Blogginlägg från 2019-05-24

Dylan-kväll fylld av koncentration

Postad: 2019-05-24 10:39
Kategori: Live-recensioner

Foto: Carina Österling

OLLE UNENGE & RICHARD LINDGREN
STÅ, Örebro 23 maj 2019
Konsertlängd: 20:11-21:13 och 21:42-22:18 (88 min)
Min plats: Stående ca 5 meter från scenen.


IDAG FYLLER BOB DYLAN 78 år och igår hyllades han med en konsert av innehållsmässigt oanade mått. Lokalen var smakfullt hemtrevlig, närheten mellan artister och publik var så där härligt intim och, det bästa av allt, musikaliskt bjöds det på nästan 90 minuter Dylan-godis för finsmakare. I en konsert på gränsen till magisk underhållning fick vi en föreställning som andades både koncentration och fantastisk musikalitet.
   Olle och Richard hade haft ett tufft jobb när de plockade ihop sina absoluta Dylan-favoriter. Ambitionen var att inte bli för förutsägbara eller enbart luta sig mot kända Dylan-klassiker och för en helt vanlig musikälskare och normalt Dylan-intresserad lyssnare, som undertecknad, blev det en härligt intressant upplevelse.
   För mig, som ickeartist och ickemusiker, framstår det som helt obegripligt hur två män i sina bästa år på bara några dagar kan sätta ihop ett Dylan-potpurri av så hög klass. Att de sedan lyckades förena arrangemang och framförande till en helt fantastisk helhet kändes som ett mysterium, ett omöjligt uppdrag som blev möjligt. Samarbetet sägs ha inletts med 40 favoritlåtar som på pappret, setlistan (se bild längst ned), ströks till 20. En lista som följdes oväntat strikt men också innehöll några överraskningar.
   Konnäsörerna i publiken fick möjlighet att notera några unika detaljer. Som när Richard oväntat sjöng ”Tomorrow is a long time” helt på engelska och dessutom utökade låten med några strofer från ”Pat Garrett & Billy the kid”-låten ”Billy”. Eller när Olle avslutade första avdelningen med den helt instrumentala ”Nashville skyline rag” med underbar fingerpicking.
   Samarbetet framför mikrofonerna var också helt bländande fast spontant och hela tiden med fötterna i nuet. Olle sneglade ibland mot Richard innan han började dekorera melodin med några ytterst fina akustiska gitarrsolon. Det blev kort sagt en magisk torsdagskväll i Örebro med två artister som definitivt sjöng bättre än Bob.
   Det var en föreställning av genomgående hög klass med många toppar där jag i mitt minne inte kan glömma den långa, långa ”Visions of Johanna” (hur kan Richard så distinkt leverera en så lång text i så många minuter är för mig en gåta). Även Olles känslosamma ”Farväl vackra Sara” (”Farewell Angelina”) tillhörde naturligtvis höjdpunkterna.
   Det fanns faktiskt låtar på den ihopklottrade setlistan som inte framfördes denna kväll, bland annat ”Lily, Rosemary and the jack of hearts” och ”Mr tambourine man”, men det kanske finns planer att ta det här Dylan-projektet vidare?



/ Håkan

I min skivhylla: Magnus Lindberg (1981)

Postad: 2019-05-24 07:50
Kategori: Magnus Lindberg

MAGNUS LINDBERG: Röda läppar (Parlophone, 1981)
DEN PERSONLIGE SVENSKE ROCKAREN Magnus Lindberg produceraDE aldrig skivor speciellt permanent. Det dröjde ofta länge mellan skivorna som blev försenade och försenade. Fast i början på 80-talet hade han sin mest produktiva och kvalitativt bästa period i hela sina långa karriär. All-time-high-skivan ”Röda läppar” kom i april 1981 och året därpå, i december följde ”I en hand”, en skiva som hamnade lite längre ned på min 50-lista.
   Det var med ”Röda läppar” som Magnus fulländade sin stil. Texterna är influerade av hans typiska rastlöshet. ”Jag springer runt och springer/Det är så svårt att sitta still/så svårt att komma dit man vill”, som han sjunger på ”Då känns det lite lugnare”. Det hade tagit tre år från förra skivan ”Som natt och dag”.
   Låtarna till ”Röda läppar” tog lång tid att skriva, och lång tid att spela in, men Magnus hade turnerat mycket och materialet växte fram på scen vilket bidrog till att göra det starkare. Skivbolaget EMI:s Kjell Andersson har beskrivit skivan så här på samlingen ”Diamanter”:
   ”Det är en romantikers rapport om tillståndet i den stora, stora staden. En orolig sökare som rusar genom tillvaron i tvåhundra knyck i ett desperat försök att fånga ögonblicket i flykten.
   På en rullande sten växer det ingen mossa, men Magnus Lindberg vet jävligt väl att snurrar det för fort slås även den hårdaste granit långsamt i bitar.
   Under den tuffa ytan finns en ensam och vilsen själ som letar trygghet, värme och kärlek. Magnus Lindberg har tagit själens temperatur och redovisar sina kurvor, berg- och dalbana-åkning i känslolivet. Precis som all bra rockmusik balanserar han hela tiden på gränsen till det banala. Är man romantiker riskerar man hela tiden att tangera det sentimentala och med fel kartblad är man förlorad i schablonernas värld. Det finns uppenbara likheter med en annan av rockens stora romantiker – Bruce Springsteen.”

   Magnus har sitt eget turnéband med på skivan: Rolf Färdigh, gitarr, Hempo Hildén, trummor, Reg Ward, saxofon, Kay Söderström, keyboards, och Gunnar Hallin, bas. Ändå fanns det plats för gästgitarrister som Janne Andersson, Mats Ronander (på den episka klassikern ”Tårar över city”) och Bengt Kirschon.
   Albumet inleds totalt euforiskt med titellåten, en låt som sedan har återupptäckts av Lars Winnerbäck som konsertlåt.
   Efter den kanonöppningen kan det tyckas svårt eller omöjligt att fortsätta på samma höga nivå. Men då kommer ”Då känns det lite lugnare” med sin rastlösa prägel (”Man irrar runt och irrar”) som följs av ännu en topplåt, ”Skuggan av en chans”, där drivet och tempot är typiskt Lindberg. Saxofonen och Basse Wickmans körsång förstärker känslan ytterligare.
   På vinylskivans sista låt på första sidan kommer de tydligaste Springsteen-referenserna. I ”Tårar över city” beskrivs natten i den stora staden med ord som ”Det blänker som guld i sken av lamporna och döljer skiten som finns ovanpå”. Drygt fem och en halv minuter lång Lindberg-klassiker som toppas med Mats Ronanders blänkande sologitarr.
   Vi vänder på skivan och ännu en perfekt skildring av rastlösheten följer. Starka ”Tiden bara rinner iväg” var också singellåt för Magnus Lindberg. Reg Wards saxofon färgar ”Resa sig och stå” liksom ”Den kalla vinden”, Ulf Lundell-texten som Magnus Lindberg skrev en uppenbart reggaeklingande melodi till.
   Innan den alldeles naturliga och fantastiska slutlåten ”Sista versen”, ännu en episk klassiker med underbar gitarr av Bengt Kirschon, avslutar skivan kommer ”Jag vill bara vara fri” som också symboliserar den typiska Magnus Lindberg-känslan. Kalla den naiv eller bagatellartad men Magnus var en enkel själ i den stora rockvärlden.
   Med ”Röda läppar” tog Magnus steget in i den svenska rockeliten.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (419)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (222)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (114)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2019 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Mats 26/07: Detta är en av 70-talets absolut viktigaste plattor för mig. Såg Tyla Gang på Ho...

TuffeTom 8/07: Beklagar Johan S. Jag missade ditt inlägg. Blev ju en kopia av det du redan s...

TuffeTom 8/07: Håller med om att debuten som soloartist var mycket bra. Men möjligen har du m...

Hans Schönning 4/07: Borde förstått det. Dina texter är alltid underhållande. Vi är ganska svältfödda...

Hans Schönning 3/07: Första Young-albumet kom 1969 och sålunda 50 år sedan. Inte 40 som du felatigt s...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.