Blogginlägg från 2022-04-18

ALL TIME BEST #9: "Abbey Road"

Postad: 2022-04-18 07:57
Kategori: ALL TIME BEST



THE BEATLES: Abbey Road (Apple, 1969)

PÅ MÅNGA SÄTT ÄR ”ABBEY ROAD” THE BEATLES mest imponerande album. Inte bara tack vare en helt fantastisk rad av märkvärdigt starka låtar. De minst sagt bristfälliga förutsättningarna inför inspelningarna och den interna osäkerheten som just då hägrade i framtiden för kvartetten gjorde ”Abbey Road” till ett på förhand våghalsigt projekt men alla motgångar besegrades. De fyra Liverpool-killarna gick i mål med ett ypperligt album som överlevt decennierna utan att krackelera det minsta.
   Titeln på albumet är blott ett namn på en gata i norra London och syftar inte alls på världens kanske mest berömda inspelningsstudio på samma gata nära det övergångsställe som är fotograferat på skivomslaget. ”Abbey Road” är inspelad våren/sommaren 1969 i studion som vid det tillfället hette EMI Recording Studios. Det var först fem år senare, 1974, som studokomplexet bytte namn till Abbey Road Studios och fick en egen logotype.
   Ironiskt nog spelades ”Abbey Road” inte in enbart i den studion utan också på två andra London-platser, Trident Studios och Olympic Studios i Barnes.
   Efter debaclet när ”Get back”-inspelningarna i januari 1969 inte resulterade i ett slutgiltigt album, fast teknikern Glyn Johns gjorde allt för att få ihop de spridda inspelningarna, började de redan 22 februari på ett nytt albumprojekt med återigen George Martin som ansvarig producent. Så här i efterhand ett väldigt överraskande grepp hos en grupp som vid tillfället inte riktigt höll ihop och intresserade sig för allt annat än The Beatles. Inte desto mindre är det rent av häpnadsväckande att albumet blev så lyckat och framstår än idag som en av gruppens stora höjdpunkter.
   Tre av beatlarna hade redan inlett sina solokarriärer innan ”Abbey Road” spelades in. Först ut var Paul McCartney som 1967 skrev filmmusiken till ”The Family way”. Sedan följde George Harrison efter med den indiskt klingande ”Wonderwall” (1968), även det ett soundtrack, och den elektroniskt experimentella ”Electronic sound” (1969). Medan John Lennon, tillsammans med lekkamraten Yoko Ono, gav ut de än mer avantgardistiska albumen ”Two virgins” (1968) och ”Life with the lions” (1969). Och för att förvirra ytterligare lanserade paret Plastic Ono Band precis samtidigt, juli 1969, som ”Abbey Road” spelades in.
   Även i övrigt var gruppmedlemmarnas tankar splittrade vid den här tidpunkten. Deras skivbolag Apple var i full swing och krävde tid och engagemang. Paul producerade Mary Hopkin och skrev en låt till Badfinger. George skrev en låt till Cream (”Badge”) och producerade album med Billy Preston, Radha Krishna Temple och Jackie Lomax. Och Ringo satsade allt på en skådespelarkarriär.
   Mitt i den kalabaliken skulle det produceras ett (revansch)album med The Beatles, en grupp som uppenbart inte var överens. John ville göra ett rock'n'roll album à la ”Get back” och Paul tänkte på en ”pop opera” där låtarna skulle sitta ihop som ett långt medley. Båda fick väl på sätt och vis sin vilja igenom.
   Med ovan angivna skäl var det svårt att samla de fyra Beatles-medlemmarna samtidigt i studion. Ändå är ”Abbey Road” ett under av samstämmighet (speciellt i ett genomgående imponerande och välsjunget körande) och alla fyra bidrar på nästan samtliga låtar. John spelar inte på ”Here comes the sun” och ”Golden slumbers”/”Carry that weight”. Men det är ett förvånansvärt fint samspel på många låtar. Exempelvis duelleras det vilt på sologitarr mellan John, Paul och George på väldigt många låtar.
   Vi kan väl komma överens om att John med sina idéer så smått dominerar albumets förstasida och Paul lyckas binda ihop många låtar på andrasidan men ”Abbey Road” är ju en rejäl gruppskiva där alla medlemmarna trots allt bidrar på ett väldigt positivt lyckat sätt.

OCH ”ABBEY ROAD” ÄR VERKLIGEN BEATLES-skivan där George Harrisons låtskrivande blommar upp på ett legendariskt starkt sätt med två av sina största klassiker till låtar, ”Something” och ”Here comes the sun”, som i kvalité och historiskt värde är helt jämbördiga med Lennon-McCartney-låtarna. Jag tycker även Ringo här lyckats med sin andra Beatles-komposition, ”Octopus's garden”, som många (men inte jag) vill jämföra med den naiva dängan ”Yellow submarine”.
   Från 22 februari till 25 augusti 1969 spelades ”Abbey Road” in och det sammanlagda resultatet är lika glimrande idag som dagen skivan släpptes 26 september (för övrigt min 17-årsdag!) när jag samma dag inhandlade albumet i Luxor-affären på Storgatan i Örebro.
   ”Come together” inleder mästerverket och det sugande arrangemanget ursäktar John Lennons små stölder av Chuck Berry-textrader. Pauls elpiano fulländar den klassiska låten som mycket naturligt, tillsammans med ”Something”, blev Beatles nästa singel.
   På ”Something” tog även George en textrad från annat håll, James Taylors låt ”Something in the way she moves”, men resultatet där John Lennons (och Georges) sologitarr förenas med Billy Prestons piano och stråkarna är ren och skär pophistoria.
   Pauls ”Maxwell's silver hammer” är kanske en lite väl simpel poplåt men på nästa låt, hans ”Oh! Darling”, får han tillfälle att sångmässigt ta ut svängarna och blir ordentligt kompad av bland annat två pianon och två sologitarrer.
   Förstasidans avslutning, Johns ”I want you (she's so heavy)”, var för övrigt den första låt som Beatles började spela in inför ”Abbey Road”. Härlig tung Lennon-rock som med sina 7:49 är Beatles längsta inspelade låt, till och med 38 sekunder längre än ”Hey Jude”och har en liknande lång nedtoning på slutet.
   Likt små solstrålar ger de läckert glittrande och vackert melodiska akustiska gitarrerna på ”Here comes the sun” en flygande start på ”Abbey Roads” andrasida innan de gränslöst vackra sångharmonierna i ”Because” följer. En av John Lennons vackraste sånger.
   Sedan kommer Pauls första bidrag på sin ambition att binda ihop flera låtar fast här samlas allt under samma titel, ”You never give me your money”, och är hans inlägg i det interna ekonomiska bråket i Beatles. Ändock en mycket vacker pianolåt som bryts av med korta intervaller av ”One sweet dream” och ”That magic feeling”.
   Sedan kommer nästa medley där John på tre korta låtar, ”Sun king” (med uppenbar stöld från Fleetwood Macs ”Albatross”...), ”Mean Mr Mustard” och ”Polythene Pam”, visar upp sin kreativitet. Bara synd att låtarna inte tolkas i sin helhet runt tre minuter.
   Nästa låt, ”She came in through the bathroom window”, slösas också bort i en låt under två minuter. Kanske var det därför Joe Cocker såg sin chans att släppa en lite längre version av låten på sitt nästa album.
   ”Golden slumbers” och ”Carry that weight” är ju ett underbart Paul-medley i slutet på ”Abbey Road”. Bland extralåtarna gjorde de här låtarna också succé på Paul McCartneys konsert 1989.
   Dessutom dominerar Paul helt slutet på ”Abbey Road” med först ”The end” med den oförlömliga textraden ”The love you take is equal to the love you make” och sedan, efter 20 sekunders tyst paus, den spontana parentesen ”Her Majesty”.
   Slutet gott, allting gott!

”YOU NEVER GIVE ME YOUR MONEY”, som egentligen är ett medley, innehåller alltså flera låtar.



/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (481)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (237)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (52)
Maxi12" (35)
Minns (149)
Örebro (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< April 2022 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Mattias 30/06: Sjukt bra platta på alla sätt och vis....

Mattias 30/06: Weld är bättre i mitt tycke....

Olle Nordgren 30/06: Som alltid när det gäller recensioner på Håkans Pop är det mycket välskriv...

Per Gotthardsson 22/06: Jag var där! Egentligen för att lyssna till Hiseman men lämnade lokalen helt ...

Jan Lennell 6/06: Var där och kommer ihåg att Fläskkvartetten var mäktigt imponerande! En exp...

Mikael Andersson 3/06: Det finns ännu en underskattad skiva på 90-talet 1994 Sånger Från Nedergård...

Björn Stein 9/05: Tack för den resan, Håkan! Ser redan fram mot att läsa om nästa äventyr som...

Jan Lennell 8/05: Beatles platta på 1:a platsen..ingen högoddsare :). Ber att få tacka för en ...

Peter Lundmark 6/05: Tack för en spännande och rolig resa, har fått plocka fram skivor man inte ly...

Hans 6/05: Har varit kul följa dina favoriter, även om jag inte hållit med dig. Däremot...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.