Blogginlägg

”Telegram”

ULF LUNDELL
Telegram
(Rockhead/Warner)

ÅTERANVÄNDNING HAR KÄNNETECKNAT Ulf Lundells skivproduktion under senare år. Och jag som trodde att arbetsnarkomanen Lundell ville skapa, skapa, skapa nytt hela tiden. Att han nu på några skivor tillbaka har återvänt till gammalt material tycker jag rent spontant tar bort lite av upphetsningens nyfikenhet. Men å andra tar han ny kontakt med material som inte är söndertjatat eller ens konventionellt utgivet, några låtar fanns med på bonusskivan i boken ”En Öppen Vinter”.
   Jag misstänker men är ganska övertygad om att ”Telegram”, som släpps idag, är en skiva där man upptäcker nya spännande detaljer varje gång du lyssnar. Du kan kalla sound, arrangemang och produktion för tålamodskrävande men händelsefattigt är det inte.
   Under de fyra första låtarna är jag också övertygad om att Lundell, och producenten Andreas Dahlbäck, ville göra en skiva som inte en millimeter eller sekund skulle uppfattas som kommersiell men ändå extremt genomarbetad och oerhört snyggt producerad. Med undantag för den avslutande pärlan ”Solen och vinden” är det här ingenting jag spelar för min fru som ackompanjemang till kaffet.
   Inför lyssningen släppte jag viljan eller ambitionen att jämföra låtarna på albumet med de gamla versionerna som ibland hade andra titlar och nu presenteras i en helt annan och genomgående underbar form. Bland annat gör gitarristen Pelle Ossler entré och har påverkat soundet i flera låtar och ger de sedvanligt ordrika poetiskt laddade texterna ett värdefullt djup.
   Istället för att göra en svepande helhetsrecension har jag, för en gångs skull, valt att beskriva, analysera och bedöma varje låt på albumet:

Fram mellan stenarna (6:40)
Är det ljudet av vinden över Österlen som inleder albumet? Med ett oerhört industriellt spännande ljud sparkar skivan igång och genast ger Pelle Osslers gitarr karaktär på soundet. Till mystiska och suggestiva rytmer viskar Ulf med sin patenterat hesa röst och är på gränsen att recitera texten. Någon har jämfört soundet med Tom Waits och det kan stämma men Ulf sjunger klart mycket bättre och Dahlbäcks produktion är oändligt mycket mer intressant. Jag hör ingen direkt tydlig melodi men Ulf lyckas ändå vissla den på slutet.

Lovisastorm (4:51)
Här är Lundell på Thåströms musikaliska territorium och det är kanske meningen när han har engagerat Ossler på gitarr. Dahlbäck har lekt och experimenterat och har upprenbart fått fria tyglar och visar att spännande ljud också kan vara nyskapande. Ulf läser texten ganska monotont och melodin är underordnad alla ljud som är baserade på Dahlbäcks mängder av slagverk. Melodin framträder mot slutet medan arrangemanget växer.

Hög blå himmel (4:04)
Akustiskt vibrerande gitarr och fiol (Karin Hellqvist). Och låten är ännu ett bevis för att Ulf sjunger bättre och bättre. En rätt typisk och storslagen Lundell-låt och det alldeles häpnadsväckande ljudet på skivan imponerar! Dahlbäck har trollat fram melodin i arrangemanget och med sina instrument.

Imma på spegeln (4:06)
Drivet i trummorna är lika intensivt som laidback. Så här långt försöker inte Lundell skapa några nya folkhemsfavoriter utan går sin egen väg där text och poesi är så mycket viktigare än en klatschig allsångsrefräng. Fiol och twang-gitarr dekorerar arrangemanget.

Hela dagen lång (5:33)
De första fyra låtarna har i stort sett saknat refränger och hittendenser men här, en av mina favoriter på ”Skisser”, finns den där underhållande lättsjungna tonen. Mer twang-gitarr och en smäktande fiol är vackra, oerhört slagkraftiga och uttrycksfulla och orgeln gör låten till ett fullt arrangerat mästerverk. I en mindre intensiv sekvens läser Ulf texten innan den storstilade avslutningen. Dahlbäck har här trots allt lekt med tanken att tillverka en hit.

Varmt land (5:32)
Ett suggestivt ljud med piano. Dahlbäck eller någon annan har inte varit rädd för missljud bland alla skön detaljer där fiolen (igen!), tassande trummor och banjo dekorerar snyggt. Ett typiskt skevt Lundell-munspel kryddar mot slutet.

Ingen hör det (6:07)
Tillbaka till det förvrängda och skruvade gitarrsoundet (Ossler?) i en låt på halvfart. Till och med fiolen gnäller och gnisslar på gränsen till det tålamodskrävande. Men Ulfs trygga stämma håller låt, melodi och arrangemang på rätt köl under de dryga sex minuterna. Skramligt och ljuvligt på samma gång. Kan vara min stora favorit på albumet.

Vandrar för ingenting (5:56)
En rätt anonym melodi som kräver arrangemang och tillbehör för att dra åt sig min uppmärksamhet. Twang-gitarr och livliga men ändå lågmälda percussion-baserade rytmer i bakgrunden formar arrangemanget. Textraden ”Dom drack sitt piss i öknen” befimnner sig i centrum för ett ögonblick innat ett gnisslande på gränsen till skrikigt munspel tar över huvudrollen på absolut lägsta ton.

Kallt té halv tio (6:05)
Nu har Dahlbäck tittat in i maskinparken. En inledande trummaskin och en svalt ahahah-ande flickröst spelar stor roll i låten som tack vare arrangemang börjar växa redan efter en minut. Stråkar (syntar?) som inte slätar ut något utan förstärker arrangemanget jämsides den fina gitarren. En ny favorit. Kanske den största! Med en akustisk gitarr i centrum blandas teknik och akustik på ett alldeles överväldigande fint sätt.

Djup svart sjö (4:26)
Låter som den soundmässigt känns tagen direkt från ”Skisser” med Ulfs egen akustiska gitarr i fokus. Ett välkommet sparsmakat arrangemang. En snirkligt spelad fiol kommer in efter drygt två minuter och hela låten utvecklas kring bara de två instrumenten.

Tomt rum (4:10)
I original hette låten ”En öppen vinter”. I ny version det första jag hörde som försmak till det här albumet och var inte alls någon favorit – då. De tydliga Tom Waits-referenserna avskräckte mig. Nu, i det här sammanhanget på albumet, känns den mer naturlig i sitt händelserika percussion-arrangemang och brist på uppenbar melodi.

Solen och vinden (5:13)
För mig en anonym låt på ”Skisser” men den blommar här upp till en storslagen vacker låt. Bärs fram av den extremt vackra fiolen och Karin Hellqvists insats på albumet når här sin kulmen. Och arrangemanget växer för varje gång jag hör det. Ulfs lilla vink till ”Öppna landskap” i texten är väl ganska oskyldig men känns ändå lite övertydlig.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.