Blogginlägg

Sammanbiten och målmedveten Richard

Foto: Håkan Pettersson Richard Lindgren hyllar Leonard Cohen på konsertens första låt.



Foto: Carina Österling

RICHARD LINDGREN BAND
Folk å Rock, Malmö, 12 november 2016
Konsertlängd: 21:08-23:41 inkl paus.
Min plats: Till höger ca 3 m från scenen.

Som artist finns det alltid en ny spännande nivå att sträva efter. På Richard Lindgrens konsert på Folk å Rock i det centrala Malmö på lördagskvällen uppenbart att han nu tagit ett steg upp. Efter sitt kanske mest gedigna album, "Malmostoso", har vi alla fans av Richards låtskrivande, sjungande och uppträdande en viss förhoppning att hans musik ska nå ut till övriga Sverige. I den positiva glaskulan ser jag Richard och hans band turnera runt hela landet med sin generösa och sammanbitna show som nu visade upp både energi, ett suveränt driv och lagom tajt sound som blev en språngbräda för de nya låtarna och gav uppenbart nytt liv åt de lite äldre låtarna.
   Musikaliskt har Richard och hans musik med den nya skivan tagit en ny väg med elektrisk attack och ett rivigare sound fylld av självförtroende. På skivan, inspelad på italiensk mark, var det genomgående italienska musiker som injicerade energin men på hemmaplan, bokstavligen i sitt kära Malmö, var det en mycket sammansvetsad kvintett som backade upp, fyllde ut med önskvärd tydlighet och vässade till soundet ytterligare.
   Jag har aldrig tidigare upplevt en mer sammanbiten och målmedveten Richard på scen. Med ett starkt album i ryggen, kanske hans allra bästa, var det en ynnest att få uppleva många av de nya låtarna live. Och med sitt band, för mig både nya och gamla ansikten, fick jag känslan av att konserten passerade förbi på väldigt säkra ben. Trummisen och den levande legenden Håkan Nyberg gav arrangemangen en kraftfull ryggrad, basisten Kalle Johansson insats bredvid var trygg och pianisten Nils Bondesson dekorerade fint med sina tangenter. Och de rutinerade Lindgren-musikerna, Janne Adolfsson, mandolin, och Jon Eriksson, gitarrer, bjöd på många höjdpunkter med sina stränginstrument.
   Den så kallade releasekonserten var ju inte enbart ett evenemang att marknadsföra ett nytt album utan där fanns åtskilliga tillfälligheter till eftertanke och vemod. Exempelvis inledde Richard konserten ensam vid pianot och framförde sin version av Leonard Cohens "Famous blue raincoat" med anledning av Cohens bortgång. Låten tillägnades även den alldeles nyss avlidne Malmöprofilen Jacques Werup. Även vid starten av den andra avdelningen satt Richard vid pianot och gav den klassiskt utformade balladen "Drunk on arrival" ny värdighet.
   Förutom Cohen-hyllningen innehöll första avdelningen enbart nya låtar från nya skivan plus den ännu ej inspelade "Crazy about you", där för övrigt Jon Eriksson gjorde ett makalöst slidesolo, fast den var aktuell för flera år sedan i samband med inspelningen av "Driftwood"-albumet. I den avdelningen blandades några mer dämpade nummer med full satsning i rena rocklåtar som "Dunce's cap", "Ragazzon blues" och "Trouble in the garden".
   Mitt i de högintensiva sekvenserna klämde Richard in den melodiöst ljuvliga "Merrion Row", en låt som direkt avslöjar hans klassiska skolade låtskrivande. En konst som jag ännu en gång vill jämföra med låtskrivarlegenden Jimmy Webb.
   Andra avdelningen blev mer splittrad, inte fullt lika homogen men ändå underbar på så många olika nivåer och med några rejäla överraskningar som höjdpunkter. "Sundown on a lemon tree" har jag aldrig hört lika rå, naken och rockig och på ännu en ny låt, "Drunk tank boogie", blev det ren och skär Jerry Lee Lewis-rock med hjälp av Nils Bondessons piano.
   Efter ett fett mandolin-intro på "Sunday tea blues" utvecklades låten till en musikalisk duell mellan Janne och Jon. På konsertens första överraskning, utanför den officiella setlistan, klev örebroaren och Richard-kompanjonen Olle Unenge upp på scenen med gitarr och tillsammans med Richard, Nils och Jon framförde de Mississippi John Hurts "Make me a pallet on the floor" medan bandet i övrigt kom in på scenen.
   En än större överraskning bjöd den italienske Richard-kamraten Filippo Milani på när han med yviga gester och dans med en tjej i publiken sjöng "Five pints and a wink from Gwendolyn". På italienska! Den sällan framförda "How long" tillhörde också kvällens oväntade inslag. Den var tillägnad alla långväga människor i publiken i allmänhet och min fru Carina i synnerhet. Versionen på scen höll sig visserligen "bara" runt nio minuter (på skiva 10:47...) men med hjälp av det uppgraderade arrangemanget kändes den fräsch och ny. Samma intryck gjorde för övrigt två andra låtar ur Richards gamla fina repertoar, "Grand hotel" och "Back to Brno".
   Med lika stor förvåning som lördagskvällens konsert inleddes med Magnus Ödmarks recitation av sin säregna korta dikt "Köln", från hans bok "Begravningen av ett badkar", avslutades kvällen med den helt spontana duetten mellan Richard och hans gamle kamrat Andi Almqvist i "Mezcal Mae", orepeterad och djupt charmig final på en lång och härlig konsert.
   Längst ner ser ni bild på den officiellt planerade låtlistan som Richard Lindgren efter önskemål från bandet nästan höll sig strikt till. Idolen Leonard Cohens plötsliga dödsfall krävde naturligtvis en hyllning och ett litet samarbete med vännen från Örebro, Olle Unenge, krävde ju också en liten tribut.


Köln (recitation av Magnus Ödmark)
Bluesy Moss
Let's go to Como, baby
Crazy about you
Dunce's cap
Lonesome Giacomo
Ragazzon blues
Merrion Row
Evil love
Trouble in the garden

Paus

Drunk on arrival
Make me a pallet on the floor (med Olle Unenge)
Sundown on a lemontree
Five pints and a wink from Gwendolyn (med Filippo Milani)
Drunk tank boogie
Grand Hotel
Sunday tea blues
How long
Back to Brno

Extralåt
Mezcal Mae (med Andi Almqvist)



/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.