Blogginlägg från 2019-07-14

Rekordlång konsert - många höjdpunkter

Postad: 2019-07-14 19:34
Kategori: Live-recensioner


Göran Samuelsson ensam på scen? Knappast. Gästartister och musiker var på väg.


Göran med delar av sitt kompband: Dan Magnusson, Nikke Ström och Bengan Blomgren


Artisterna samlade på scen: Christina Kjellsson, Göran Samuelsson, Jenny Silver och Anders Lundin.


Alla bilder: Carina ÖsterlingJojkande Ola Stimnnerbom med sin dotter Ida.

PACKMOPEDSTURNÉN 19
GÖRAN SAMUELSSON/JENNY SILVER/ANDERS LUNDIN/CHRISTINA KJELLSSON
OLA STINNERBOM
Gamla Landsvägen 21, V:a Ämtervik, 13 juli 2019
Konsertlängd: 19:25-19:42 (17 min, OS), 19:43-20:52 och 21:26-22:54 (69+88=157 min, PMT)
Min plats: 10 m till vänster från scenen + ca 17 m rakt från scenen.


EFTER ÅTTA KVÄLLAR MED PUBLIKMÄSSIGT varierande resultat via små värmländska orter som Segmon, Sillerud och Lakene och ”metropoler” som Åmäl. Karlstad, och Filipstad nådde årets upplaga av Packmopedsturnén traditionsenligt sin slutstation i turnégeneralen Göran Samuelssons trädgård på lördagskvällen. Nåja, det var andra året som turnéns final utspelade sig på absolut hemmaplan. Det började vädermässigt i moll men slutade i sedvanlig succé efter en rekordlång konsert med många höjdpunkter.
   Lagom till konsertstart var det ”svarta moln över hela helvete”, som Göran Samuelsson en gång skaldade, vid Frykens västra strand och det intensiva regnet förvandlades snabbt till ett skyfall som flyttade fram konserten drygt 20 minuter. Men när vi nästan kunde höra Görans textrader ”det har börjat sluta regna” i våra inre sinnen blev det dags för konsertstarten som defintivt inte var traditionell. Då steg den lokale Ola Stinnerbom upp på scenen och jojkade till ett hårt taktfast technokomp som fick oss att spärra upp både öron och ögon. En överraskning utöver det vanliga som fick den mogna publiken i solstolarna att vakna till på allvar.
   Efter den överraskande och helt omvälvande starten stod Göran där på scen med sina musiker och inledde med ”Mandelblom och sjödoft” och senare i låten fick han sällskap av Jenny Silver. Med ens kom känslan av sammanhållning, social gemenskap och ett förbaskat genialt samarbete och sköljde över oss som inte redan var våta efter det häftiga regnet.
   Efter tio år av trogen gäst på Packmopedsturnén har jag verkligen förstått idén och fattat ambitionen att det är viktigt att fungera socialt när alla soloartister rullar runt i Värmland på sina mopeder för att sedan ställa sig på scen tillsammans. En för alla, alla för en i sitt alldeles underbara sken med Göran Samuelsson som den sammanhållande länken men han tar inte den självklara plats i centrum på scen som han är värd både som människa, artist och låtskrivare.
   Det har grymtats efter vägen på årets turné att det saknats kändisar och att publiken på vissa håll har stannat kvar på sina balkonger och tjuvlyssnat istället för att stödja detta unikt fantastiska projekt. Men det är ju inte så kallade kändisar som gör den levande musiken levande. Det har kanske funnits turnéupplagor med större kändispotential än i år men det var ju soloartister med en i högsta grad brokig bakgrund som skapade kvällens magiska ögonblick. På lördagskvällen fick vi den sanningen ännu en gång bekräftad.
   Göran hade i år bjudit in Jenny Silver, dansbandssångerskan som med åren förvandlats till rocktjej, Anders Lundin, tv-profilen med en blygsam artistkarriär i bakfickan och Christina Kjellsson som trots sina sju album bakom sig ändå är i stort sett okänd för de allra flesta och var det till för några veckor sedan även för mig. På pappret kanske inte den uppenbart stjärnglittrande samlingen men på scen bjöd de rikligt på sig själva och hjälpte varandra till många musikaliska höjder.
   Till hjälp hade Packmopedsartisterna i sedvanlig ordning ett eminent kompband som gav varje låt och varje framträdande vid mikrofonen ett musikaliskt helhjärtat stöd. Från den alldeles vidunderlige gitarristen Bengan Blomgren via Nikke Ströms bas, Dan Magnussons trummor och Bengt Bygrens klaviaturer strömmade helt fantastiska arrangemang som förstärkte varje artists framförande. Och för kvällen fick bandet och artisterna tillfällig hjälp av fiolspelaren Magnus Stinnerbom som gav en stor del av konsertkvällen en både magisk och exklusiv inramning.

I SEDVANLIG ORDNING INLEDDE OCH avslutade Göran Samuelsson den långa konsertkvällen men däremellan rådde demokratisk ordning när artisterma avlöste varandra.
   Den eldfängt rödhåriga Jenny Silver var först upp på scen av gästartisterna och visade sig vara den mest traditionella Packmopedsturnéartisten av dem alla ty redan 2003 hade Totta Näslund tipsat Göran om Jenny. Hon fanns med på ”Duetterna” (2001) där Totta delade mikrofon med ett antal kvinnor. Och nu 16 år senare fick hon möjlighet att ta sig runt Värmland på en moped och större delen av hennes framträdande kändes som en hyllning till just Totta.
   Jenny sjöng flera Totta-relaterade låtar, ”Bortom månen och mars”, ”Du är för bra för mig”, John Prines ”Angel from Montgomery” på svenska och ”Ride Jonny, ride”. Ibland lite rockigare och ibland lite känsligare men hela tiden med pondus och en kraftfull röst. Annars är hon ju en artist som till synes slarvat bort sin lovande solokarriär genom att jobba som lokförare.
   Anders Lundin (ovan vänster) har inte så mycket att bevisa som känd profil men hans artistambitioner har väl kommit i kläm hos denne tusenkonstnär. Tio år sedan han producerade ett album så hans repertoar vid mikrofonen var vad jag förstår mer aktuellt material där texterna hade små finurliga poetiska poänger vars melodiska styrka fick kraft av bandet bakom. Den helt nya ”Bara du och jag” lät som en hit här. Jag misstänker att Anders fick en och annan kick och inspiration av uppbackningen att ta upp sin insomnade artistkarriär igen.
   Christina Kjellsson (vänster) var nog den artist på paketturnén som kanske överraskade mest hos publiken och mig. En sångerska med stort socialt patos som gärna förklarade sina åsikter mellan låtarna, inte utan humor, och sedan tillsammans med bandet gav hon sina låtar och melodier en behaglig och självklar stuns. ”Du är ingenting för oss” var ett starkt ställningstagande.
   Magnus Stinnerbom kom alltså in på scen med sin fiol och vässade många arrangemang till något helt personligt och hans spontana närvaro ökade nog på koncentrationen hos övriga bandet. Jag tyckte mig höra hur Bengan Blomgrens gitarr tog steget fram i många låtar och tog upp kampen med Magnus fiol.
   Som ensam musiker på scen förädlade Magnus soundet när de fyra artisterna på scen tillsammans (se bild nedan) gjorde ”Men bara om min älskade väntar”, bland extralåtarna, till kvällens mest lågmälda höjdpunkt. Ren och skär magi.
   Sedan avslutades kvällen i vanlig ordning med en något mer taktfast, högljudd och allsångsmässig version av ”Dom som byggde landet”.



/ Håkan

I min skivhylla: Cat Stevens (1970)

Postad: 2019-07-14 07:52
Kategori: I min skivhylla

CAT STEVENS: Mona Bone Jakon (Island, 1970)

STORA FÖRVANDLINGAAR OCH ATT BYTA SKEPNAD är en vanligt förekommande trend i artistbranschen. Ofta är anledningen kommersiell och nystarten, ibland en comeback, ska då sparka liv i en somnande karriär. Men ibland, som i Cat Stevens fall, kan det vara sjukdom som håller en artist borta från scenen. ”Mona Bone Jakon” var hans stora comeback.
   Som popsångare och låtskrivare var Cat Stevens extremt framgångsrik i mitten på 60-talet. Under 1966 och 1967 fick han hits med låtar som ”I love my dog”, ”Matthew & Son” och ”I’m gonna get me e gun”. Han skrev också Tremeloes första hit ”Here comes my baby” och den engelska såmgerskan P P Arnold gav ut den första hitversionen av hans ”The first cut is the deepest” innan Cat själv spelade in den. Låten har ju senare blivit en evergreenklassiker sedan bland annat Rod Stewart tog upp låten på 70-talet.
   Trots framgångarna var Stevens egen karriär 1967 lite i svajning och han själv var missnöjd med sina skivor. Skyllde på producenten Mike Hurst, som enligt Cat bara var intresserad av hits och tunga produktioner, medan han själv ville göra mer avskalade skivor.
   Cat gjorde paus i sitt artistliv och 1969 drabbades han av sjukdomen tuberkulos och på följande sjukhusvistelser började han tänka över sitt liv och sin karriär. Började meditera och skriva helt andra låtar än han hade gjort tidigare. Låtar som sedan skulle leda till Cat Stevens stora comeback, nu som en personlig singer/songwriter (en genre som vid den här tidpunkten inte var uppfunnen) utan koppling till alla hans tidigare hits.
   ”Mona bone jakon”, som comebackalbumet kom att heta, släpptes i juli 1970 och månaden innan kom singeln ”Lady D’Arbanville” som blev en överraskande mindre hit (8:a i England) och min entrébiljett till ett relativt långt förhållande med Cat Stevens karriär.
   Singellåten, som för övrigt är personligt skriven till en gammal flickvän (modellen och skådespelerskan Patti D’Arbanville), och dess avskalade och personliga sound gjorde att jag ohört köpte ”Mona Bone Jakon” och den har sedan dess varit min stora Cat Stevens-favorit. Hans karriär sparkade igång på allvar strax efteråt med både hits och starka album som ”Tea for the tillerman”, ”Teaser and the firecat” och ”Catch bull at four”. Men jag kunde aldrig glömma ”Mona Bone Jakon”.
   Cat Stevens hade en svenska mamma och bodde i yngre år tillfälligt i Gävle där han lärde sig teckna och måla vilket han visat på flera av sina skivomslag genom åren. Inte minst på ”Mona Bone Jakon” som pryds av en målning på en soptunna(!).
   Producent till ”Mona Bone Jakon” blev Paul Samwell-Smith som just hade inlett sin producentkarriär. Annars var Samwell-Smith fram till då mest känd som basist i Yardbirds. Den mest utmärkande musikern på skivan, vars sound är lågmält och förhållandevis akustiskt, är gitarristen Alun Davies som tidigare inte haft någon framträdande karriär i branschen. Davies kom att följa Stevens under nästan hela 70-talet både på scen och skiva. Genesis-sångaren Peter Gabriel gör här ett exklusivt inhopp på skivan som flöjtspelare.
   ”Mone Bone Jakon” är som sagt musikaliskt en stor protest mot Cat Stevens tidigare karriär som popsångare. Här är det genomgående akustiska, eftertänksamma och mogna sånger från en man som kommit till insikt om sitt eget liv.
   I sången ”Pop star” sjunger han ironiskt om sitt tidigare liv textraden ”I’m going to be a pop star” och det är egentligen hela texten och melodin är nog även den ironisk ty den saknar just melodi.
   Albumet inleds med singellåten och det är naturligtvis en knockoutstart fast tempot är lågt och arrangemanget lågmält utan trummor. Ibland förstärker Del Newmans stråkar personligheten i de här sångerna. På exempelvis ”Maybe you’re right” och den avslutande mycket vackra ”Lilywhite”.
   De akustiska gitarrerna spelar ofta huvudrollen i arrangemangen men Cat spelar också piano på några låtar och då blir det ibland både tyngre och vackrare.
   ”Lady D’Arbanville” är givetvis skivans centrala låt och ett givet singelval men jag hade nog också röstat på ”Katmandu” som en stark singel. Och det är just i den låten som Peter Gabriel dyker upp med sin flöjt.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (414)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (112)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juli 2019 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

TuffeTom 8/07: Beklagar Johan S. Jag missade ditt inlägg. Blev ju en kopia av det du redan s...

TuffeTom 8/07: Håller med om att debuten som soloartist var mycket bra. Men möjligen har du m...

Hans Schönning 4/07: Borde förstått det. Dina texter är alltid underhållande. Vi är ganska svältfödda...

Hans Schönning 3/07: Första Young-albumet kom 1969 och sålunda 50 år sedan. Inte 40 som du felatigt s...

Johan S 1/07: Hmm, måste nog protestera lite mot slutstycket. Henley har ju inte gjort så mång...

Mats 19/06: Jag var också där, på Olympen i Lund. Minns förbandet Tom Petty & The Heartbreak...

Mats 19/06: Hej, Bra och intressant som det mesta du skriver måste dock protestera när du sk...

Perre 7/06: Klockren analys av plattan som i mitt tycke är hans starkaste ögonblick Konsert...

Jan Lennell 3/06: Tack för en intressant redogörelse för ett fantastiskt album. Hörde det första g...

Björn Pettersson 31/05: Minnet är gott men kort, Tom Petty var förband vid konserten 1977😔...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.