Blogginlägg från 2019-05-03

I min skivhylla: David Bowie (1975)

Postad: 2019-05-03 07:56
Kategori: I min skivhylla



DAVID BOWIE: Young americans (RCA Victor APL1-0998)
Release: 10 mars 1975


JAG SKA BÖRJA MED ATT ERKÄNNA: JAG ÄR ingen genuin beundrare av David Bowie. Han fanns naturligtvis med länge ”i min närhet” men mitt intresse ville aldrig riktigt slå ut på allvar. När nyheten kom den där fatala januarimorgonen för några år sedan, när han plötsliga död meddelades, ville Svt Örebro ha en kommentar från mig men jag tackade vänligt men bestämt nej. Jag tyckte inte att jag var rätt man för det uppdraget. Givetvis har jag upplevt några musikaliska toppar i hans karriär men det har varit oregelbundet under många decennier.
   Bowie var en artist som ständigt skiftade musikalisk inriktning och det kunde ibland vara tålamodskrävande. Något som kan vara upplyftande för genuint intresserade fans men när det handlade om Bowie satt jag nog mest i baksätet och noterade utan att hjärtat var med. Mina bästa minnen från hans karriär tillhör nog de kommersiellt tidiga åren. Naturligtvis slog ”Space oddity” ner som en bomb 1969, märkligt nog tog den sig aldrig in på Tio i Topp, och blev ett mäktigt genombrott.
   Till de definitiva höjdpunkterna räknar jag också åren 1972-74 när Bowie rockade hårt och var en del av glamrocken. Den visuella utstrålningen med spektakulära kläder nådde däremot aldrig mitt intresse. Men tillsammans med gitarristen Mick Ronson och de två andra killarna i kompbandet The Spiders From Mars skapades ett härligt elektrisk sväng med mängder av starka egenskrivna låtar som tillfredsställde mig.
   Den framgångsrika perioden inleddes med skivan som har den långa titeln ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” (1972). Jag hade svårt för glamrockperioden i allmänhet och Bowies målade ansikte i synnerhet men musikaliskt var det ett band på topp som var både hett och härligt.
   I David Bowies historia var det produktiva år. Efter den uppmärksammade ”Ziggy Stardust”-skivan kom ”Aladdin sane” (1973) efter samma recept och han stack sedan mellan med coverskivan ”Pin ups” (1973). Nu splittrades Bowie, Ronson och Spiders-grabbarna men den traditionella rockmusiken var fortfarande levande på ”Diamond dogs” (1974) med ett helt nytt kompband. Så levande att 1974 års turné dokumenterades och gavs ut som ”David live” (1974).
   Under de här storhetsåren på det tidiga 70-talet var det den förre Beatles-teknikern Ken Scott som producerade Bowies skivor men på ”David live” återförenades Bowie med producenten Tony Visconti. Han jobbade med Bowie 1970, både som musiker och producent, och var ansvarig för ”The man who sold the world”-albumet. Men blev från 1974 och under större delen av Bowies karriär den mest anlitade producenten.
   Det var i pausen på Bowies amerikanska turné, sommaren 1974, som idén till inspelningarna av ”Young americans” föddes. Under turnéstoppet i augusti inleddes inspelningarna i Sigma Sound Studios i Philadelphia. Inspelningsplatsen var ingen tillfälligt för nu skulle Bowie och Visconti fullständigt ändra inriktning på soundet, gå från det rockiga till USA-inspirerad blåögd soul. Och det skulle tillverkas i den studio där legendariska producenter som Gamble & Huff och Thom Bell sedan slutet av 60-talet lanserat artister som The O'Jays, Harold Melvin & the Blue Notes, Teddy Pendergrass och MFSB.

DET MUSIKALSIAK BLEV ETT REJÄLT lappkast i David Bowies karriär och ingenting på ”Young americans” går att jämföra med tidigare material som ”Suffragette city”, ”The Jean Genie” eller ”Rebel rebel”. Huvudingredienserna blev dansant soul med funk-tendenser och Bowie hade ännu en gång inte vänt kappan efter vinden utan ville utforska helt andra och nya musikaliska domäner.
   Som icke part i målet tycker jag inte han valde rätt väg utan han blev fånge i en musikgenre som byggde på arrangemang och sound och inte så mycket på melodier och rockmusikens kraft. Och den musikaliska omgivningen blev till stora delar också ny och huvudsakligen amerikansk. Från samma håll som Ron Wood hämtade några kompmusiker till sin soloskiva ”I've got my own album to do”, som jag skrev om häromveckan, hittade Bowie/Visconti samma trummis, Andy Newmark, och basist, Willie Weeks. Amerikanske gitarristen Earl Slick hade ursprungligen ersatt Ronson några år tidigare men rockmusiken på ”Young americans” är som sagt utmanövrerad och Slick gör en slät figur i de här arrangemangen. Den nyrekryterade gitarristen Carlos Alomar, med sina soul- och r&b-rötter, känner sig nog mer hemma i både arrangemang och genre här.
   Det var också genom Alomar som Bowie kom i kontakt med den lovande soulsångartalangen Luther Vandross. Tillsammans med Bowie kom Vandross att skriva sångarrangemangen på ”Young americans”. Vandross var vid den här tidpunkten fortfarande bakgrundsssångare och väntade på sin solodebut som skulle ske först sommaren 1976. Däremot hoppade han efter albuminspelningarna på Bowie-turnén hösten 1974.
   Den här förändringen i David Bowies musikaliska inriktning var inget som fick mig att köpa ”Young americans” när den släpptes på våren 1975. Nej, det var blott och enbart rapporten som förmedlades i januari 1975 som fick mig intresserad på allvar. Då möttes nämligen David Bowie och John Lennon i Electric Lady-studion i New York. Det resulterade i två låtar som lyftes in i det redan utgivningsfärdiga ”Young americans”-albumet medan två andra låtar fick lyftas ut.
   Det var Bowies beslut att göra en inspelning av den gamla Beatles-låten ”Across the universe” som lockade Lennon till studion och fick honom att spela kompgitarr på den inspelningen. När han ändå var där skrev han tillsammans med gitarristen Alomar musiken till ett helt nytt spår, ”Fame”, som sedan Bowie skrev en text till. Det är verkligen inget djupt kreativt verk utan hela låten symboliseras av i stort sett några upprepande simpla gitarriff och en monoton rytm. Lennons inspiration till låten var en hitlåt med Shirley And Companys just då aktuella ”Shame, shame, shame” och Alomar gjorde något ännu enklare: han ”lånade” gitarriffet från The Flares 14 år gamla ”Foot stomping”. Lennon både sjunger och spelar gitarr på den låten som han då beskrev som "Great, but it's just rock'n'roll with lipstick on".
   Lennons närvaro kan ändå inte få mig att älska varken melodi, text eller sound. Men jag är tydligen inte rätt människa att bedöma den här typen av musik ty ”Fame”-singeln blev Bowies första (och enda) nummer ett-singel i USA...

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (419)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (222)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2019 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Mats 26/07: Detta är en av 70-talets absolut viktigaste plattor för mig. Såg Tyla Gang på Ho...

TuffeTom 8/07: Beklagar Johan S. Jag missade ditt inlägg. Blev ju en kopia av det du redan s...

TuffeTom 8/07: Håller med om att debuten som soloartist var mycket bra. Men möjligen har du m...

Hans Schönning 4/07: Borde förstått det. Dina texter är alltid underhållande. Vi är ganska svältfödda...

Hans Schönning 3/07: Första Young-albumet kom 1969 och sålunda 50 år sedan. Inte 40 som du felatigt s...

Johan S 1/07: Hmm, måste nog protestera lite mot slutstycket. Henley har ju inte gjort så mång...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.