Blogginlägg från 2019-09-06

Eric Palmqwist hyllar Magnus Lindberg

EN AV ARTISTER SOM UPPTRÄDER IKVÄLL på Live at Heart är Eric Palmqwist som jag sedan drygt tio år tillbaka har lyssnat mycket på. Först som medlem i Monostar och sedan under flera år som ledare för EP's Trailer Park. Lustigt nog och helt omedvetet skrev jag i måndags om EP's Trailer Parks debutalbum från 2000 som jag faktiskt hade placerat på min lista över favoriter från 00-talet. En blygsam 34:e-plats på min 36 album långa lista men det är många bra och till och med fantastiska skivor som hamnade utanför den listan.
   Eric inleder sina Live at Heart-spelningar ikväll på STÅ kl 21:00 och blev under dagen väldigt aktuell med en ny skivrelease där han hyllar Magnus Lindberg i coverlåten ”Ljusterö”. Finns på Spotify från idag och Eric skriver i samband med releasen så vackert och innerligt om Magnus:

Magnus Lindberg är en av mina absoluta favoritlåtskrivare.
   I en rättvisare värld borde hans musik finnas i varje hem och många av hans låtar borde vara kända svenska klassiker.
   Jag träffade Magnus första gången på Gotland i början av 90-talet när jag hade mitt första band och vi hade fått chansen att vara förband till Grymlings i Visby, där Magnus var en av medlemmarna.
   Vi hade aldrig spelat inför en så stor publik och jag var väldigt nervös, vilket resulterade i att jag stämde gitarren fel och även glömde att sätta capo på gitarren, så det blev kanske inte den succé vi hoppats på.
   Andra gången jag träffade honom var någon kväll senare när vi hade en egen spelning och Magnus som var kvar på ön ville komma och kolla.
   Vi var unga killar som inte hade så mycket skinn på näsan och blev rejält hunsade av de som hade stället där vi skulle spela.
   Inget soundcheck, ingen loge, inget gage och ingen mat eller dryck. Vi fick inte ens ett par stolar att sitta på innan spelningen. Magnus satt i baren och såg allt detta hända och efter ett tag han reste han sig och sa:
   – Ska man behöva bygga sina egna stolar här? Fixa fram stolar och något att äta till killarna bandet och fort ska det gå! Och så blev det. Inte heller den spelningen var någon större succé men sen dess är han en hjälte i min bok.
   Den tredje gången jag träffade Magnus när var vi gjorde en gemensam konsert på Tantos sommarscen i början på 2000-talet. Då stämde gitarren och jag gjorde en fantastisk spelning vill jag minnas.
   Succé till sist!
   Jag har faktiskt aldrig varit på Ljusterö men för mig handlar låten lika mycket om vår egen plats dit vi längtar, dit vi åker, där vi helst vill vara. Det kan vara sommarstället på landet eller en plats inuti en själv där man kan hitta den där sinnesron. Vi har alla vårt eget Ljusterö.
   Jag har länge velat göra en cover på någon Magnus-låt.
   På originalversion så sjunger Anni-Frid Lyngstad från ABBA med Magnus. Den fantastiska Anja Bigrell fick vara min Anne-Frid på min tolkning.
   Hoppas ni gillar den lika mycket som jag gör!

/ Håkan

Lolita Pop i papperstidningen

SÅ BLEV MIN RECENSION AV LOLITA POPS Live at Heart-konsert i onsdagskväll, inför 700 hängivna åskådare, odödlig när den idag fredag kom i en redigerad, bildillustrerad och tryckt version i Nerikes Allehanda. I tidningen finns den korta och snabbt producerade recensionen, färdigskriven runt kl 01.00 på natten drygt två timmar efter konsertfinalen. Skriven med en fastställd längd (2500 tkn) och gjord för att först publiceras på tidningens hemsida na.se strax före kl 7 på morgonen och sedan gick till redigering och tryckning.
   På torsdagsförmiddagen färdigställde jag en längre, utförligare och mer detaljerad recension (med oändligt utrymme), med komplett låtlista, som jag publicerade här på Håkans Pop för ett dygn sedan.
   I slutet på recensionen tyckte jag att det i rättvisans namn borde bli en Örebrokonsert även i höst, under Lolita Pops turné, med lite större utrymme och utanför det strikta festivalformatet. Tidningen hakade på och Samuel Borg, för övrigt en alldeles utmärkt trummis, intervjuade sångerskan Karin Wistrand under torsdagen som inte lovade någonting men ”det är klart att det skulle vara kul med några spelningar till när man ändå har repat så pass mycket”.



/ Håkan

Ytlig bevakning av årets Live at Heart

BEVAKNINGEN AV ÅRETS LIVE AT HEART kommer för min del av vara kortfattad och ytlig. Urladdningen i onsdagskväll med Lolita Pops comebackkonsert dränerade all min energi och skar bort fokus från det övriga festivalprogrammet.
   Inga gatlopp mellan spelställen och inga detaljerade planer. Spontant och improviserat som det ska vara när inget är bestämt i förväg.
   Torsdagen, Live at Hearts andra festivaldag, blev därför bara blott några små konsertstopp av marginell betydelse. Men musik är musik och möten mellan vänner gör sig ännu bättre med musik i bakgrunden.
   Engelsmannen Danny McManon på Coco Green blev första stopp. Danny på gitarr och soulfylld sång tillsammans med en basist och en på låda (cajon) bjöd på 40 minuter singer/songwriter-pop. Inget som direkt skapade förutsättningar för att jag ska minnas det i framtiden. Men lugn och stilla underhållning behövs ibland.
   Promenad till Saluhallen för att mötas av beskedet att Joe Fiddle hade ställt in. Vi fick istället Lettlandspojken Jyozas Martin på akustisk gitarr som uppenbart var glad att få uppträda för en relativt intresserad publik. Inte heller där satte sångmaterialet några djupare spår i en utarbetad recensent utan krav.
   Martin följdes på samma scen av Tara C Taylor som i programmet beskrevs som tysk singer/songwriter men visade sig ha ursprung i Canada. Kvällens höjdpunkt för min del när hon spelade fint på både akustisk och elektrisk gitarr.

OM JAG NU ÄNDÅ SKA SLÄNGA ur mig några tips inför dagens och kvällens Live at Heart: Tänkte nog inleda dagen på Innergården vid Boulebar och STÅ med Billy Momo, omtalat band som jag har missat tidigare år.
Efter middag på Saluhallen, utan musik på scenen, tänkte jag gå till Club 700 och Magnus Sundells alltid lika intressanta diasert där sångerskan Nina Kinert står i fokus.
Sedan möjligen ett besök på Ingeborgs och ett återbesök i Tara C:s musik, fortsätta till STÅ där Eric Palmqwist, profilen från EP's Trailer Park, uppträder på en av sina tre konserter på årets Live at Heart. Sedan är festivalkvällen för min del en öppen bok.


Danny McManon.


Tara C Taylor.

Bilder: Carina ÖsterlingJyozas Martin.

/ Håkan

Covers: Ian McNabb

IAN McNABB: Respectfully Yours (Fairfield, 2016)

IAN McNABB ÄR ETT ENGELSKT NAMN som genom åren har försvunnit ur mitt trånga och allt krympande minne. Då har jag ändå upplevt honom live tidigt i hans solokarriär för nästan 27 år sedan. Han var en gång medlem i Icicle Works med massor av ”hits” på den nedre halvan av den engelska 100-listan mellan 1983 och 1990. Men fick en smash hit med ”Love is a wonderful colour” 1984.
   Konsertupplevelsen, januari 1993 på The Grand i södra London, var klart minnesvärd. Jag följde McNabbs då nyligen etablerade solokarriär några år efter konserten men har sedan 20 år tillbaka tappat kontakten. Men soloskivor som ”Truth and beauty” (1993) och ”Merseybeast” (1996) är ju klart hyfsade album och hans exklusiva samarbete med Crazy Horse på albumet ”Head like a rock” (1994) är ju ändå en once in a lifetime-händelse för McNabb själv.
   Sedan dess har McNabb varit produktiv, ser jag, men utan att få de stora rubrikerna. Däremot har han turnerat kontinuerligt under flera decennier och har till och från återförenat Icicle Works för sporadiska konserter. På sina egna solokonserter har covers varit ett stående inslag så det var ganska naturligt när han till slut gjorde ett helt album med andras låtar.
   På scen 1993 var det gitarrpop i psykedelisk dräkt med starka refränger och ibland hörde man de där typiska Neil Young-influenserna i både arrangemang och repertoar. Jag kan väl i viss mån fortfarande spåra rötterna på ”Respectfully yours” men det är ett album med väldigt anspråkslösa och ibland nakna arrangemang. Jag får känslan att han huvudsakligen har spelat in albumet på helt egen hand. Ofta med pianot som huvudinstrument men också med andra instrument.
   Neil Youngs ”Pocahontas” blir därför rätt lik originalet utan att nå de magiska höjderna. Då finns det bättre exempel på covers där McNabb hittar en helt egen linje i sina tolkningar. Som exempelvis ”Life on Mars” med enbart piano som komp, och ett litet stråkarrangemang, men fantastiskt fint och starkt framfört av McNabb. Kanske var det just vid inspelningstillfället genuina känslor för David Bowie som precis hade dött.
   En annan lyckad tolkning på albumet är Liverpool-kollegorna Echo & the Bunnymens ”The killing moon” som dekorerats med elektricitet och lite större arrangemang. Sedan klär han effektivt av Black Sabbath- och Bee Gees-låtar med samma personlighet.
   Däremot är valet av Rolling Stones-låt, ”Memory motel”, lite väl udda och okänt för min smak men guldstjärna till Ian för att han riktar in strålkastarna mot Green On Red i avslutningslåten i en på albumet ovanligt rockig och svängig ”Time ain't nothing”.


Changes (Black Sabbath)
1972. Från albumet Black Sabbath Vol 4" med Black Sabbath.
Pocahontas (Neil Young)
1979. Från albumet "Rust never sleeps" med Neil Young & Crazy Horse.
Run To Me (Barry and Robin Gibb)
1972. Från albumet "To whom it may concern" med Bee Gees.
Baltimore (Randy Newman)
1977. Från albumet "Little criminals" med låtskrivaren.
Life On Mars? (David Bowie)
1971. Från albumet "Hunky dory" med låtskrivaren.
The Killing Moon (Will Sergeant/Ian McCulloch/Les Pattinson/Pete de Freitas)
1984. Singel med Echo And The Bunnymen.
Montague Terrace In Blue (Scott Engel)
1967. Från albumet "Scott" med låtskrivaren (under sitt artistnamn Scott Walker).
Memory Motel (Keith Richard/Mick Jagger)
1976. Från albumet "Black and blue" med The Rolling Stones.
The Crystal Ship (The Doors)
1967. Från albumet "The Doors" med The Doors.
Time Ain't Nothin' (Green On Red)
1985. Från albumet "No free lunch" med Green On Red.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.