Blogginlägg

I min skivhylla: Electric Light Orchestra

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA: A new world record (United Artists/Jet UA-LA679-G)

Release: Oktober 1976
Placering i skivhyllan: Hylla 4. Mellan Electric Light Orchestras "Face the music" (1975) och "Out of the blue" (1977).

DET RÅDER VÄL INGEN SOM HELST TVEKAN om att Electric Light Orchestras dubbelalbum "Out of the blue" från 1977 är russinet i kakan i bandets hela diskografi. Varken förr eller senare lyckades Jeff Lynne & Co tangera den kommersiella kvalitetsnivån på ett tydligare sätt. Den fantastiska låtskatten, det oerhört personliga soundet och popmusiken på hög nivå fick mig att inkludera skivan på min Topp 70-lista över 70-talets album. Visserligen går det kanske att diskutera om skivans 64-placering var i blygsammaste laget och just nu känns det så.
   Electric Light Orchestra, eller ELO som bandet populärt och just 1976 även officiellt började använda som vedertaget gruppnamn, tillhörde inte bara topparna bland 70-talets poppigaste band utan var produktiva som få andra. I stort sett varje år på 70-talet släppte det bokstavligen stora bandet ett album. Inte alltid med samma jämna och starka material som på "Out of the blue" men varje skiva hade sina självklara höjdpunkter.
   När jag skulle analysera nästa hyllfavorit bland mängden av ELO-skivor finns det många skivor att välja bland men idag gör jag det enkelt för mig och tar albumet från året innan ovannämnda favorit, "A new world record" som släpptes i oktober 1976. Jag råkar ha den amerikanska pressningen (fråga mig inte varför) som kom ut den månaden i USA. I bandets hemland England släpptes albumet en månad senare 1976 (fråga mig fortfarande inte varför...).
   För mig hade Electric Light Orchestra varit en favorit sedan första albumet 1971 när det främst var Roy Wood från The Move som styrde och ställde i gruppen och spelade en rad olika instrument i bandet. Det var ändå kollegan från The Move, Jeff Lynne, som skrev den mycket fina singellåten "10538 Overture". Redan till bandets andra album lämnade Wood över taktpinnen helt till Lynne och koncentrerade sig själv på sitt nya spektakulära bandet Wizzard.
   Electric Light Orchestra hade från start klassiska instrument i sin sättning. Först var det Roy Wood som spelade alla, ur popperspektiv, udda instrument. Men när Lynne blev ledaren började han omge sig med både konventionella rockmusiker plus klassiskt skolade instrumentalister och plötsligt var bandet även en liveattraktion.
   Det gjorde att bandets storlek ökade från fyra till sju man. En konstellation som under de tidiga 70-talsåren hade en fast kvartett i mitten medan musikerna på de klassiska instrumenten ändrade utseende för varje skiva. Från 1975, under de mest framgångsrika åren, från "Face the music" (1975) via "A new world record" till "Out of the blue", hade bandet samma stabila sättning.
   Trion Lynne, Bev Bevan (trummor) och Richard Tandy (keyboards) plus basisten Kelly Groucutt och de båda cellisterna Melvyn Gale och Hugh McDowell och violinisten Mik Kaminski var alltså varma i kläderna när inspelningen till "A new world record" inleddes i juli 1976.

INSPELNINGSFÖRFARANDET UPPREPADES I DETALJ från skivan innan, "Face the music", då München-studion Musicland användes med teknikern Mack (Reinhold Mack) och arrangören Louis Clark åter på plats. Ett recept som i sin helhet kom att användas igen till mästerverket "Out of the blue". Chefsideologen och bandledaren Jeff Lynne ville de här åren inte överraska sin publik utan bara förädla sin popmusik för varje ny skiva.
   I takt med framgångarna ökade givetvis resurserna och antalet instrument i den allt större maskinparken. Storleken på arrangemangen likaså ty framgång föder framgång och då växer ständigt budgeten. Men på "A new world record" är det fortfarande en mix av teknik och väl genomarbetade arrangemang men också snillrikt skrivna melodier som har sina rötter lika mycket i klassisk pop som gammal rock'n'roll. De senare influenserna har följt med sedan 1973 när bandet gjorde sin egen men fortfarande personligt rockiga version av "Roll over Beethoven".
   På "A new world record" är det "Do ya" som har sitt släktskap i rakt nedstigande led till Chuck Berry och Jerry Lee Lewis. Det är ett överraskande val av låt ty 1976 var den fyra år gammal och redan inspelad av The Move och utgiven på en icke speciellt kommersiellt framgångsrik singel. Men Lynne tar här alltså upp sin gamla låt och fläskar på lite med både taktkänsla, rytmer och arrangemang.
   I övrigt är det pop och ballader som dominerar på "A new world record" som genererade tre hyfsade singelhits, ibland sönderspelade "Livin' thing", "Rockaria" och "Telephone line", som jag gärna hoppar över när jag letar efter det mest spännande på skivan. Operarösten (walesiska sopransångerskan Mary Thomas) blir lite väl pretentiöst och telefonrösten i "Telephone line" är lite för förutsägbar. "Livin' thing" är rent objektivt en perfekt poplåt men har med åren inte åldrats med stil.
   Nej, då tycker jag nog låtar som "Tightrope" (utom det pompösa introt), "Misson (a world record)" och "Shangi-La" (med den intressanta textraden "faded like the Beatles on Hey Jude") står sig bra fast de inte är så spektakulärt utformade. Däremot är en majoritet av låtarna på albumet föredömligt korta och du spelar igenom hela albumet på blott 36 minuter.
   "A new world record" blev skivan där den färgglada tefatsliknande logotypen introducerades och som sedan följde med automatiskt till "Out of the blue"-skivan när både scenkonstruktion och albumomslag konstruerades som en rymdstation. Den berömda logotypen designades av John Kosh som faktiskt är engelsman men har genom åren jobbat med otroligt många amerikanska artisters skivomslag.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.