Blogginlägg från 2019-02-02

Releasekonsert med full pondus

Karin Wistrand gjorde succé som gästsångare på DSH5:s releasespelning.



Alla bilder: Anders Erkman...och publiken trivdes.

DSH5
SVARTGAM
Clarion Hotel, Örebro 1 februari 2019
Konsertlängd: 20:10-20:40 (Svartgam, 30 min) och 21:06-22:35 (DSH5, 89 min)
Min plats: Sittande(!) i restaurangen ca 8 m (enligt Anders Larsen) från scenen.

EFTER TYP SJU MÅNADER BLEV DET TILL SLUT RELEASEKONSERT med DSH5 för albumet "Rädda världen" som började cirkulera runt under sommarens hetaste månader. Ett blåsförstärkt band visade med hjälp från några gästartister att de har nått nästa etablerade nivå som duktigt fungerande liveband. Och bandet har delvis övergivit sitt utpräglade folkrocksound som gjorde att folk en gång i tiden ofta placerade bandet i samma trånga fack som Perssons Pack. Nej, det här bandet har gått vidare till något mycket mer personligt och professionellt.
   Det börjar bli alltmer uppenbart att DSH5 utvecklats till en underbart fungerande enhet. Från Mattias Lagerqvists låtskrivande via ett perfekt samarbete inom bandet till ett sound som med nöje bör tillfredsställa en allt växande publik.
   Motorerna i detta maskineri finns längst bak men är betydelsefullt viktiga för att bandets livesound skulle fungera på scen i fredagskväll. Marcus Berggrens underbara energi bakom trummorna bäddade för att de energiska arrangemangen nådde fram till den stora publiken och basisten Pelle Mellberg hjälpte till att bygga det fundament som gruppsoundet vilar på. Den sistnämnde var dessutom ansvarig för blåsarrangemangen som Pelle Andersson, Janne Lundquist och Tomas Jonsergård framförde med den äran.
   En stor del av kvällens repertoar ägnades av naturliga skäl till låtar från nya albumet men den "hemliga" gästartisten Karin Wistrands inhopp på några låtar gav hela evenemanget en extra feststatus. Inledde med sin egen gamla solosång "Ta mig med" innan duettsången "Rocky Balboa", då även munspelaren Peter Edgren gav arrangemanget en extra skjuts, från bandets förra album "Hett blod" blev en av kvällens unika höjdpunkter.
   Sedan följde den för kvällen blåsförstärkta Lolita Pop-klassikern "Tarzan on a big red scooter" när jag nästan fick hämta andan för att kunna avnjuta det perfekta rockskramlet. Karin skulle lite senare bland extralåtarna återkomma då hon, bandet och blåsarna framförde coverlåten "Lycklig", från Reeperbahns oöverträffade repertoar, med energi som saknade gränser denna kväll. Som när David Södergren lutade sig över till Karins mikrofon och sjöng starkt och såg nästan kär ut.
   Efter det kunde inte ens en något lugnare "Ta dina Antabus Kerstin" få tyst på publiken som vid det tillfället bara ville ha mer och mer. Därför fick bandet inte möjlighet att lämna scenen och den extra extralåten "Hett blod" fick avsluta den fina konsertkvällen.
   Bandet Svartgam från Säffle inledde fredagskvällens konsertevenemang med en halvtimme professionell men tämligen opersonlig rockmusik. Ett gott hantverk, javisst, men det gjorde ju även Toto för många år sedan utan att musikaliskt nå några unikt spännande höjder.


21:06
För den förbannade kärlekens skull
Den siste mannen
Vi kommer att dö
En kula för mig
Sång till Jesus
Ta mig med (med Karin Wistrand)
Rocky Balboa (med Karin Wistrand)
Tarzan on big red scooter (med Karin Wistrand)
Rädda världen
Käre bror
Lyckan & jag
22:16

Extralåt
Lycklig (Reeperbahn-cover med Karin Wistrand)
Ta dina Antabus Kerstin

Extra extralåt
Hett blod
22:35



/ Håkan

Januari 2019 på Håkans Pop

Foto: Anders ErkmanEva Eastwood med sitt lilla kompband, gitarristen Magnus och trummisen Adam.

I SEDVANLIG ORDNING STARTADE DET NYA ÅRET och januari med inomhusfestivalen Folk at Heart I som på sin sjätte upplaga var tillbaka på Scandic Grand i det centrala Örebro. Som traditionen bär med sig rapporterade jag om två kvällar, fredag 4 januari och lördag 5 januari, fulla med aktivitet i både samlingsrum och hotellrum. Och jag njöt allra mest av Amanda Andréas, Åstadens Poporkester, Knekta Kungar, Martin Håkan och ett decimerat DSH5 på duo. Sedan gjorde Eva Eastwood (se bilden ovan) ett oplanerat men mycket populärt inhopp på lördagskvällen.
   Ytterligare en anspråkslös konsert fick jag nöjet att uppleva under januari. Den nya duon Klas Qvist/Mikael Ramel gjorde en skivbutiksspelning i Örebro.
   Efter några veckors uppehåll över jul och nyår gjorde Håkans Pop "årsdebut" 14 januari med sina tre återkommande kategorier, 50-talets bästa, Intervjuer 1974-1994 och I min skivhylla.
   I min genomgång av 50-talsfavoriter hade jag innan jul nått halvtid på min 38 artister långa lista. Nu var dags för plats #19 där jag faktiskt placerade Cliff Richard (se vänster). Den oväntade överraskningen följdes i januari av Etta James (#18) och Jackie Brenston (#17).
   I intervjukategorin, där jag kronologiskt återpublicerar mina gamla intervjuer, satte jag under januari strålkastarna på Basse Wickman, Dan Hylander & Py Bäckman och närbesläktade Anne-Lie Rydé & Tove Naess . Samtliga intervjuer är hämtade från 1984.
   Kategorin "I min skivhylla" har den här säsongen fått en något annorlunda skepnad. Jag väljer, även det kronologiskt, från skivhyllan med Beatles-relaterade artister/grupper. Och inledningen under januari blev vinylalbum med James Taylor och Leon Russell men ska följas av många kända men ännu fler mindre kända skivor.

JANUARI 2019 HAR NÄSTAN SENSATIONELLT varit fylld av nya intressanta skivor och jag har recenserat tre album, samtliga svenska, under månaden: Dalaplans "Du går aldrig ensam", Klas Qvists/Mikael Ramels "I huvet på varann" och DSH5:s "Rädda världen". Alla rekommenderas!
   Men jag har under månaden, som traditionellt brukar kallas tunnsådd och händelsefattig på nya intressanta skivor, lyssnat på några fler skivor som jag har fått tips om.
   "The imperial" med smått haussade amerikanska bandet The Delines från Portland, Oregon blev en överraskning i sitt nästan genomgående lugna tempo. Deras musik kallas ibland alternativ country men här finns också soul, tack vare aktiva blåsarrangemang, som perfekt förmedlas av den ofta coola sångerskan Amy Boone. En steelguitar doftar country men i en låt, "Eddie & Polly" som är albumets enda uptempolåt, är det klassisk gitarrpop som gäller. Som helhet är kanske albumet lite för lugnt och tryggt för att vara en riktig utmanare till årets bästa album-lista om elva månader.
   Frances Cones "Late riser" är månadens andra tips. Även Nashville-kvartetten har en sångerska och frontperson, Christina Cone, som personifierar soundet. Ursprunget kanske lurar lyssnaren ty skivan innehåller modern pop med ett förhållandevis modernt sound. Det gnistrar om gitarrerna och keyboards och Frances viskar fram låtarna med en otrolig energi. Melodierna kanske inte glänser av prakt men det här är ett sound som smyger sig på lyssnaren och kan bli favoriter på sikt.
   Sista tipset är The Vegabonds och albumet "V" som inledningsvis låter lovande med akustiska gitarrer och steelguitar i sättningen. Men det blir till slut lite för mycket elektricitet och muskulös volym som förvandlar hela albumet till ganska bredspårig men också opersonlig amerikansk rock.
   Av en tillfällighet har jag fått månadens skivtips från den norrländska hemsidan Popgeni som härmed också rekommenderas för ett besök. Ett dussin skribenter med rötter i flower power, progg, punk och grunge uppmärksammar ofta lite udda men bra artister som inte så sällan har americana som gemensam utgångspunkt.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.