Blogginlägg från 2018-11-08

Hugh McDowell (1953-2018)

Postad: 2018-11-08 10:43
Kategori: Minns

HUGH McDOWELL GAV CELLO ETT ANSIKTE inom popmusiken. Att jag, en hängiven popfantast, minns en cellist kanske är en smula överraskande men Hugh och ljudet av hans instrument hade från tidigt 70-tal en speciell plats i musikaliska hjärta. Och mycket är från början Roy Woods förtjänst. Jag har berättat tidigare att jag gillade Roy Wood, då i gruppen The Move, från första stund (1967) och följde automatiskt med i utvecklingen när han ville kombinera pop med klassisk musik och bildade Electric Light Orchestra 1970.
   Under inspelningen av ELO:s första album "The Electric Light Orchestra" (1971) och singeln "10538 Overture" spelade Wood själv cello och nästan alla andra instrument (oboe, akustisk gitarr, bas, ståbas, fagott, klarinett, blockflöjt, slide och percussion...). Men när bandet 16 april 1972 första gången ställde sig på en scen live fanns den 19-årige och klassiskt skolade Hugh McDowell med på cello i den nybildade gruppen.
   Under inspelningarna till gruppens andra album, "ELO 2" (1973), lämnade Wood gruppen och tog med sig McDowell in i nästa projekt som hette Wizzard. En minst lika spännande utveckling som ELO och jag följde intresserat båda grupperna. Albumet "Wizzard brew" (1973) följdes strax efter av kanonsingeln "See my baby jive" innan McDowell tröttnade på Woods alltmer galna idéer och återvände till Jeff Lynnes mer trygga Electric Light Orchestra.
   Från september 1973, och albumet "Eldorado" (1974), blev McDowell trogen ett alltmer populärt och kommersiellt framgångsrikt Electric Light Orchestra under resten av 70-talet. Han finns alltså med på albumen "Face the music" (1975), "A new world record" (1976) och det fantastiska dubbelalbumet "Out of the blue" (1977) plus alla turnéer däremellan. Han fanns alltså med på scen när jag såg gruppen uppträda på Johanneshov i Stockholm i april 1978.
   Från 1979 fanns det ingen plats för stråkar i Electric Light Orchestras sättning som gjorde att McDowell, Mik Kaminski, violin, och Melvyn Gale, cello, fick lämna gruppen.
   Hugh McDowell avled 6 november 2018. Dödsorsak: Långvarig sjukdom.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (443)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (19)
Jul (70)
Konserter (233)
Krönikor (147)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (133)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2018 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Håkan Gustavsson 30/10: Rolig återblick! Vissa saker behöver mer än 10 år för att man ska se klart...

Mats Karlsson 26/10: Detta är också ett av mina favorit-live-album. Visst var det märkligt att man...

Mats 26/10: Hej Håkan, Tack för att du skriver om Kursaal Flyers. Håller med om att de...

Fredrik Plumppu 24/10: Väldigt kul att få läsa denna recension, igen! 1983 hade jag nyligen upptäc...

Björn 16/10: Beklagar förlusten, dina fina ord sätter både ton och känsla på det liv som...

Peter 9/10: Mycket fina ord Håkan....

Mr D 7/10: Grym platta! ...

Johan S 5/10: Romano o Phillips, verkligen två kanonalbum Håkan!...

Per-Anders 3/10: Kommentar till Peter Wennös artikel. Bruce är den ende som kan göra det bätt...

Per Gotthardsson 15/09: Jag var där och precis som i artikeln var jag där för Jon Hiseman och Colosse...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.