Blogginlägg från 2019-05-10

I min skivhylla: Keith Moon (1975)

Postad: 2019-05-10 07:54
Kategori: I min skivhylla



KEITH MOON: Two sides of the moon (Track Record/MCA MCA-2136)
Release: 17 mars 1975


HAR MÅNEN EN BAKSIDA? HADE KEITH MOON en baksida så har han nog samlat dem nästan alla här på sitt första och enda soloalbum. Helt i linje med Moons turbulenta, händelserika men stundtals bråkiga liv och leverne var ”Two sides of the moon” inget seriöst inspelningsprojekt. Kan nog mer karaktäriseras som en gigantisk men destruktiv fritidssysselsättning, i gänget med Ringo Starr, John Lennon (i hans ”lost weekend”-period) och Harry Nilsson, i Los Angeles än en allvarligt menad skivinspelning. Ni kanske redan förstår att dagens tips ur skivhyllan inte är någon exklusiv höjdpunkt. Mer intressant än bra om jag ska uttrycka mig snällt.
   ”Two sides of the moon” har ju, som säsongens övriga skivor i den här kategorin, en Beatles-koppling som gör att mina ögon och öron dras till den här skivan med jämna mellanrum. Men jag blir nästan alltid lika besviken på albumet i sin helhet. I min enfald tror jag varje gång att den energiske trummisens lyskraft, som han odlat i många år i The Who, ska förflytta berg, att stjärnstatusen bland rader av musiker ska åstadkomma musikaliska stordåd och att en brokig samling låtar ska bygga en omväxlande skiva. Men lurad på konfekten blir jag.
   Keith Moon var avundsjuk på vännen och trumslagaren Ringo Starrs soloframgångar och ville naturligtvis göra samma sak. I april 1974 besökte han Los Angeles och hamnade naturligtvis i inspelningarna för ”Pussy cats”, Harry Nilsson-skivan som John Lennon producerade, och fick då smak på en egen skiva. Övriga Who-medlemmar var under större delen av 1974 upptagna av inspelningen av ”Tommy”-filmen. När Keith återvände till LA i augusti var han fast besluten att spela in ett eget album.
   Hemma hos Mal Evans, en gång Beatles-roadie och här blev han producent för det här projektet, styrdes de inledande inspelningarna upp men skivbolaget imponerades inte och krävde en ny mer rutinerad producent. Canned Heat-producenten Skip Taylor blev ny i producentstolen och tillsammans med teknikern John Stronach (Diana Ross, Jo Jo Gunne, Captain Beyond med flera) fick produktionen nytt liv och en lite annan riktning. Men fortfarande var det den allt annat än stabile Keith Moon i förarsätet...
   Det är inget fel på blandningen på skivan. Här pendlar det friskt mellan 50-tals-rock'n'roll, 60-tals-pop, countryrock, surfmusik (Moons stora intresse), reggae, ballader och tidsenlig 70-tals-rock. Så långt är innehållet en underhållande mix som är okej men det är väl i huvudpersonens framförande som skon klämmer. Keith är en professionell trumslagare och spelevink men ingen sångare. Han spelar trummor på tre låtar och sjunger på samtliga. I en jämförelse framstår Ringo Starr som en skönsångare...
   Keith Moon beskrev skivan i efterhand som tramsig och fånig och det kan jag väl hålla med om på ett positivt sätt där musik inte alltid ska vara så väldigt präktig eller allvarlig. Det blev trots allt en personlig skiva där där Keith fick leva ut sina drömmar.

SOM GAMMAL SURFMUSIKÄLSKARE, HANS FÖRSTA band med instrumentala surfinfluenser hette The Beachcombers, fick han spela med legendgitarristen (och nyligen avlidne) Dick Dale på en låt. Keith beundrade Beach Boys och gör förutom sånginsatsen en helt godkänd version av ”Don't worry baby”. Sedan känns det väl alltid tryggt att göra låtar med Beatles-koppling, en tämligen charmig cover på ”In my life”, där Keith nästan låter som Peter Sellers, förutom Lennon-bidraget.
   Förutom stabila kompmusiker som Jesse Ed Davis, Joe Walsh, Danny Kortchmar, Bobby Keys, Jim Keltner och Ringo spelar Keith med hela fasta konstellationer som Fanny, Stone Canyon Band och Attitudes men också starka röster som Flo & Eddie och några andra rutinerade körmänniskor som täcker upp vid mikrofonerna.
   Det stora dragplåstret för mig på skivan är givetvis John Lennons rock'n'roll-klingande ”Move over Ms L”. En låt med en spännande historia. Spelades ursprungligen in av Lennon 15 juli 1974 med sikte på ”Walls and bridges”-albumet. John hade till och med bestämt var på skivan den skulle ligga men låten skippades till slut helt och han skickade den vidare till Keith. Ändå gav Lennon ut låten som b-sida till ”Rock'n'roll”-skivans ”Stand by me”-singel som släpptes i samma veva som Keiths skiva kom ut våren 1975. Det är ingen unik pärla till låt, varken med John eller Keith, men här svänger det gott om andrasidans första låt på ”Two sides of the moon” med Jay Fergusons rock'n'roll-piano längst fram och intressant att Jesse Ed Davis spelar gitarr som han även gjorde på Lennons version.
   Skivans mest huvudlösa inslag är Keiths version av The Whos ”The kids are alright” som om han försökte utmana Roger Daltrey vid sångmikrofonen. I stort sett pinsamt.
   Men det finns några låtar på albumet som jag trots allt kan leva med och lyssna på. ”Crazy like a fox” och ”Solid gold” passerar väl ganska anonymt men två Rick Nelson-relaterade låtar är helt godkända. Dels den 60-talspoppiga ”Teenage idol”, hämtad från en singel med Nelson från 1963, och dels den countryrockiga ”One night stand”, skriven av en medlem (Dennis Larden) i Nelsons Stone Canyon Band med fina körer och steelguitar i kompet.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (423)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2019 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.