Blogginlägg från 2020-09-11

”Rambalaja”

MIKAEL RAMEL
Rambalaja
(Paraply)

”GAMMAL SKÅPMAT” VAR MIN FÖRSTA SPONTANA och lite fördomsfulla kommentar till mig själv när jag fick återutgivningen av Mikael Ramels 20 år gamla liveskiva ”i min hand” - fast den enbart är en digital release. En så kallad arkivrensning med ett album vars originalupplaga från 2000 såldes slut och har även saknats på sedvanliga streamingtjänst. Vilket nu kompenseras och från idag åter finns tillgänglig digitalt på bland annat Spotify. Men, som så ofta händer, genom lyssning kom jag på bättre tankar...
   Skivan producerades ursprungligen i en tid när Mikael Ramel inte var så musikaliskt aktiv utan ägnade sig mer åt det privata arbetslivet med musikterapi vid vuxenhabiliteringen i Örebro. Åtta år efter sitt senaste album (”Musiktåget” med barnmusik) gick Mikael in i studion på Radio Örebro 1999 och spelade in ”Rambalaja” inför publik. Live i studion med andra ord och ljudet är helt perfekt där Mikaels vardagsrealistiska texter och tungvrickande poesi, ofta med komiska effekter, kommer till sin fulla rätt.
   Bandet som kompar Mikael kallade han för ett hobbyband som snabbt och spontant inför inspelningen också fick namnet Rambalaya. En blandning av musiker från Hällefors, där Mikael hade bott, förstärkta med hammondorganisten Pierre Swärd och örebroaren Poa Sörlin på sologitarr gav texterna en perfekt inramning. Mikael har ju haft för vana att jobba med skickliga och personliga gitarrister och Sörlin var väl i skicklighet och elegans den tidens Kenny Håkansson med flera anmärkningsvärda och finurligt klockrena gitarrsolon på sitt samvete.
   Kanske var det här, för drygt 20 år sedan, som Mikael Ramel började fundera på att musikaliskt titta tillbaka i karriären. På livespelningen lyckas han pendla mellan material från hans tidigare skivor som ”Till dej” (1972), ”Extra vagansa” (1974) och ”3:e skivan” (1977) och mer aktuella låtar. Och även tre låtar som var okända och outgivna vid inspelningstillfället, "Lycklig ända in", "Klockan tickar" och "Vilsam". Låtar som sedan spelades in ”på riktigt” och hamnade på Ramels nästa studioskiva, ”Vilken skillnad” (2005).
   ”Rambalaya” innehåller således många låtar med olika ursprung som här förenas till en mycket stark repertoar som lyfter fram texterna men också låter musiken sväva fritt i ofta folkmusikinspirerade arrangemang. Och i Ramels tillbakablickande fanns redan 1999 låtar som fortfarande finns i Ramels liverepertoar, ”Blinde mannen”, ”Långt in i naturen” och den festliga och delvis svenska versionen av Chuck Berrys ”No particular place to go”, som med Ramels fantasifulla texttolkning heter ”Små partiklar i min Pernod”.
   I en repertoar på hela 18 låtar som också innehåller några små atmosfäriskt kryddade instrumentala låtar som ger hela konserten en starkt underhållande prägel.

/ Håkan

Krönika: April 1997

Jag har på konsert (nästan) alltid varit en hängiven anhängare av att njuta av musiken stående. Men här skrev jag en krönika om att sitta i konserthus och trivas är också njutbart. Resultatet av två täta besök i Örebro Konserthus och Stockholms Konserthus.

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Magasinet 11/4 1997.

DET ÄR SKÖNT ATT VETA SIN (SITT)PLATS

JAG HAR ALLTID HÄVDAT ATT KONSERTMILJÖN är mycket viktig för att liveupplevelsen ska bli optimal. Och i det sammanhanget har jag också beskrivit fördelarna att stå på en trång krog, en packad pub eller intim klubb framför stora omänskliga arenor eller ett strikt konserthus.
   Friheten att röra på sig, skifta position och leta efter bästa platsen för ljudet, vilket inte överraskande ofta är i närheten av ljudmixaren, har gjort att jag alltid trivts bättre på Ritz, Strömpis, saliga Lord nelson, Prisma, Contan, gamla Rockmagasinet och nu Loftet än på Konserthuset.
   Men jag är inte äldre än jag kan ändra mig. På en dryg vecka i mitten av mars besökte jag faktiskt två konserthus och det gav mig både en nostalgisk kick och en oväntat positiv känsla.
   Konserthus är sannerligen inte den levande rockmusikens mesrt naturliga hemvist idag. Varken i Örebro eller Stockholm, där jag alltså nyligen var på konsert med Magnus Uggla respektive Jackson Browne.
   Men på 70- och 80-talet var Konserthuset i de båda städerna den mest frekventa konsertlokalen.
Rockevenemangen och turnéproduktionerna hade på den tiden ännu inte drabbats av växtverk och storhetsvansinne.
   Så då kunde man här i Örebro Konserthus få njuta av både AC/DC (stökig högljudd konsert 1977), Stranglers, City Boy, Steve Gibbons Band, Ulf Lundell, Rockpile och Elvis Costello.
   Även i Stockholms Konserthus har jag upplevt några ”livsviktiga” konsertögonblick. Med Nils Lofgren, T Bone Burnett, Elton John (ensam vid pianot), Mott The Hoople, Boomtown Rats, Bad Company, Graham Parker, John Hiatt och Jackson Browne.
   Men det var alltså, innan den händelserika marsveckan, tio år sedan jag senast var på pop- och rockkonsert i ett konserthus.
   Kanske är det den annalkande ålderdomens sökande efter trygghet som gjorde att jag trivdes i bänkraderna. Eller den disciplinerade barndomen som gjorde sig påmind när det kändes skönt att åter veta sin (sitt)plats.
   Eller också var det, och det är nog troligast, den extremt överlägsna akustiken med följaktligen suveränt konsertljud som gjorde konserterna till fina upplevelser.
   Sedan är miljön i ett fashionabelt konserthus innan konsert så nyfiket förväntansfull och högtidlig, sorlet i foajén och viskningarna i salongen innan det ofta numera på rätt klockslag drar igång.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.