Blogginlägg från 2020-12-09

John Lennon (1940-1980)

EN AV FOTOGRAFEN BOB GRUENS LEGENDARISKA bilder på JOHN LENNON, framför Statue of Liberty i New York, pryder framsidan på boken One Day At A Time av Anthony Fawcett. Den och många andra Gruen-bilder beskrev den älskvärda kopplingen mellan John Lennon och New York. Kärlekshistorien mellan den vilda Liverpool-killen och den New York-boende medelålders artisten skulle få ett mycket ledsamt, sorgligt och direkt tragiskt slut den 8 december 1980 när det redan hade blivit tisdagsmorgon 9 september på den här sidan Atlanten.
   Det var då jag vaknade, för exakt 40 år sedan alltså, och fick veta att John Lennon hade blivit skjuten till döds utanför sitt hem The Dakota på 72nd Street på Upper West Side, Manhattan, i New York City. Ja, vaknade och vaknade. Just den morgonen för 40 år sedan försov jag mig... Redan 2006 berättade jag min egen historia och mitt minne av den olycksbringande morgonen där jag också gjorde ett försök att rekonstruera det hemska mordet med hjälp av exakta klockslag.
   I minnet lever John Lennon naturligtvis kvar och hans musik är odödlig utan att nya samlingsskivor, till idag har det väl släppts ett 15-tal, nödvändigtvis behöver komma ut i nya versioner. Men årets variant, ”Gimme some truth” som släpptes samma dag (9 oktober) som John Lennon borde ha fyllt 80 år, tillhör höjdpunkterna i den genren. Med stora mängder låtar från hans bästa album, ”John Lennon/Plastic Ono Band”- och ”Imagine”, men också från de övriga albumen. Lite märkligt är det låtarna från comebackskivan ”Double fantasy” som är i knapp majoritet på den fräscht nymixade dubbel-cd-skivan.
   Trots uppenbara brister med några saknade låtar, mina favoriter "Bring on the Lucie (Freda Peeple)" (från ”Mind games”), "Borrowed Time" (från ”Milk and honey”) och ”The Luck of the Irish” (från ”Sometime in New York City”), kan jag med god marginal rekommendera det fräscha ljudet och de historiskt odödliga låtarna på ”Gimme some truth”-samlingen.

/ Håkan

Covers: Robert Plant

ROBERT PLANT: Dreamland (Mercury, 2002)

DET HÄR ÄR INGEN COVERSKIVA I VANLIG MENING. Dels innehåller Robert Plants soloskiva åtskilliga originallåtar. Dels har Robert tillsammans med sitt band utnyttjat sin frihet att tolka coverlåtarna på ett helt eget sätt med rätt tydliga tecken på spontanitet och jaminfluerade sekvenser i inspelningsstudion. Exempel på det senare är att hela kompbandets medlemmar har hamnat bland låtskrivarnamnen på flera låtar. Och ibland har den egna kreativiteten halkat in på gamla låtar från den traditionella bluestraditionen. Lite splittrat och lite svårfångat men också med några magiska ögonblick.
   Jag var ingen inbiten Led Zeppelin-fan för 50 år sedan men har väl förstått bättre på senare år. Men att bandet hade fyra individuellt skickliga medlemmar var naturligtvis uppenbart även för mig. Men Robert Plants första soloskivor på 80-talet gick mig nästan spårlöst förbi, samtidigt var hans sidopojekt med r&b-inspirerade Honeydrippers så kortsiktigt att det inte lyckades fastna i mitt medvetande och de senare duoskivorna tillsammans med Jimmy Page på 90-talet gick också mina känslor förbi.
   Därför var det först på 00-talet Robert Plant började utveckla riktigt personlig musik som föll mig i smaken. Och ”Dreamland” var första albumet i en rad intressanta skivor där hans kompband till en viss del blev en fast konstellation bakom Plant och dessutom fick ett namn, The Strange Sensation. Och bandet har onekligen påverkat skivans sound, arrangemang och låtinnehåll.
   De egna originallåtarna har en viss bluesig touch och är inte så melodiöst välskrivna utan bygger mer på studiojam. Vilket ibland får till resultat att låtarna går över gränsen till material av Bukka White, Robert Johnson, John Lee Hooker och ”Elvis Presley-låtskrivaren” Arthur Crudup.
   Då är de mer lågmält utvalda coverlåtarna från artister som Tim Buckley, Bob Dylan, Youngbloods och Moby Grape skivans bästa ögonblick i långa versioner, sex och sju minuter. De kan i viss mån peka ut riktningen i Robert Plants musik på 00-talet som 2007 ska nå höjdpunkten ”Raising sand”, duettsamarbetet med Alison Krauss..
   Sedan är det intressant att Plant valt att på samma skiva ta upp två låtar som känns närbesläktade, ”Morning dew” och ”Hey Joe”, men gör dem väldigt personliga och annorlunda som sedan sätter prägel på hela albumet.


1. "Funny in My Mind (I Believe I'm Fixin' to Die)" (Bukka White/Robert Plant/Justin Adams/Clive Deamer/John Baggott/Charlie Jones/Porl Thompson) 4:45
2002/1940. Original/Singel-b-sida "Fixin' to die blues" ("Black train blues") med Bukka White.
2. "Morning Dew" (Bonnie Dobson/Tim Rose) 4:26
1962. Från albumet "At Folk City" med Bonnie Dobson. (Då var Dobson ensam låtskrivare, senare fick även Tim Rose credit).
3. "One More Cup of Coffee" (Bob Dylan) 4:03
1976. "One more cup of coffe (valley below" från albumet "Desire" med låtskrivaren.
4. "Last Time I Saw Her" (Robert Plant/Justin Adams/Clive Deamer/John Baggott/Charlie Jones/Porl Thompson) 4:41
Original.
5. "Song to the Siren" (Tim Buckley/Larry Beckett) 5:53
1970. Från albumet "Starsailor" med Tim Buckley.
6. "Win My Train Fare Home (If I Ever Get Lucky)" (Robert Plant/Justin Adams/Clive Deamer/John Baggott/Charlie Jones/Porl Thompson) 6:03
Original.
Contains elements of:
A. "If I ever get lucky" (Arthur 'Big Boy' Crudup)
1941. Singel ("If I get lucky") med låtskrivaren
B. "Milk cow's calf blues" (Robert Johnson)
1937. Singel-b-sida ("Malted milk") med låtskrivaren.
C. "Crawlin' king snake" (John Lee Hooker)
1941. Singel med Joe Williams, då med Williams som låtskrivare.
D. "That's alright mama" (Arthur 'Big Boy' Crudup)
1947. Singel-b-sida ("Crudup's after hours") med låtskrivaren
7. "Darkness, Darkness" (Jesse Colin Young) 7:25
1969. Singel med The Youngbloods.
8. "Red Dress" (Robert Plant/Justin Adams/Clive Deamer/John Baggott/Charlie Jones/Porl Thompson) 5:23
Original.
9. "Hey Joe" (William Roberts) 7:12
1962/1965. Copyright: Billy Roberts/Singel ("Hey Joe, where you gonna go?") med The Leaves.
10. "Skip's Song" (Alexander Lee Spence) 4:55
1969. Originaltitel "Seeing" från albumet Moby Grape '69 med Moby Grape.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.