Blogginlägg från 2020-02-21

Reg Ward (1949-2020)

Postad: 2020-02-21 22:19
Kategori: Minns

ENGELSMANNEN REG WARD, SOM HÄRSTAMMADE från Newcastle, var främst saxofonisten som fick det stabila och flitigt förekommande kompbandet Nature att svänga ordentligt när bandet turnerade med Ulf Lundell från hösten 1976 till 1977. Jag minns tre av sällskapets fyra konserter på den legendariska klubben Prisma i Örebro där Lasse Wellanders gitarr spelade huvudroll men Reg Wards saxofon höjde temperaturen rejält i lokalen.
   På Ulf Lundells studioinspelade skivor var det ett utpräglat band med professionella musiker som spelade men Lundell & Nature fick möjlighet att spela in en liveskiva, ”Natten hade varit mild och öm” (1977), som har kallats ”Sveriges första punkskiva”. Ett album som än idag känns levande och vibrerande, inte minst tack vare Reg Wards insatser, utan att vara det minsta tekniskt fulländat.
   Sedan blev Reg medlem i Magnus Uggla Band men första gången jag träffade på hans namn var redan hösten 1971 som medlem i det Göteborgsbaserade rockbandet Midsommar. På det traditionellt rockiga bandets första album, ”Belsebub är lös” (1971), hade just saxofonen en viktig och ledande roll.
   Efter Nature-tiden började alltså Reg Ward spela med Magnus Uggla. Först på albumet ”Vittring (1978) där Uggla i övrigt kompades av det engelska punkbandet Stadium Dogs, en skiva som följdes av en misslyckad och publikmässig flopp till turné. Men året därpå skulle Uggla tillsammans med sitt band hamna i rampljuset på allvar i Melodifestivalen. På ”Johnny the rocker” kompades Uggla av hela sitt band, med bland annat Nature-trummisen Stanley Larsson, där Reg Ward spelade keyboards.
   Innan Uggla-äventyret gästade Reg Ward inspelningen av ”Midnatt i city” med Magnus Lindberg på albumet ”Som natt och dag” (1978). Ett samarbete som under 1980 skulle utvecklas till ett fast band med turné och ännu ett lyckat album, ”Röda läppar” (1981), där Reg Ward fick utökat utrymme i arrangemangen.
   Så dags var Reg Ward i allmänhet ett respekterat namn som saxofonist i svenska rockkretsar och i synnerhet på skivor med EMI-relaterade artister som exempelvis X-Models, Lasse Lindbom Band, Niklas Strömstedt, Per Gessle, Marie Fredriksson och till och med Gyllene Tider. Men också bakom artister som Roger Rönning, Madhouse, Lasse Tennander och The Boppers.
   Lasse Wellander, Nature-kollegan, är ledsen:
   - Jättetråkigt att Reg har gått bort. Vi hade inte så mycket kontakt på senare år men de minnen jag har av honom från åren vi jobbade ihop är enbart positiva. En skön och behaglig kille att jobba med, tillika jättefin musiker. Sorgligt, alldeles för tidigt!
   Reg Ward avled i lördags 15 februari 2020.

/ Håkan

Covers: Paul Carrack

Postad: 2020-02-21 07:51
Kategori: Cover-skivor

PAUL CARRACK: Groovin (Carrack-UK, 2001)

ATT LÄSA IN SIG PÅ PAUL CARRACKS karriär är huvudsakligen ett ganska deprimerande projekt. I alla fall när man närmar sig skivutgivningen under de senare decennierna. Han var ju faktiskt en av de hetaste sångarna under både 70- och 80-talet men har misshandlat sitt varumärke som artist ganska grovt sedan dess. I alla fall har karriären tagit en anonym sväng under senare år. Men allt är relativt och det är alltid svårt för en artist att upprepa framgångar på löpande band.
   Som sångare och låtskrivare gjorde han ”How long” med Ace till en odödlig evergreen men efter ett ganska anonymt inhopp i Roxy Music 1980 blev han sedan profilerad medlem i Squeeze med ännu en klassiker (”Tempted”) på sitt sjungande samvete. Blev sedan Nick Lowe trogen i hans kompgrupp under en stor del av 80-talet och passade då på att göra ett soloalbum, ”Suburban voodoo” (1982), som tack vare Nick Lowes hjälp tillhör 80-talets bästa skivor. Sedan kom samarbetet med Mike Rutherford i gruppen Mike & the Mechanics och störde Carracks profil något. OK, några hits var okej men den gruppens sound var ganska begränsat och slätstruket fast rösten ännu höll god klass.
   Redan 1993 började covers bli ett betydande innehåll i Carracks karriär, supergruppen Spin 1ne 2wo blev ett tillfälligt mellanspel, medan hans soloskivor började bli alltmer urvattanade och ointressanta fast de huvudsakligen innehöll originalmaterial. Det var kanske anledningen till att Carrack 2001 satsade på en coverskiva med låtar som var garanterat kända, lättnynnade och långtifrån tålamodskrävande. In genom ena örat och...
   Det är väl helt okej att leta upp ett gäng låtmaterial som passerat lyssnarnas öron ett dussintal gånger innan men då krävs det lite mer kreativitet och mycket fantasi för att inte fastna i den förrädiska rävsaxen som i musikaliska termer stavas förutsägbart och lättglömt.
   Paul Carrack har dock inte haft några sådana ambitioner när han spelade in ”Groovin” nästan på helt egen hand. Han ansträngde sig inte en sekund på arrangemangen utan plagierade originalen rakt av. Ibland kanske lite mer utslätat och mindre intressant men lyssningen av skivan är helt fri från överraskningar. Speciellt som skivan innehåller en rad alltför kända och därför uppenbart uttjatade låtar som ”Sunny”, ”Walk on by”, ”Baby I need your lovin'”, Ain't no sunshine” och ”You've got a friend”. Han adderar inte någon del av sig själv i det kopierandet och lyssnandet blir nästan smärtsamt oengagerat.
   Kärleken till Motown-låtar och Burt Bacharach ligger honom nära och där kan jag ändå hitta små, små solglimtar till hyfsade tolkningar. ”Too busy thinking about my baby” och ”Any day now”, som mina öron ännu inte tröttnat på, är skivans mest godkända spår.
   Sedan saknar ju arrangemangen ofta spänning och nyfikenhet. Kanske trodde Paul Carrack att lyssnaren ska bli imponerad när de upptäcker att han spelar alla instrument utom saxofon på skivan. Det låter visserligen inte elektroniskt eller helt programmerat men det är ju synnerligen händelsefattigt och jag tappar mina förhoppningar ganska anabbt och effektivt när jag lyssnar. Kanske vill han överraska med sitt gitarrspel, se skivomslaget, men inte heller det imponerar på mig, det är bara okej.
   Nej, Paul Carracks ”versioner” av kända låtar på detta förutsägbara sätt ger mig bara den spontana känslan att byta skiva i cd-spelaren. Och det som gör mig allra mest deprimerad är titellåten ”Groovin'”, som i albumtiteln tappat sitt sista tecken, där Carrack direkt har plagierat Felix Cavalieres röst på The Young Rascals-originalet, och förminskar därmed sin egen insats som unik sångare.


1. "Harvest for the World" (The Isley Brothers/Chris Jasper)
1976. Från albumet med samma namn med The Isley Brothers.
2. "Sunny" (Bobby Hebb)
1966. Singel med låtskrivaren.
3. "Too Busy Thinking About My Baby" (Norman Whitfield/Barrett Strong/Janie Bradford)
1966. Från albumet ”Gettin' ready” med The Temptations.
4. "Crazy Love" (Van Morrison)
1970. Från albumet ”Moon dance” med låtskrivaren.
5. "Baby I Need Your Loving" (Brian Holland/Lamont Dozier/Edward Holland, Jr.)
1964. Singel med Four Tops.
6. "Walk On By" (Burt Bacharach/Hal David)
1964. Singel med Dionne Warwick.
7. "What Does It Take" (Harvey Fuqua/Johnny Bristol/Vernon Bullock)
1969. Singel (”What does it take (to win your love)”) med Jr Walker and the All Stars.
8. "Any Day Now" (Burt Bacharach/Bob Hilliard)
1962. Singel med Chuck Jackson.
9. "Cover Me" (Eddie Hinton/Marlin Greene)
1967. Singel med Percy Sledge.
10. "With You In Mind" (Allen Toussaint)
1974. Från albumet ”High life” med Frankie Miller.
11. "Ain't No Sunshine" (Bill Withers)
1971. Från albumet ”Just as I am” med låtskrivaren.
12. "Groovin'" (Felix Cavaliere/Eddie Brigati)
1967. Singel med The Young Rascals.
13. "You've Got A Friend" (Carole King)
1971. Från albumet ”Tapestry” med låtskrivaren.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (441)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (19)
Jul (70)
Konserter (232)
Krönikor (142)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (131)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2020 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29  

Per Gotthardsson 15/09: Jag var där och precis som i artikeln var jag där för Jon Hiseman och Colosse...

Per-Anders Karlsson 12/09: Dock var Stockholm 88 hästlängder bättre än 85 från en som var både i Göt...

Per-Anders Karlsson 12/09: John Landau sade att den andra konserten i stockholm på Hovet var Springsteens ...

Anders Sundh 9/09: Hej Rätt datum för konserten i Konserthuset är fredag 20 nov 1975. Jag var s...

Per-Anders 5/09: Bästa konserterna i Sverige någonsin dessa 2 1988. Han utklasssade Ullevi spe...

Per-Anders 5/09: Bra konserter men inte lika bra som 1988 på Stockholm Stadion. Kanske var där...

Per Theander 19/08: Hej, Håkan! Försöker med Googles hjälp luska ut när jag var i Örebro kons...

Hasse 26/07: Ja, Harvest gick varm på studentrummet i Örebro i början av 70-talet. Kan for...

Peter 17/07: Låter spännande. Ska bli intressant....

Björn Stein 4/07: Även Nisse klädde sig en Stones tisha, Some girls......

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.