Blogginlägg från 2020-02-24

00: #12. CHRIS DIFFORD

Postad: 2020-02-24 07:59
Kategori: 00-talets bästa

CHRIS DIFFORD: The last temptation of Chris (Stiff, 2008)

JUST NU, I DENNA SEKUND, KAN JAG OMÖJLIGT tänka mig något mer brittiskt än Chris Difford. ”The last temptation of Chris” (jo, titeln är en lustig ordlek på känd film) är klassiskt skolad engelskt låtskrivande, musikaliskt lika mycket tradition som modern pop och sammanlagt en helgjuten representant för popmusikens 00-tal.
   Jag är den förste som vill erkänna att jag under alla år helt orättvist nedvärderade Difford i Squeeze till förmån för hans kollega Glenn Tilbrook. Jag, och för all del många andra, har också lite slarvigt jämfört parets fantastiska låtskrivarkonst med Lennon/McCartney men den jämförelsen haltar betänkligt och är delvis felaktig. Lennon/McCartney skrev sällan sina låtar tillsammans medan Difford/Tilbrook alltid har haft ett homogent samarbete där Difford står för texterna och Tilbrook för melodierna.
   I den jämförelsen fastnade gärna mina öron för Tilbrooks spektakulära röst framför Diffords ganska normala stämma och som i sin tur gjorde att texterna väldigt ofta hamnade i skuggan av de mer lättlyssnade melodierna.
   Men nu, om inte förr, är det dags att lyfta fram Chris Diffords makalöst underhållande texter som har den där engelska touchen som är på samma nivå som en gång Ray Davies var ensam om att skapa. Kanske är det Diffords nye lekkamrat Boo Hewerdines välskrivna melodier som understryker poesin och det smarta berättandet med en och annan skämtsam twist. Hewerdine, själv soloartist, medlem i The Bible och skrev musik till den filmatiserade versionen av ”Fever pitch”, har varit med och producerat Diffords album och resultatet är fullt av välljud utan att vara det minsta överproducerat.
   Hewerdine har lagt den musikaliska nivån på en väldigt mänsklig nivå. Musik och arrangemang som utnyttjar texternas betydelse och kräver aldrig någon huvudroll men är genomgående så smart formulerad att jag som lyssnare aldrig tappar intresset. Var det därför skivan var min absolut största skivfavorit 2008?
   Difford kommer dock aldrig att bli mer känd än som Squeeze-medlem, en grupp som existerar än idag men har haft några pauser efter sina framgångar i slutet på 70-talet och början på 80-talet. Albumet ”East side story” (1982) är deras tveklösa höjdpunkt i pophistorien men nuförtiden lever gruppen en ganska anonym tillvaro fast den fortfarande leds av Difford och Tilbrook.
   Under Squeezes sjuåriga tillfälliga uppehåll mellan 2000 och 2007 koncentrerade jag mig väldigt mycket på Glenn Tilbrooks soloalbum ”The incomplete Glenn Tilbrook” (2001). Chris Diffords första soloalbum, ”I didn't get where I am” (2003), gick mig ganska spårlöst förbi. Men det gjorde inte ”The last temptation of Chris” som lanserades med en offensiv marknadsföringskampanj av det pånyttstartade Stiff Records. Till vänster ser ni den spektakulära rubriken på annonsen om både skiva och turné. (Det är faktiskt en svensk, min vän Tobbe Stuhre i Visby, som kläckte idén med att kombinera artist- och skivbolagsnamnet i ett enda ord, ChriStifford).
   Apropå lek med ord gavs Chris Diffords andra soloalbum alltså ut på Stiff Records och automatiskt hamnade han i det skämtsamma gänget. Skivbolaget blev inte minst känt som ordlekarnas paradis på 70-talet med den ena slagkraftiga ordvitsen efter den andra (exempelvis ”Bring back STEREO, stay with MONO”, ”A slip of the tongue is no fault of the mind” med flera). Ofta ingraverade i vinylen mellan spåren och skivetiketten på singlarna.
   Omslag, design och typografering på ”The last temptation of Chris” är helt perfekt. Låtttexterna är redigerade som små bokkapitel med en liten personlig kommentar från Chris till varje låt. Skivan är inspelad nere på Englands sydkust, Brighton och Eastbourne, och du kan i nästan varje textvers och harmoinisväng känna doften av engelsk atmosfär och en genuin pubkänsla.

Favoritlåt: "Come on down". Jag kan nästan välja vilken låt som helst på det här genomgående starka albumet men givetvis är den första inledande låten en ”dörröppnare” av rang, inte minst textmässigt. Första versens ”She said she saw the problem/and wanted to help/I told her I was useless/I'd tightened up my belt/she lent me so much money/I could have bought a yacht/but now I'm in the dog house/I went and spent the lot”. Jag har aldrig hört Chris sjunga bättre och mer personligt om hur han lånar pengar och har svårt att betala tillbaka. I sin egen kommentar till låten förklarar han att hans relation till pengar alltid har varit problematisk.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (441)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (19)
Jul (70)
Konserter (232)
Krönikor (142)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (131)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2020 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29  

Per Gotthardsson 15/09: Jag var där och precis som i artikeln var jag där för Jon Hiseman och Colosse...

Per-Anders Karlsson 12/09: Dock var Stockholm 88 hästlängder bättre än 85 från en som var både i Göt...

Per-Anders Karlsson 12/09: John Landau sade att den andra konserten i stockholm på Hovet var Springsteens ...

Anders Sundh 9/09: Hej Rätt datum för konserten i Konserthuset är fredag 20 nov 1975. Jag var s...

Per-Anders 5/09: Bästa konserterna i Sverige någonsin dessa 2 1988. Han utklasssade Ullevi spe...

Per-Anders 5/09: Bra konserter men inte lika bra som 1988 på Stockholm Stadion. Kanske var där...

Per Theander 19/08: Hej, Håkan! Försöker med Googles hjälp luska ut när jag var i Örebro kons...

Hasse 26/07: Ja, Harvest gick varm på studentrummet i Örebro i början av 70-talet. Kan for...

Peter 17/07: Låter spännande. Ska bli intressant....

Björn Stein 4/07: Även Nisse klädde sig en Stones tisha, Some girls......

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.