Blogginlägg

#35. dvd: Hur jag vann kriget

Hur jag vann kriget (MGM Home Entertainment, 2004)

FÖR MEDLEMMARNA I DET FORNA BEATLES "Världens bästa popgrupp" (i min regelbok), var filmbranschen en stor del i det kreativa arbetet. Först och främst gruppens egna biograffilmer "A hard day's night", "Help!", tv-fiaskot "Magical mystery tour", den tecknade filmen "Yellow submarine" och det nästan kraschade dokumentärprojektet "Let it be". Men var och en i kvartetten gjorde, under gruppens existens och decennier därefter, mer eller mindre ambitiösa inhopp i filmbranschen
   Redan 1966 skrev Paul McCartney på egen hand filmmusik, "The family way", och är känd för ytterligare några framträdande filmlåtar, bland annat James Bond-temat "Live and let die" och titelmelodin till Chevy Chase-filmen "Spies like us". Sedan spelade han huvudrollen i den kanske inte så framgångsrika biograffilmen "Give my regards to Broad Street".
   Ringo Starr har genom åren haft åtskilliga filmroller, bland annat "Candy" (med den svenska skådespelaren Ewa Aulin), "Caveman", "The magic christian", "That'll be the day", "Sextette" och Frank Zappa-filmen "200 motels".
   George Harrison var tidigt också engagerad i filmmusik, "Wonderwall" (1968), och ägde på 70/80-talet ett helt filmbolag, Handmade Films, med många engelska kvalitetsfilmer på repertoaren, bland annat "Life of Brian", "Withnail and I", "Water" och "The missionary".
   Så har vi John Lennon som sedan han mötte tusenkonstnären Yoko Ono ägnade nästan halva sitt liv åt mer eller mindre spektakulära filmer, bland annat kortfilmer som "Erection", "Fly" och "Two virgins", tv-filmen "Rape" och andra kontroversiella filmprojekt som "Up your legs forever" och "Bottoms".
   Men långt innan den uppmärksammade verksamheten ofta nådde världen med häpnad fick John en roll i biograffilmen "How I won the war" som spelades in mellan september och november 1966. Han hade då liten erfarenhet av filmande men genom Richard Lester, den amerikanske regissören som hade gjort båda Beatlesfilmerna, fick han filmrollen som musketören Gripweed. Filmen är en komedi som snarare tillhör Monty Python-genren än de traditionella krigsfilmerna.
   Lester hade naturligtvis sett de fotogeniska kvalitéerna hos Lennon och marknadsföringsmässigt var beslutet att ta med honom klockrent när intresset kring Beatles var som störst. På originalfilmaffischen (se vänster) delade Lennon huvudrollen med Michael Crawford men på senare nyutgåvor är bilden på Beatles-medlemmen i centrum.
   Det var vid det här tillfället i den här filmen som John Lennon började bära sina runda gammalmodiga glasögon som resten av livet kom att visualiseras på varje typisk minnesbild av honom. Det påstås också att det var under de här filminspelningarna som Lennon skrev "Strawberry fields forever".
   Jag såg aldrig filmen då (premiär i Sverige 30 oktober 1967), ganska reserverade recensioner gjorde mig inte så nyfiken, och det dröjde till för bara några år sedan när jag införskaffade filmen på dvd. Och det är först nu, när jag bläddrar bland samlingens dvd-filmer, som jag nästan tvingar mig själv att undersöka filmens eventuella svagheter eller höjdpunkter. "Hur jag vann kriget" tillhör naturligtvis inte filmhistoriens viktigaste ögonblick men är hursomhelst intressant och för mig given på min favorit-dvd-lista.

FILMEN BASERAS PÅ EN BOK AV ENGELSMANNEN Patrick Ryan och tillhör kategorin krigsnovell med satiriska inslag. Boken blev hans mest kända. Som ni se på dvd-omslaget ovan är min utgåva svensk men är textad på ytterligare fem språk, engelska, tyska, franska, italienska och kastiljanska (spanska). Skådespelarna, inklusive Lennon, pratar med en ganska driven och forcerad brittisk accent så jag är ganska glad att den går att texta på svenska.
   Filmscenerna är inspelade på en NATO-bas i Celle, Västtyskland, (5-15 september 1966) och Almeria, Andalusien, Spanien (19 september-6 november 1966). Miljöerna ska föreställa Nordafrika under andra världskriget men det är humorn som spelar den stora huvudrollen i filmen. Lester var ju ingen rutinerad och etablerad långfilmsregissör och med tanke på att hans mest kända verk fram till 1967 var två komiska Beatles-filmer, byggda på en mängd korta sekvenser och snabba klipp, är den ambitionen huvudlinje även här.
   John Lennons insats är blygsam och motsvarar inte storleken på hans namn på filmaffischen. Men några typiska Lennon-repliker får vi som när han får frågan om han är gift svarar "No, I play the harmonica."
   "Hur jag vann kriget" kan väl uppfattas som en ganska oförarglig engelsk komedi, som senare bildat skola för engelsk humor på film (jämför Monty Python), men det finns detaljer i filmen som inte är lika harmlösa och egentligen ganska sorgliga. Under de regisserade krigsscenerna förekommer ibland gamla dokumentära journalfilmer där autentiska bombplan flyger över med spektakulära bombkrevader som följd, en himmel fylld med soldater i fallskärmar och slutligen en mängd stupade soldater på många ställen. Ganska grymt på gränsen till smaklöst att blanda komedi och riktigt krig.
   Ändå är "Hur jag vann kriget" värd att se, tack vare John Lennons bidrag, men den som söker djupare mening, starkare rollkaraktärer och skådespelande i Oscars-klass bör nog undvika filmen.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.