Blogginlägg från 2018-03-26

Jerry Williams (1942-2018)

UPPRIKTIGT SAGT TRODDE JAG ATT JERRY WILLIAMS hade evigt liv. Hans karriär hade pågått längre än någon annan levande svensk artist och han hade förmågan att alltid komma igen efter några musikaliskt mindre lyckade år eller när det blåste snålt rent kommersiellt. Han var den svenska rock'n'roll-generationens största namn men var inte rädd för att ta andra musikaliska vägar för att utveckla sin långa karriär.
   Jerry Williams, eller rörmokaren Erik Fernström som vi tidigt fick lära oss att han hette på riktigt, var tidsmässigt steget före 60-talets poprevolution och i mina öron lät hans "Darling Nelly Grey" och "Hello goodbye (Twistin' Patricia)" gammalmodiga när den engelska popens svallvågor nådde Sverige 1962/63. Jerry fortsatte envist göra covers på "All shook up", "Ready Teddy" och "Tutti frutti" (han var onekligen Little Richard-fantast) och befann sig långt från Tio i Topp-listorna.
   Soulmusik blev Jerrys nästa anhalt. Tillsammans med Lasse Samuelssons mustiga Dynamite Brass blev han det svenska svaret på Otis Redding och fick kommersiella framgångar med coverlåtarna "Fa fa fa fa fa" och "Keep on". I en av mina allra första recensioner i Nerikes Allehanda i januari 1970 av albumet "Dr Williams & Mr Dynamite" kritiserade jag Jerrys ballader men höjde de snabba låtarna till skyarna. Men även soulvågen dog ut.
   I mina öron var det under åren 1976 till 1981 som Jerry Williams var som bäst men precis innan, 1975, spelade han in den exklusiva ABBA-låten "Rikky rock 'n roller" med Claes af Geijerstam som producent. Men det var på hösten 1976 när Jerry fick ett permanent kompband, Roadwork, som de musikaliska framgångarna skulle nå som högst både på skiva och på turné. Bandmedlemmarna Caj Högberg och Dougie Lawton specialskrev större delen av repertoaren. Först i en liten begränsad skala men från 1979 var parets låtar i majoritet på de fyra albumen.
   Som en svensk motsvarighet till Rockpile, som förresten existerade under samma tidsepok, blev kombinationen Jerry Williams/Roadwork en klassiker på scen. Jag har bara noterat att jag upplevde en konsert med den här klassiska konstellationen men jag kan ha missat någon. I alla fall recenserade jag en konsert 1981 på bandets sista turné.
   Efter Roadwork-åren nådde Jerry nästa kommersiella svacka i karriären. Han fortsatte spela in sina skivor i England men förutom en slagkraftig och dramatisk version av John Lennons "Working class hero" fick hans skivor ett ljummet mottagande. Såg en konsert under de här åren, 1987, som var bra men inte sensationell.
   Det var först 1989 med den sensationella versionen av engelsmannen Gavin Poveys "Did I tell you" som Jerry åter var tillbaka i snacket och på hitlistorna. Kombinationen av en rejält uppgraderad rock'n'roll-låt, Ola Håkanssons lyxiga popproduktion och Tommy Nilssons underbara körande skapade en av det årets största hits och albumet "JW" fick en grammis av bara farten. Nu var Jerrys karriär ordentligt på fötter igen, huvudsakligen med specialskrivna Norell/Håkansson/Bard-låtar på skiva, och jag fick uppleva en lyckad konsert 1989.
   Ännu en uppmärksammad cover, Ted Ströms "Vintersaga", höll Jerrys karriär över vattenytan på 90-talet men i övrigt var det ganska händelsefattigt. Under de några mindre produktiva åren fick Jerry chansen att lyfta fram en av Englands finaste låtskrivare, Mickey Jupp, i rampluset. Jupp, som väldigt sällan lämnar sitt kära Cumbria, tog sig till Sverige och spelade in "You say rock"-albumet (1994) med Jerry som initiativtagare och exekutive producent. Resulterade i ett klart underskattat album.
   Att 1998 låta Peter LeMarc specialskriva majoriten av låtar till ett helt album lät på pappret som en bra idé men "Kung i blodet", där även Plura och Nisse Hellberg bidrog med låtar, blev inte så bra som planerat. Konserten på Slottsfestivalen i Örebro året därpå blev inte heller så lyckad. Jerry satsade istället mer på säsongslånga scenproduktioner i Stockholm och Göteborg med få skivinspelningar på dagordningen.
   Comebacken på skiva 2015 lät också lovande på pappret men "Ghost rider", producerad av Ian Persson från Soundtrack Of Our Lives, blev som helhet en besvikelse förutom duetten "Far from any road" med Anna Ternheim. En annan duett, som Jerry gjorde 2006 med Moneybrother, tillhör också ett av mina finaste minnen av Jerry Williams. I den pampiga och juldekorerade "Falling in love (with Christmas time)" möts Moneybrother och Jerry i en utsökt duett.
   Jerry Williams avled igår söndag 25 mars 2018.

/ Håkan

MAXI12" #8: BILLY BRAGG

BILLY BRAGG
Greetings to the new brunette
Deportees
The tatler
Jeane
There is power in the union (Inst)
(Go Discs, 1986)

1986 BÖRJADE BILLY BRAGG BLI EN "VANLIG" artist. Fram till då hade han uteslutande gjort sina skivor med väldigt sparsamma arrangemang. På debuten "Life's a riot with spy vs spy" (1983) var Bragg helt ensam och på uppföljaren "Brewing up with Billy Bragg" (1984) fick han hjälp av några få musiker. Men på tredje albumet "Talking with the taxman about poetry" (1986) släppte Bragg tanken på att spela in skivor ensam och omgav sig med förhållandevis många musiker och sångare. Men den rent politiska vinkeln ville han ännu så länge inte överge. Albumtiteln är en dikt av den ryske politiske poeten Vladimir Majakovskij som också är tryckt på albumets inneromslag.
   Rockmusik med stark politisk underton som Billy Bragg skrev var så pass tämligen ovanlig i England medan vi Sverige lärde oss stava till Majakovski redan 1973 på Nynningens album "För full hals".
   Huvudspåret på Braggs generösa maxisingeln är inledningslåten på Braggs tredje album där den rödhåriga engelska sångerskan Kirsty MacColl och gitarristen från Smiths, Johnny Marr, medverkar. Övriga musiker på det spåret är Simon Moreton, percussion, och producenten John Porter, bas och slidegitarr.
   "Greetings to the new brunette" var den andra singeln från albumet. Första singeln, den fantastiska "Levi Stubbs' tears", föregick albumet med tre månader. Kirsty MacColls insats som sångerska på Braggs version är överraskande blygsam.
   I övrigt på maxisingeln är det fyra unika specialutgivna låtar av vilka tre har samma producenter, John Porter och Kenny Jones (inte Small Faces-trummisen...), som på albumet. Det fjärde spåret, en version av Smiths-låten "Jeane" (b-sida på gruppens andra singel 1983), är producerad av Bragg själv på en specifik dag, 19 augusti 1985.
   Med facit i hand vet vi att Braggs stora intresse för den amerikanske folkmusikern och låtskrivaren Woody Guthrie resulterade långt senare, 1998 och 2000, i två uppmärksammade album med Wilco som komp. Tolv år tidigare på den här singeln gör han sin första Guthrie-tolkning, "Deportees", i en duett tillsammans med den engelske countrysångaren Hank Wangford.
   Originalllåten "Deportee (Plane Wreck at Los Gatos)" har ju en fascinerande historia. Guthrie skrev texten 1948 i samband med en flygplanskrasch i Kalifornien som dödade 32 personer ombord av vilka 28 var jordbruksarbetande immigranter på väg att deporteras från USA. Tio år senare gav Martin Hoffman texten en melodi och Pete Seeger var den förste artisten som tog upp låten i sin repertoar.
   Kring en av de andra coverlåtarna på maxisingeln, "The tatler", finns det flera frågetecken. Versionen är en typisk Billy Bragg-tolkning ensam på elektrisk gitarr men varken låttitel och låtskrivarcredit stämmer med ursprunget. Den amerikanske gospelbluessångaren Washington Phillips skrev låten i två delar redan 1929. Del 2 av originalversionen gavs inte ut förrän 1971 då Ry Cooder upptäckte låten och spelade in låten 1974 för albumet "Paradise and lunch" men inkluderade också några verser från del 1 av låten. Han lade till sitt namn och producenten Russ Titelman som låtskrivare.
   På Braggs version, som inte bara har en felstavad låttitel, saknas Phillips namn helt och skivbolaget har även lyckats stava Russ Titelman fel ("Titleman") på etiketten.
   Jag nämnde inledningsvis att Bragg vid den här tidpunkten började bli lite mindre politisk i sin karriär. Hans egen "There is power in the union", där han i originaltexten starkt stödjer fackföreningsrörelsen, avslutar maxisingeln i en instrumentalversion som är snyggt arrangerad med akustisk gitarr och mandolin. Kanske ett tecken på att de starkt engagerande texterna inte betydde lika mycket för Billy Bragg längre?

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.