Blogginlägg

Skämtar så det står härliga till

14 SEPTEMBER 1988 SLÄPPTE MIKAEL WIEHE albumet "Basin Street blues" och gav sig sedan ut på turné med stora delar av det band som kompar honom på skivan.
   Fotografen Magnus Fond har plåtat recensionsbilden ovan och Wiehe blev tydligen så nöjd att han sedan använde sig av Magnus bilder (se höger) när han marknadsförde nästa album "1989" året därpå.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/10 1988.

MIKAEL WIEHE
Kulturhuset/Högskolan, Örebro 25 oktober 1988

Veteranen Wiehe står på en scen igen. Det är mer sällsynt än vanligt så när han ger sig ut på en turné som uppföljare till ett album är det givetvis inte bara den skivan som står på programmet.
Under nästan två timmar bjöd han på det mesta från senaste skivan "Basin Street blues" men också några äldre Wiehe-klassiker till publikens stora glädje.
   Men allra mest bjöd Mikael Wiehe på sig själv mellan låtarna. Då han berättade och skojade, provocerade och skämtade, så det stod härliga till.
   Dessa längre och kortare mellanspel blev till slut det som fångade publiken allra bäst under den långa konserten.
   Hans senaste album har tagit sin titel efter en av tidernas största jazzklassiker men innehållsmässigt var skivan mer jazzlikt arrangerad än jazzigt framförd.
   Nu på scen har Mikael däremot löpt linan ut med sitt gamla jazzintresse och likt en svensk Tom Waits befann han sig stundtals i teaterns värld. Och omgav sig med ett band som utnyttjade jazzmusikens flexibla ramar men som egentligen var kompetenta rockmusiker.
   Wiehe tog med sig kärnan av det stora band som kompade honom på skivan: Mats Persson, trummor, Mats Englund, bas, Annie Bodelsson, syntar, Bernt Andersson, piano, och Inge Pettersson, saxofon.
   På pappret ett genuint skickligt band som live dock drog iväg på lite väl flyktiga jazzpromenader som gjorde en bra konsert någon halvtimme för lång och sänkte därmed helhetsbetyget.
   Snyggast för kvällen var scendekoren med bardisk, persienner, fåtöljer och bord. Wiehe pratade och sjöng medan han huvudsakligen satt. En bokstavligen tillbakalutad show som var bäst i de lugna passagerna. När bandet kattmjukt svarade på den stämning som Wiehe hade målat upp.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.