Blogginlägg från 2019-07-01

I min skivhylla: Don Henley (1982)

DON HENLEY: I can’t stand still (Asylum, 1982)
OM JAG SKA SPETSA TILL DET SÅ HAR DON HENLEY aldrig varit bättre än här, på sin första soloplatta. I alla fall har han aldrig skrivit bättre låtar, förvisso ofta tillsammans med andra, och soundet är härligt jordnära, enkelt och underhållande simpelt på samma gång. Där låt och sång kommer i centrum på nästan varje spår.
   Henley var (och är) ju den bäste sångaren i Eagles och därför kändes hans första soloskiva så helgjuten när den framfördes på helt egna villkor. Visserligen fick han hjälp av väldigt många musiker, låtskrivare och sångare men slutresultatet andas mycket av Henleys genuina personlighet.
   Inte överraskande finns det några typiska Eagles-dekorerade ballader, ”Long way home” och ”Talking to the moon”, men det är pop- och rocklåtarna som dominerar. Då är det, inbillar jag mig, mycket gitarristen/producenten Danny Kortchmars förtjänst. Hans rockiga gitarr lyfter många låtar och det låter ofta lite ruffigare om västkustsoundet.
   Trummor är Henleys huvudinstrument men bland de många studiomusikerna på skivan finns det också, i den tidens anda, ett antal andra trummisar, Russ Kunkel, Ian Wallace, Jeff Porcaro och Mark T Williams. Liksom de övriga musikerna är det mänga välkända namn som figurerar i bakgrunden: Bob Glaub, Steve Lukather, Lee Sklar, John David Souther, Ben Tench, Garth Hudson, Warren Zevon och några Eagles-medlemmar.
   Don Henley fick en oväntad hit med den modernt dansanta ”Dirty laundry”, spåret jag kanske hade svårast med på hela skivan, som nådde tredjeplatsen på USA-listan.
   Då tyckte jag bättre om de enkla men effektiva poprocklåtarna som ”Nobody’s business”, ”Johnny can’t read” och titellåten. Låtar, arrangemang och jordnära sound som numera är bristvara i Henleys sporadiska solokarriär där uppblåst sound och effekter är viktigare än melodier och refränger.

/ Håkan

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.