Blogginlägg från 2017-04-28

"Sunburst"

THE MEN
Sunburst
(TMI)

Skånska gruppen The Men har sedan de bildades år 2000 och började ge ut skivor 2002 varit ett utpräglat liveband såväl på konsertscenen som i skivstudion. Garagerock var deras genre och energi var den största ingrediensen i deras musik. Och alla album de har givit ut är mer eller mindre livetagningar i studion för att fånga det levande uttrycket på bästa sätt. Efter förra årets ep, inspelad live på Cavern i Liverpool, var det väl ingen som trodde att bandet skulle ändra på förutsättningarna inför femte albumet. Men...
   När första låten på nya albumet snurrar igång är jag förberedd, har läst en intressant pressrelease och kastat en hastig blick på en tidig skivrecension, för "Sunburst" är soundmässigt något helt annorlunda än tidigare utgivningar med gruppen. Albumet är snarare motsatsen till ett livealbum.
   "Sunburst" är noggrant studioinspelad, fantasifullt arrangerat, in i detalj fylld med uppfinningsrikedom och de udda instrumenten slåss om uppmärksamhet. Det omsorgsfulla soundet med det ofta knivskarpa ljudet går mer att jämföra med 50-årsjubilerande "Sgt Pepper" än "Live at Hollywood Bowl" så att säga.
   Att på "Sunburst" för övrigt göra jämförelsen med Beatles är inte alls så långsökt faktiskt ty det vilar en viss ambition av experimentlusta över både låtar, arrangemang och produktion.
   När jag hittar namnet David Birde i tacklistan är det också läge att dra musikaliska paralleller med Lund-kollegorna i saknade Brainpool och det bandets Christoffer Lundquist har ju faktiskt producerat två album med The Men tidigare. Gruppens nya sound är den nya generationens popmusik där energin i musiken är mer emotionell än rent fysisk. Ljudet på "Sunburst" är som sagt läckert och själva beskriver de albumet som ett "headphone album" som blir en ljudexplosion i hörlurar men de extremt stereobalanserade mixningarna låter spännande även ur konventionella högtalare.
   Det avancerade studiojobbet gör att jag först tycker själva låtskrivandet har kommit i andra hand och jakten på spännande ljud har tagit över produktionen. Men det finns klara bevis på att The Men har tänkt på allt innan skivinspelningen drog igång i höstas då gruppen precis tappat sin ordinarie trummis vilket gjort bandet till en trio med inlånad trummis. Plus några få extramusiker.
   "Sunburst" känns inte bara som ett album mellan fjärde och sjätte skivan utan viktigare och medvetet intressantare än så. På skivans tio låtar händer så mycket att jag tog paus mellan varje genomspelning för att smälta intryck och försöka analysera det händelserika soundet. Och jag har väl inte riktigt hunnit i mål med åsikter om materialet i sin helhet.
   En sak på "Sunburst" är helt självklar: Trots alla pålägg och stor experimentlusta vid inspelning är Sven Köhlers fantastiska röst mer framträdande än någonsin. Bland gnistrande akustiska gitarrer, telefonröster, något enstaka omotiverat jazzrocksolo på gitarr, tillfälligt saxofonbröl, soft elpiano, Beatles/Stones-influenser i en och samma låt ("Rang dale ritter"), ljudet av nöjesfält a la "Sgt Pepper", Beach Boys-inspirerade röster och en visslande theremin är det energin i Köhlers röst som sätter ned foten i de flesta låtarna.
   Mycket är bra på "Sunburst", som onekligen är en spännande upplevelse, men slutet är bäst. Powerpopsmällen "Love hurts so good", som påminner mest om just Brainpool, är nog den hitlåt jag i övrigt saknar på albumet.
   The Men har dessutom återupplivat den trevliga och charmiga traditionen med ett så kallat Hidden Track på slutet, en låt som ligger gömd efter albumets sista låt. När "Love hurts so good" tonat ut rullar räkneverket på cd-spelaren vidare och det tar många minuters tystnad innan det vid ungefär 14:00 plötsligt händer något och en oannonserad låt med den möjliga titeln "Time for just one more" snurrar igång i några minuter. Kan vara en demo, ett tillfälligt experiment, en lekfull klackspark eller helt enkelt ett påhitt i sista minuten men överraskande är det.

/ Håkan

I min skivhylla: Ulf Dageby

ULF DAGEBY: Känsliga soldater (Public Road Records PR 288)

Release: Mars 1989.
Placering i skivhyllan: Hylla 3: Mellan Dagebys "Lata rika" (1984) och Dag Vags "Scenbuddism" (1979).

EFTER NEDMONTERINGEN AV NATIONALTEATERN och dess Rockorkester blev Ulf Dageby sin egen ambassadör. Och solodebuterade med den alldeles utmärkta "En dag på sjön" som på många sätt var direkt överraskande. Han hade ju sedan tidiga Nationalteatern visat sig vara en underbar låtskrivare, ovanligt professionell för att tillhöra proggeneration, och den kreativiteten fanns kvar när den så kallade solokarriären inleddes. Däremot var texterna mindre politiska men ändå mer slagkraftiga i udda rim, förvånansvärda ämnesval och ofta komik på hög nivå.
   Redan året efter den relativa succén med "En dag på sjön" släppte Dageby ett nytt album, "Lata rika", fylld med samma fina textformuleringar men melodierna och arrangemangen hade lite överraskande inte samma pondus. Lite för snabbt och för lite tid till inspirerad kreativitet gav ett mindre gynnsamt resultat, skivan blev inte alls samma succé, men våren 1985 gav han sig ut på turné (Örebro februari 1985) med en konsert fylld av personlighet som gav ett mycket bättre intryck.
   Under flera år därefter koncentrerade sig Dageby på annat än rock- och popskivor i eget namn. Tillsammans med Skymningskvartetten gjorde han en skiva med egna tonsättningar av sena Birger Sjöberg-dikter. Han fortsatte dessutom den framgångsrika verksamheten att skriva musik till både tv- och biofilmer. Dels fortsatte han det fruktsamma samarbetet med regissören Stefan Jarl i filmer som "Själen är större än världen", "Hotet" och "Tiden har inget namn". Men också till tv-serien "Lackalänga" och storfilmer som "I lagens namn" och "Täcknamn Coq Rouge".
   Men 1989 var Dageby alltså tillbaka med en soloskiva. Ett album som, erkänner jag, jag hade glömt bort vilket ibland sker på skivhyllor där ungefär hundra vinylalbum står tätt sammanpressade på samma trånga utrymme.
   "Känsliga soldater" är en genuint stark produktion där Dageby tillsammans med fyra rutinerade musiker arrangerat samtliga låtar av vilka flera faktiskt tillhör hans all time best. Hans tidigare soloskivor hade lite lekfullt tillverkats med små resurser och få musiker. Nu omgav sig Dageby med en musikalisk tajt kvartett: gitarristen och Göteborgs-profilen Bengan Blomgren, saxofonisten Olle Niklasson, rutinerade basisten Sven Lindvall och den engelske trummisen och nästan legendaren Colin Allen som spelat med alla från John Mayall till Bob Dylan.
   Ett underbart färgstarkt gäng som i vissa arrangemang får hjälp från några gästartister. Ebba Forsberg körar på sex av skivans tio spår, Ulf Adåkers trumpet förgyller två melodier (hans sordinerade instrument lyfter "Slut på att ge och ta" flera nivåer) och Dag Vag-musikerna Stig Vig och Zilverzurfarn gör ett logiskt inhopp på den skakryddade "Märkvärdigt ljus" som för övrigt skådespelaren Roland Jansson har skrivit texten till.
   Skivans raka rocklåtar, titellåten och "Jag vandrar genom livet", kunde lika gärna ha signerats Nationalteatern 1974 eller 1980. Dageby sjunger om barn och natur på de bästa låtarna, "Barn" och "Underbara rum", och är riktigt gripande på "Avsked med långa skuggor" som handlar om Ulfs sedan länge avlidne far.
   De regelbundna veckobesöken i mina skivhyllor har under hösten och våren varit starkt koncentrerade till engelska och amerikanska skivor men för ungefär en månad sedan blev jag påmind om Ulf Dagebys unikt personliga musikhistoria på en konsert i Örebro. Vilket fick mig att på uppmaning leta skivor signerade Dageby och upptäckte detta album som inte borde stå där i hyllan och gömma sig.
   Dagebys tredje soloalbum är utgiven på Public Road Records som var ett skivbolag i Göteborg. Det var den naturliga fortsättningen på det som började som Nacksving, fortsatte som Transmission och nu fick namnet Public Road Records efter adressen som var Allmänna Vägen 26 i Göteborg. Bolaget startade 1988 där även andra Göteborgsrelaterade artister som Tottas Bluesband, Gunnar Danielsson, Ronny Jönsson och det spektakulära bandet Totta & Hot 'N' Tots gav ut skivor.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.