Blogginlägg från 2019-03-15

I min skivhylla: Alvin Lee and Mylon LeFevre (1973)

ALVIN LEE AND MYLON LeFEVRE: On the road to freedom (Chrysalis CHR.1054)
Release: 2 november 1973

DEN ENGELSKE GITARRISTEN ALVIN LEE kommer nog för all framtid att huvudsakligen personifieras som ledaren för Ten Years After fast han från 1973 och framåt uppträdde under eget namn och hade en egen grupp. Under inspelningarna av "On the road to freedom", juli/augusti 1973, tog han det första lite annorlunda steget mot soloaktiviteter fast TYA i högsta grad fortfarande existerade som grupp. USA-turné april 1973, Japan-turné i maj och ett livealbum, som släpptes i juni, följdes av inspelningarna till ovannämnda skiva.
   Sedan var det meningen att bandet skulle ta paus resten av året och Alvin, vars riktiga namn var Graham Anthony Barnes, kunde koncentrera sig på solobaserat material. Men det blev inte riktigt så. Hösten 1973, mellan inspelning och utgivning av "On the road to freedom", gjorde Ten Years After trots allt en engelsk tvåveckorsturné.
   Ten Years After var aldrig min kopp engelskt te. Deras intensivt gitarrmarinerade bluesrock fick aldrig plats i mitt hjärta. När jag läser Pete Frames beskrivning av gruppen som ett "high-powered, frenetic, loud, flashy blues band" förstår jag varför. Och jag har också viss förståelse för att även Alvin runt 1973 började tröttna på det elektriska men också begränsade soundet. Han ville uppenbart spela mer akustisk musik och fick då chansen att samarbeta med den lika gamle (29 år) amerikanen Mylon LeFevre som musikaliskt kom från ett i sammanhanget udda håll, gospelmusiken.
   1973 hade jag ingen koll på Mylon och hans religiösa bakgrund med gospelursprunget från familjebandet The Lefevres och berömda Stamps Quartet på 60-talet. På 70-talet ägnade sig Mylon åt egna aktiviteter, bildade eget band, gjorde skivor i eget namn och skrev huvudsakligen materialet själv. Samarbetade med musiker från Atlanta Rhythm Section och Mountain och producerades av både Allen Toussaint och Felix Pappalardi.
   Under Ten Years Afters oräkneliga turnéer var det mängder av olika förband som värmde upp konsertpubliken. På några spelningar i USA under hösten 1971 var det Mylon och hans grupp Holy Smoke som spelade först. Och ett fruktbart möte mellan Alvin och Mylon. En ovärderlig kontakt som hölls vid liv ett år senare när Mylon kom till England och gjorde några inspelningar med Alvin i Roger Daltreys hemmastudio med planer på att ge ut dem på skiva.
   Så blev inte fallet då men samarbetet mellan Alvin och Mylon, från Macon, Georgia, skulle ett år senare resultera i "On the road to freedom". Ett album som spelades in i Alvins hus i den egna nybyggda studion Space Studios i lantliga Checkendon i Oxfordshire. Prominenta musiker/grannar dök till och från upp och hjälpte till.
   Mötet mellan Alvin och Mylon räddade också livet på varandra. Alvin Lee fick en chans att utveckla helt andra musikaliska vägar och Mylon LeFevre tog sig ur ett djupt drogberoende efter många år på turné. Titeln på deras album säger väl egentligen allt. De var, på olika sätt, på väg till friheten.

I DEN AVSLAPPNADE MILJÖN I STUDION bakom Alvins hus kunde paret jobba i lugn och ro, utan någon tidspress, och den atmosfären har de tagit med sig in i arrangemangen på skivan. Låtar skrevs ofta i studion och startade ibland med bara två akustiska gitarrer. Ibland utvecklades inspelningarna på bara två man som gjorde att exempelvis Alvin spelade både gitarr, bas och trummor på samma låt.
   Skivan är inspelad på den engelska landsbygden men har, tack vare Mylon LeFevres närvaro, ett soundmässigt amerikanskt laidback-sound. Mylon sjunger på de flesta låtarna men tillsammans med Alvin delar de på mikrofonen ibland.
   De akustiska arrangemangen dominerar albumet men det finns också några hårt elektriska låtar där Alvins gitarr får stort svängrum men där också gästartister som George Harrison och Ron Wood hjälper till att pumpa in energi.
   Det är just Harrisons närvaro som gör att "On the road to freedom" är placerad i min Beatles-relaterade skivhylla. Som granne till Alvin dök han upp på inspelningarna, ombads skriva en låt och kom tillbaka med "So sad (no love of his own)". En fin melodi med en vemodig text som då handlade om Harrisons uppbrott från frun Patti. Harrison både körar och spelar gitarr, slide och bas på inspelningen och uppträder under "pseudonymen" Hari Georgeson. Harrison gjorde för övrigt en egen version av låten till sitt album "Dark horse" ett år senare.
   "On the road to freedom" innehåller många akustiskt klingande låtar som bäst symboliserar soundet på hela albumet. Från den inledande titellåten via "The world is changing", "We will shine", "Carry my load" och "Lay me back" till "I can't take it" är Alvin och Mylons skiva mycket njutbar och intressant. "Funny" är ren och skär och måhända lite simpel countryrock när genren hade sin höjdpunkt.
   Men här finns också några hårdare arrangemang, "Fallen angel" och avslutningslåtarna "Riffin" och "Rockin' til the sun goes down", där det går att skönja Alvin Lees ursprung i mer elektriska sammanhang.
   Även den Ron Wood-skrivna "Let 'em say what they will" tillhör skivans rockigare låtar där Wood själv hjälper till på gitarr och bas och det låter som ett sound som påminner om både Stones och Faces.
   "On the road to freedom" är ett väldigt spännande och underhållande album. Det är bara synd att pianisten/organisten Tim Hinkley konsekvent har fått sitt namn felstavat på skivomslaget.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.