Blogginlägg från 2019-10-07

00: #29. JUSTIN CURRIE

Postad: 2019-10-07 07:56
Kategori: 00-talets bästa

JUSTIN CURRIE: What is love for (Rykodisc, 2007)

DET BLIR INTE ALLTID SÅ NATURLIGT speciellt spännande när den framträdande sångaren, som dessutom råkar vara den dominerande låtskrivaren, i ett band inleder en solokarriär som i Justin Curries fall. Han är kanske undantaget som bekräftar regeln ty hans skivproduktion på egen hand efter Del Amitri har varit helt i nivå med gruppens material vad gäller personlighet.
   Justin bildade gruppen redan 1980 men det var först två år senare, när skolkamraten och gitarristen Iain Harvie anslöt, som Del Amitri blev på allvar och fick skivkontrakt. Currie och Harvie, som ibland också skrev låtar tillsammans, blev permanenta medlemmar genom gruppens hela historia to the bitter end 2002. Ett par som stod stadigt när medlemmar i övrigt ganska ofta kom och gick.
   Jag fick upp ögonen (och öronen) för Del Amitri 1989 på ”Waking hours”, gruppens andra album, men det var först 1992 som ”mitt kärleksförhållande” med gruppen inleddes. Det började med några singlar, ”Always the last to know” och ”Be my downfall”, och exploderade lite senare med albumet ”Change everything”. Singellåtarna fanns givetvis med på albumet som var och är fullständigt lysande. Det var lätt att utnämna den skivan till min tredje största favorit på 90-talslistan som jag publicerade för många år sedan.
   I samband med albumet och tiden efteråt släppte gruppen ett antal singlar med hela tiden intressanta b-sidor och extraspår som gjorde att mitt redan stora intresse av gruppen blev än mer intensivt. Via ytterligare album, ”Twisted” (1995) och ”Some other sucker's parade” (1997) som är bra skivor men som ändå inte riktigt motsvarade mina högt ställda förväntningar, fick jag uppleva gruppen live 1997. En alldeles fantastisk konsert och paradoxalt kulminerade mitt stora hängivna Del Amitri-intresse där någonstans.
   Parallellt med att gruppens popularitet minskade förlorade även jag den stora fascinationen för det här skotska bandet. När nästa Del Amitri-album efter fem års lång väntan dök upp 2002, ”Can you do me good?”, hade både jag, publiken och även gruppen tröttnat. Nästan omedelbart efter albumrelease sprack gruppen och Justin Curries ganska naturliga plan var att satsa på en solokarriär.
   Det tog tid att få skivkontrakt för Justin och det var först 2007 som ”What is love for” kom ut och var ytterst personlig och fylld med en rad fantastiska låtar. Trots den genomgående lågmälda tonen med huvudsakligen avskalade arrangemang fanns det plats för intressanta inhopp av andra udda musiker ofta med skotsk bakgrund.
   Den lilla återföreningen med den gamla kollegan Iain Harvie var också ett faktum när han gästade på några spår. ”Dedicated to Iain Harvie without whom I'd be a basket case” som Justin uttrycker det på skivomslaget. Sedan är det inte oviktigt att några nuvarande och tidigare Del Amitri-medlemmar, gitarristen Mick Slaven står för albumets våldsammaste gitarrsolo, trummisen Mark Price och klaviaturkillen Andy Alston, dyker upp tillfälligt på skivan.
   Harpspelaren Catriona Mackay, saxofonisten Chris Cruickshank, hornspelaren Fergus Kerr och gruppen Button Up (samtliga från samma norra landsdel i Storbritannien som Justin) gör alla små men ändå läckra avtryck på det här albumet.
   En arrangör med det omöjliga namnet Prabjote Osahn låter stråkarna dekorera snyggt på fyra låtar men det finns inget på hela skivan som här kan flytta fokus från Justins underbart vemodiga stämma och hans många gånger oerhört känsligt och fint utmejslade melodier.
   Titellåten på albumet har ett frågetecken efter titeln som inte albumtiteln har. Så är också Justin Curries solodebut ett rent och skärt utropstecken i min värld.
   Curries solokarriär har producerat fyra album, med tre-fyra års mellanrum. Mitt i den karriären, 2014, bestämde sig Currie och Harvie för att återförena Del Amitri med exakt originalbandets fem medlemmar runt 2000. Dock utan några skivor i sikte.

Favoritlåt: "Walking through you". Som vanligt har jag en mängd favoritlåtar på Curries solodebut att välja mellan. Men den här låten har helt oförglömliga kvalitéer. Från den inledande akustiska gitarren med de ovanliga ackorden via en liten kittlande synt till Justin Curries röst som så personligt tolkar texten där han hänger upp sin röst på textraderna på ett rent magiskt sätt. Jag brukar inte gilla när sångare sedan går upp i falsett men här blir effekten fantastisk. När musikalisk skönhet är som vackrast och tar slut efter bara 3:21.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (443)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (19)
Jul (70)
Konserter (233)
Krönikor (146)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (133)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2019 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Mats Karlsson 26/10: Detta är också ett av mina favorit-live-album. Visst var det märkligt att man...

Mats 26/10: Hej Håkan, Tack för att du skriver om Kursaal Flyers. Håller med om att de...

Fredrik Plumppu 24/10: Väldigt kul att få läsa denna recension, igen! 1983 hade jag nyligen upptäc...

Björn 16/10: Beklagar förlusten, dina fina ord sätter både ton och känsla på det liv som...

Peter 9/10: Mycket fina ord Håkan....

Mr D 7/10: Grym platta! ...

Johan S 5/10: Romano o Phillips, verkligen två kanonalbum Håkan!...

Per-Anders 3/10: Kommentar till Peter Wennös artikel. Bruce är den ende som kan göra det bätt...

Per Gotthardsson 15/09: Jag var där och precis som i artikeln var jag där för Jon Hiseman och Colosse...

Per-Anders Karlsson 12/09: Dock var Stockholm 88 hästlängder bättre än 85 från en som var både i Göt...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.