Blogginlägg från 2019-07-12

Tillbaka till Southend-on-Sea

Postad: 2019-07-12 10:40
Kategori: Blogg


RENT NOSTALGISKA SKÄL FICK MIG att återvända till Southend-on-Sea på årets semestertripp till England. Dels besökte jag staden 2011 i samband med en sällsynt konsert med stadens store son Mickey Jupp som gjorde ett exklusivt återbesök i sin forna hemstad. Och dels var ju Southend, som den populärt förkortas, en stor hemvist för 70-talets pubrockmusik som ju för alltid har präglat stadens musikhistoria.
   Idag finns det inte så många minnesmärken kvar av den sprudlande pubrockeran som skapade namn som Kursaal Flyers, Dr Feelgood och Eddie & the Hot Rods för att bara nämna några av de mest kända. Inte ens på den just nu pågående utställningen Subcultures på Beecroft Art Gallery i Southend kunde jag hitta några spår av pubrock i allmänhet och Mickey Jupp i synnerhet. Det närmaste utställningen kom var en gammal affisch för Railway Hotel och en konsert med Steve Hooker & the Heat. Hooker stod ju Jupp nära på det härligt frejdiga 70-talet.
   I övrigt vältrade sig utställningen i gammal rock'n'roll, punk, mods och det ibland outhärdliga 80-talet i både mode och musik. En video med gruppen My Life Story snurrade på en av skärmarna och ganska omedveten om gruppens historia fick mig att gissa på Kevin Rowland vid mikrofonen men så var inte fallet. Mannen med den till synes påklistrade luggen hette Jake Shillingford som skrev låten ”Sparkle” som visades på tv-skärmen, en låt som faktiskt fastnade i mitt huvud som ett tuggummi under skorna. Efter ytterligare research visade det sig att både grupp och låt var en 90-talsprodukt...

Ytterligare några ögonblicksbilder från dagens Southend-on-Sea:


DEN OTROLIGT STÅTLIGA BYGGNADEN The Kursaal, med sin mäktiga kupol i Southends centrum, är fortfarande huset som symboliserar stadens siluett allra tydligast. Och tillsammans med den över 2 km långa piren en av Southends mest berömda platser. Tidens tand har inte varit så vänlig mot den 118 år gamla byggnaden. Utsidan har väl fortfarande en viss charm men den forna konsertlokalen står vemodigt oanvänd förutom en bowlingbana som var stängd när vi passerade huset.
   The Kursaal var ju en gång i tiden, på 70-talet, den helt dominerande konsertlokalen i Southend där stora namn som Deep Purple, Black Sabbath och Thin Lizzy spelade. Och där exempelvis Queen 1973 var förband till Mott The Hoople. De lokala hjältarna i Dr Feelgood spelade under sin storhetstid naturligtvis också här ofta. Halva liveskivan ”Stupidity” (1976) spelades in här 8 november 1975. Konserten filmades också och gavs senare ut på dvd, ”Going back home” (2005).



CLIFFS PAVILION I SOUTHENDS GRANNBY Westcliff-on-Sea är en minst lika berömd konsertlokal som ovannämnda The Kursaal. Även här var Dr Feelgood en vanlig gäst på scenen under 70-talet. Byggdes ursprungligen på 30-talet och efter åtskilliga ombyggnationer under årens lopp ser huset ut som ett av Southends mest moderna med en underbar utsikt över Themsens breda mynning. Runt 300 föreställningar, där det bjuds på både balett, opera, musikaler, klassisk musik men också pop- och rockkonserter, arrangeras årligen här.
   19 juli 1991 gjorde Paul McCartney med band en av sina sex ”hemliga” konserter på sin Unlugged Summer-turné.



ETT LÄNGRE STENKAST FRÅN CLIFFS Pavilion står hotellet Westcliff Hotel som jag på den ovannämnnda Subcultures-utställningen upptäcker var ett frekvent konsertställe under 70-talet. Rock'n'roll-affischen avslöjar att det då fanns en stor dansande publik för 50-talsmusiken.
   Av mindre legendarisk art kan meddelas att jag och några till bodde just på det här hotellet i mars 2011 när Mickey Jupp gjorde sin sällsynta konsert på puben The Cricketers (se nedan) några kvarter uppåt gatan.



JA, PÅ THE CRICKETERS GJORDE MICKEY JUPP 2011 en spelning i den stora konsertlokalen Club Riga Music Bar bakom själva puben. Uppe vid den livliga gatukorsningen London Road/Milton Road ligger puben fortfarande.



UNDER VÅR VISTELSE I SOUTHEND-on-SEA arrangerades Leigh Folk Festival, en gratisfestival under fyra dagar/kvällar. Bortom Westcliff-on-Sea och Chalkwell finns den mindre byn Leigh-on-Sea på sluttningen ned mot Engelska Kanalen. En delvis pittoresk by med en old town längs vattnet blev en angenäm överraskning denna rekordvarma (+33) lördag där skugga var en bristvara men där den hejdlösa kärleken till en rad olika sorters folkmusik var närvarande i både parker, på restauranger och gator.
   Vi vandrade förbi många scener med mängder av både dansande och picknicks-ätande familjer där det inte var långt mellan de ölförsäljande stånden. En bred beskrivning av folkmusik fick vi höra och det var miljön som imponerade mer än de rent musikaliska bedrifterna. Men det åtta man starka Famous Potatoes fick mig att stanna upp i det okristligt heta solskenet och fick höra bland annat en grymt svängig ”Seven nights to rock” och Hank Williams ”I saw the light” med ett band som spelade på både tvättbräda och trombon.

Foto: Carina ÖsterlingFamous Potatoes.

/ Håkan

I min skivhylla: John Hiatt (1983)

Postad: 2019-07-12 07:52
Kategori: I min skivhylla

JOHN HIATT: Riding with the king (Geffen, 1983)
EFTER DEN MODERNA TONY VISCONTI-rocken på “All of a sudden” var John Hiatt här tillbaka bland både rockiga, souliga, countryinfluerade och 60-talspoppiga låtar. På en skiva som hade en märkligt uppdelad karaktär men sammantaget var helgjuten och fantastiskt bra.
   Han blandade snabbt rockiga typiska Hiatt-låtar med känslofyllda souldränkta melodier, countrybaserat med 60-talspoppigt. Han hade delat upp inspelningarna på ett egendomligt sätt men slutresultatet smälte samman förvånansvärt väl.
   Förstasidan är amerikansk, producerad av Scott Matthews (som spelar alla instrument förutom gitarr) och Ron Nagle, och inspelad i San Francisco men låter ändå typiskt engelsk på flera låtar. Exempelvis doftar ”She loves the jerk” väldigt mycket Elvis Costello.
   Andrasidan, producerad av Nick Lowe i London, är lika motsägelsefull där Hiatt sjunger med en soulfylld nästan svart stämma.
   Och på båda skivsidorna breder de många fantastiska låtarna, alla skrivna av Hiatt, ut sig. ”Death by misadventure”, ”Girl on a string” och ”Say it with flowers” är några av förstasidans bästa låtar.
   Sedan blir kvalitén ännu bättre på andrasidan. Med ett förstklassigt komp från Lowes band, med Martin Belmont och Paul Carrack i spetsen, låter det underbart med låtar som ”You may already be a winner”, ”Love like blood” och ”The love that harms”.
   Och dessutom kronan på verket, titellåten. Samma låt som Eric Clapton och BB King återupptäckte 2000 på sin duettskiva som dessutom fick samma titel som John Hiatts pärla från 1983. En hyllning så god som någon.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (423)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juli 2019 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.