nu fullt ut på sin musikaliska karriär med bas i Brisbane. Gruppen bytte snart namn till Saints och när punken i mitten på 70-talet började sprida sitt anarkistiska budskap tillhörde Baileys grupp pionjärerna. Redan i juni 1976 hade de spelat in sin första singel, "I'm stranded", som skulle bli en legendarisk skiva i punkgenren.
   Singeln släpptes i liten upplaga på ett litet skivbolag (Fatal Records) i Australien men ryktet om Saints och skivan nådde snabbt England där ännu ett litet skivbolag (Power Exchange) gav ut skivan innan stora EMI, som precis sparkat Sex Pistols, fick upp ögonen för Saints. Punkrörelsen var ännu så länge i sin linda men här gällde det att agera blixtsnabbt. Ett album med Saints, döpt efter singeln, spelades in på två dagar och släpptes i februari 1977.
   Trots uppmärksamheten, de relativa framgångarna och skivkontrakt var Saints ingen stabil enhet. Medlemsförändringar, inre stridigheter och det tvivelaktiga ödet att bli dumpade av skivbolaget hösten 1978 gjorde att gruppen sprack våren 1979. Vilket fick Bailey att rekrytera nya musiker som under de närmaste åren vandrade ut och in i gruppen. Där Bailey samtidigt började ge ut soloskivor för att göra osäkerheten kring Saints framtid uppenbar.
   När Bailey och Saints kom till Sverige hösten 1984 hade Bailey givit ut två soloskivor, "Casablanca" (1983) och "What we did on our holidays" (1984), men gruppskivan "A little madness to be free" hade släppts sommaren 1984 och var en utmärkt språngbräda inför turnén. Där Bailey omgav sig med Iain Shedden, trummor, Chris Burnham, gitarr, och förre Birthday Party-basisten Tracy Pew. När Saints några veckor efter Rockmagasinet-spelningen, 26 oktober, gjorde konsert i Göteborg på Mudd Club spelas den in och gavs 1985 ut som "Live in a Mud Hut ... Somewhere in Europe".
   Historien om Saints fick en fantastisk fortsättning 1986 med deras all time-bästa album "All fools day" (november) och en månad senare såg jag ett blåsförstärkt band göra en kanonspelning som avslutades med "River deep mountain high". Faktum är att Chris Bailey och Saints gjorde en totalt bättre Rockmagasinet-spelning hösten 1989 men det är 1984-konserten, första upplevelsen med bandet, som givit de outplånliga minnena.
   Förbandet för kvällen var Örebrobandet Lix med bland annat systrarna Mija och Maggan Folkesson.


                                                             Foto: Anders Ohlsson

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/10 1984.

ÄNGLAMUSIK MED SKAMFILAT HELGON

THE SAINTS
Rockmagasinet, Örebro 13 oktober 1984

Det stod ett "helgon" på Rockmagasinets scen i lördags kväll. Chris Bailey, den obestridlige ledaren av Saints, har en tämligen skamfilad helgongloria efter de gängse reglerna. Men i rockkretsar är han fullt accepterad och efter 3/4-delar av konserten var jag helt övertygad om att Saints var det bästa som hänt rock-Örebro sedan Barracudas i våras.
   Saints senaste album "A little madness to be free" är en märklig historia med få rockmusikaliska attacker, rikligt med blås och stråkar men synnerligen många bra låtar som på scen fungerade lika effektivt utan stora arrangemang. Just för att det i grund och botten är så ypperliga låtar.
   Bailey saknar rockstjärnans yttre stil och trendkänsla men ur hans kompgitarr, som han spelade suveränt fast instrumentet är så felaktigt undervärderat, strömmade rent odödliga harmonier. Han pratade och sjöng slarvigt men hade en röst som den här kvällen kunde flytta berg.
   Så långt var konserten en helt lysande affär. Men när Bailey mot slutet hängde av sig gitarren, ägnade sig mer åt att röka än att sjunga rasade konserten ned på en märkligt normal kvalitetsnivå. Och kvar stod bara en man som var svettig och fet.
   Smått chockerande avslutade han med en Black Sabbath-låt för att efter en timmes konsert lämna scenen och inte återvända för några extralåtar till allas besvikelse.
   Så det var med en både förvirrad och bitter eftersmak jag lämnade konserten, som var mycket bra men kunde ha varit ännu bättre, och vandrade ut i regnet vid midnatt.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.