Blogginlägg från 2017-03-17

Bästa Nisse Hellberg

Foto: Hans Odelholm

NISSE HELLBERG
East West Sushi, Örebro 16 mars 2017
Konsertlängd: 20:37-21:21 och 21:39-22:34 (44+55 min = 99 min)
Min plats: Olika platser.

"NIsse Hellberg kan man alltid lita på" blev rubriken när jag senast recenserade en konsert med den skånske rockaren. Efter torsdagskvällens nästan 100 minuter långa konsert har jag ingen anledning att ändra på den bedömningen. Den förväntade uppdateringen av scenrepertoaren, med låtar från det aktuella albumet "Vägen västerut", var logisk (6 låtar) men Nisse och hans band bjöd på så mycket mer.
   Här fick vi låtar från hela solokarriären, med ett ganska unikt återbesök hos albumet han gjorde med Peps Persson för 13 år sedan, ett flertal Wilmer X-låtar och valde att inte lite rutinmässigt klämma in en enda cover bland sina originallåtar.
   Senaste skivan släpptes i höstas och den pågående turnén ska väl skänka ljus åt det materialet. Därför var det överraskande, för att inte säga sensationellt, när han frångick den inofficiella regeln att inleda konserten med Låt 1 från senaste albumet. Istället sparkade han igång med två låtar från den elva år gamla skivan "Snackbar blues". Det blev ganska omedelbart klart att bandet, med gitarristen Janne Lindén i spetsen, arrangemangsmässigt inte skulle smeka den stora publiken medhårs för kvällen.
   En uppenbart spelsugen och inspirerad Hellberg rullade, tillsammans med det övriga kompet Marcus Källström, trummor, och Ubbe Heed, bas, ut en välsmakande meny med både countrydoft, cajunkryddor och ren och skär rockabilly. Och när Nisse förklarade att all musikintresse har sina rötter i popmusiken följde den Ramones-energiska "Ryggen mot väggen".
   Kanske saknades det steelguitar och dragspel för att understryka de genuina country- och cajun-influenserna men med sina fem gitarrer och slide gjorde Janne Lindén allt för att vi skulle förtränga de petitesserna.
   Med "Håller min dörr på glänt" ville Nisse avsluta konserten med tummen upp. Efter en natts sömn är jag därför övertygad om att jag igår kväll fick uppleva det bästa med Nisse Hellberg på scen och tillfredsställelsen vill just nu inte finna några gränser.


Söderns största hopp
En stad som aldrig vaknar
Farväl lev och lär
En hel slev snikenhet
Kvarter 5a plats 0-61
Jag är bara lycklig när jag dricker
Bok i retur
Alltid hem, hem, hem
Nu smet katten in till grannen igen
Träden växer till himlen
Leva ett vildare liv

Paus

Sorger på parad
Lille John
Låt kvasten gå
Stjärnan i mitt liv
Ryggen mot väggen
Snackbar blues
Där moget folk sitter och minns
Kul att ses tack och adjö
Nån måste få jobbet gjort

Extralåtar:
Det är nå't magiskt med dej
Håller min dörr på glänt

/ Håkan

I min skivhylla: Fleetwood Mac

FLEETWOOD MAC: Tusk (Warner Bros 2HS 3350)

Release: 12 oktober 1979.
Placering i skivhyllan: Hylla 4. Mellan Fleetwood Macs "Rumours" (1977) och "Tango in the night" (1987).

DET VAR MER NYFIKENHET ÄN FÖRHOPPNINGAR som gjorde att jag valde Fleetwood Macs dubbelalbum från 1979 i min lilla ostrukturerade jakt på intressanta vinylskivor. Den var fruktansvärt efterlängtad när den kom med anledning av det då groteskt långa uppehållet efter gruppens senaste album, "Rumours" (1977), som har sålts i 40 miljoner ex. Med dagens mått mätt är 2,5 års tystnad mellan två album inte så ovanligt men gruppen hade på 70-talet fram till 1977 givit ut ett album om året i snitt och med tanke på en mix av popularitet, förväntningar och osäkerhet tog det inte överraskande lång tid att sätta ihop albumet.
   Lindsey Buckingham, som var en viktig ledare i det kreativa arbetet av "Tusk", ville inte leverera en helt förväntad produkt som kanske var fallet med skivorna innan, "Fleetwood Mac" (1975) och "Rumours". Med den utgångspunkten blev nog osäkerheten än större och ambitionen att vända upp och ned på allt tog över produktionen. Så tycker jag mig uppfatta albumet i dag drygt 37 år senare.
   I min uppfattning just då, när den kom, var jag ganska storslaget imponerad och i recensionen jag skrev i Nerikes Allehanda 10 november 1979 underströk jag att deras mod och utmaning att göra ett dubbelalbum blev något extra. "Få kan göra dubbelalbum i samma klass som 'Tusk' fast den rakt igenom inte alls har samma distinkta sound och kommersiellt gångbara mönster som deras senaste två skivor", som jag bokstavligen skrev.
   Jag tyckte den var mer spännande då än den är nu när jag noggrant återvänder till albumets alla 20 låtar och 74 minuter på fyra skivsidor. Dagens Insikt att albumet var överdimensionerad med för mycket material och kanske hade gjort sig bättre på ett mer redigerat enkelalbum fick jag aldrig då. Jag var uppenbart mer upphetsad över det storslagna och mängden av musik och låtar.
   Nu är "Tusk" inte något ointressant bottennapp för kreativiteten i låtskrivandet har flödat ur tre gruppmedlemmar, Lindsey Buckingham, Stevie Nicks och Christine McVie, på varsitt håll. Traditionen i gruppen hade sedan många år aldrig ("The chain" är ett undantag) varit att skriva låtar tillsammans det arbetsmönstret behöll de i arbetet med "Tusk". Och kanske är det än tydligare än tidigare att Fleetwood Mac här hade gjort sitt "White album" där det spretar åt många håll och knappast håller ihop som en musikalisk enhet. Det kan också vara charmigt, Beatles-skivan är min all time-favorit album, men jag tycker inte att alla låtskrivarna i gruppen når upp till optimal nivå hela tiden på "Tusk".

DEN SOM GÖR MIG MEST BESVIKEN ÄR faktiskt Christine McVie som många gånger här har tagit över Stevie Nicks roll med lite för sömngångaraktigt material i alltför lågmält softa arrangemang. I "Brown eyes" och "Never make mecry", som dessutom kommer efter varandra på samma skivsida, är risken att somna överhängande.
   Nämnda Nicks överraskar däremot lite i några låtar. "Sara" är mer rytmisk än vanligt och "Sisters of the moon" har en växande fysisk intensitet med en ylande Lindsey Buckingham-gitarr som utropstecken.
   På en stor del av albumets låtar vilar en amerikansk elegans med en glansig yta och inte så mycket kött och blod. Men Lindsey vill uppenbart sprätta upp den där trygga och lite händelsefattiga bilden med sina irrationella och hemmagjorda experiment till låtar. Ofta har han faktiskt spelat in hemma där lekfullheten kommit över honom i några snabba och korta utkast som ibland känns helt oproducerade i jämförelse med det övriga Kalifornien-kryddade materialet på skivan.
   Här blir "Tusk" plötsligt händelserik med bakåtspelad gitarr, extremt skramliga trummor, gästblås, psykedeliskt sound och gurglande sång på en låt. Kanske inte genomgående mästerliga låtar men uppfinningsrikedom, en dos galenskap och stor musikalisk ambition, jämför nästan med Brian Wilson, tar albumet till en ny nivå. 1979 utnämnde jag Lindseys "I know I'm not wrong" till en ny "Go your own way" men jag hade, i motsats till låttiteln, helt fel. Det är till och med så att innan jag lade första sidan på "Tusk" på grammofonen kunde jag på rak arm inte minnas en enda låt. Det kanske säger mer om mitt minne än skivans kvalité men även nu när jag har friskat upp min urholkade hjärna kan jag inte riktigt hitta den genomgående klassiska kvalitén. Däremot några hyfsade låtar, ofta signerade Buckingham.
   Sedan är ju omslaget ett eget litet problem. "Tusk" är förpackad i ett enkelomslag med dubbla(!) inneromslag. Konstnärliga fotografier och bildkollage utan förklaring och på framsidan ett provocerande svartvitt foto på arg hund som visar tänderna. Ansvarig för omslaget var den ganska oerfarna design- och illustrationsfirman Vigon Nahas Vigon i Los Angeles som fram till 1979 mest tillverkat logotyper, Tom Pettys första album (1976) är ett exempel.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.