Blogginlägg från 2019-10-06

Ginger Baker (1939-2019)

NEJ, JAG VARKEN SÅG ELLER HÖRDE trummisen GINGER BAKER live. Visserligen hade jag fysiskt sett möjligheten 18 november 1967 när Cream, med Baker som trummis, spelade i Örebro men som 15-åring var jag då inte riktigt mogen att gå på storslagen rock- och blueskonsert. Däremot hade jag då full koll på Cream, hade notererat gruppens singlar ”I feel free” och ”Strange brew” på Englandslistan, och samma månad som Örebrobesöket släpptes gruppens album ”Disraeli gears”.
   Men Ginger Baker, rock-, blues- och jazztrummisen med betoning på det senare enligt honom själv, hade inlett sin karriär långt tidigare. Redan 1962 spelade han med Johnny Burch Octet, fortsatte med Blues Incorporated 1963 (där han sersatte Charlie Watts och Graham Bond Organisation 1965. Innan han sommaren 1966 hamnade i tidernas förste supergrupp, Cream, tillsammans med två Bluesbreakers-medlemmar, basisten Jack Bruce och gitarristen Eric Clapton.
   Cream blev historisk, som trio och som supergrupp. Bruce och Clapton må ha varit de visuella huvudpersonerna men utan trummisen Baker hade gruppen inte kunnat få sin legendstatus som överlevt alla decennier sedan dess. Och Baker bidrog faktiskt med låtmaterial, bland annat ”What a bringdowm”, b-sida till gruppens bästa singel ”Badge”, som han och Jack Bruce sjunger.
   Det fantastiska samspelet i trion Cream var lika imponerade 2005, när de återförenades för spelningar i Royal Albert Hall, som på 60-talet. På den efterföljande live-dvd:n märks hårdjobbande trummisen Ginger Baker som allra mest. Åldermannen Baker, då 65 år, såg faktiskt friskare ut då än när det begav sig.. Bakers trummor på "White room" är fantastiska men det är på den efterföljande "Toad" som Baker får spela huvudrollen i tio minuter. En fritt formad instrumentallåt, skriven av Baker, där Bruce och Clapton lämnar scenen och ett av musikhistoriens längsta trumsolo följer. Helt omöjlig och grymt monoton att bara lyssna på men när man samtidigt ser en mästare spela blev det stor konst.
   Men Ginger Bakers historia är längre och mer intressant än så. Efter Cream-sammanbrottet följde han med Clapton till ännu en så kallad supergrupp, Blind Faith, där han på bandets enda album (1969) skrev låten ”Do what you like”.
   Sedan organiserade Baker sin egen grupp, Ginger Baker's Air Force, som med blues- och afroinfluerade tongångar blev en kortvarig konstellation med många musiker från många olika håll. Samtidigt bosatte sig Baker i Afrika och startade en inspelningsstudio i Lagos i Nigeria, där bland annat Paul McCartneys ”Band on the run” spelades in.
   I historien om Ginger Baker, som nu kablas ut över världen, är det många som har missat hans samarbete med bröder Gurvitz i The Baker Gurvitz Army som mellan 1973 och 1976 gjorde flera intressanta album.
   Utan att jag riktigt har haft koll har Ginger Baker under senare år figurerat i flera olika grupper med namn som Bakerandband och BBM plus udda konstellationer som Ginger Baker & African Friends, Ginger Baker and Salt, Ginger Baker Drum Choir, Ginger Baker's African Force och Ginger Baker's Energy.
   Ginger Baker avled i morse 6 oktober 2019.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.