Blogginlägg från 2016-08-24

Nils ensam roligaste halvtimmen

NILS LOFGREN HADE 1986 EN LÅNG och intressant karriär bakom sig. Först i gruppen Grin, sedan som musiker bakom Neil Young, en inspirerande solokarriär under 70- och 80-talet innan han 1984 blev medlem i Bruce Springsteens E Street Band. Världsturnén "Born in the USA", som sträckte sig från sommaren 1984 till hösten 1985, bland annat Ullevi i Göteborg, skulle göra honom känd även hos den breda rockpubliken.
   Samma sommar 1985 släppte Nils soloskivan "Flip" och på hösten genomförde han tillsammans med sitt band en Europaturné som resulterade i livealbumet "Code of the road". Men sommaren 1986 kom Nils till Europa och presenterade ett nedtonat, lågmält och övervägande akustiskt framträdande.
   Med sig hade han enbart två medhjälpare, sin bror Tom (som följt Nils sedan Grin-tiden och under solokarriären) och Larry Cragg som egentligen var gitarrtekniker (åt bland annat Neil Young) men här hjälpte till på både gitarr, synt och keyboards.
   Mot slutet av konserten sjöng och spelade Nils den då exklusiva Springsteen-låten "Man at the top". En låt som spelades in 12 januari 1984 i samband med "Born in the USA"-låtarna men kom aldrig med på albumet. Men låten spelades några gånger under Springsteen-turnén 1984/85. Studioinspelningen av låten släpptes först 1998 i "Tracks"-boxen.
   Nils Lofgren skulle några dagar senare uppträda på historiens första Hultsfredsfestival.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/8 1986.

NILS LOFGREN
Brunnsparken, Örebro 1 augusti 1986

Det blev fredagskväll och augusti var inte ens ett dygn gammalt innan den amerikanske rockartisten och svenskättlingen Nils Lofgren stod, och stundtals också satt, på Brunnsparkens utomhusscen i Örebro.
   Det var en premiärfylld kväll. Örebrospelningen var den första av åtta Sverigekonserter och det är första gången Lofgren spelar här med denna mer eller mindre akustiska show tillsammans med bara två man till på scenen.
   Lofgren lockade 1500 personer till Brunnsparken som betydde att den beundransvärda satsningen ekonomiskt gick ihop men publiksiffran var ändå blygsam och ett mindre svek från örebroarnas sida.
   Publiken, som kom från hela mellansverige, var mogen, städad och tacksam. En oerhört mottaglig och kunnig folkmassa som garanterade en fin kommunikation mellan artist och åhörare.
   Den totala extasen uteblev dock men konserten var desto mer stämningsladdad och lågmäld. Stundtals trollband Nils Lofgren med medmusikanter den stora publiken.
   De tre första låtarna framförde Nils ensam på scen. Bland annat "Keith don't go" som fungede så bra även akustiskt som vilket elektriskt rockband som helst.
   Hans bror Tom kom sedan in på scenen och ytterligare några låtar senare förenades de båda bröderna med ytterligare en musiker, den helt oannonserade Larry Cragg som annars mest jobbar bakom scenen med att hålla de många gitarrerna i trim.
   Denne Cragg visade sig ha oanade musikaliska kvalitéer när han vandrade runt och spelade både gitarr, synt och piano som förresten alla gjorde efter konstens alla regler.
   Jämfört med en hel rockgrupp, som ofta stormar fram, blev det här ingen lätt bris med bara tre man på scen. Det var vid ytterst få tillfällen jag riktigt saknade det rejäla rockkompet.
   Nils Lofgren är en bländande tekniker som gitarrist och fick naturligtvis i det här lilla formatet ännu mer utrymme att visa sin skicklighet. Han spelade då och då även elektrisk gitarr med ofta samma lyhörda elegans.
   När han framförde slagnumret "Cry tough" mot slutet av konserten lyste dock Jimi Hendrix-komplexen igenom lite för mycket. Det blev ett långt, alldeles för långt, och oväsenfyllt gitarrsolo som förstörde något av den ödesmättade stämningen som konserten i övrigt byggt upp.
   På piano är Nils mer mänsklig med sitt raka och simpla spel. Så har vi rösten, den underbara, som var både skör och stark men alltid personlig.
   I en tid då det i parkerna främst gäller att vara välkänd och köra gamla slagnummer i ett rasande tempo var den sympatiske Lofgren en unik företeelse,
   Konserten, som varade i en timme och 35 minuter, var hela tiden spännande och intressant men blev ändå inte den riktigt genomgående gripande upplevelsen.
   Kvalitetsmässigt gick konserten i vågor med både magiska stunder och mer ordinära ögonblick. I denna akustiskt finkänsliga miljö kan minsta tekniska missöde avslöjas och inledningen var nästan katastrofal medan öron och ljudmixare fick tid att vänja sig.
   När Nils Lofgren efter en halvtimme satte sig bakom pianot blev det en samklang mellan röst och piano som överträffade det mesta denna fredagkväll. Coverlåten "Going back", den vemodiga "Believe" och den rytmiska "The sun hasn't set on this boy yet" följde i tur och ordning och byggde upp en rent magiskstämning.
   En stämning som vilade kvar i luften när Nils skiftade tillbaka till gitarr och gjorde "Like rain", "Delivery night" (med fantastisk avslutning på elektrisk gitarr), "Mud in your eye" och "No mercy" då det var fruktansvärt effektiv rockmusik som vällde ur högtalarna. Medan Nils satt på en stol med en akustisk gitarr! Det var konsertens roligaste halvtimme.
   Avslutningen gick i rutinens tecken med nämnda "Cry tough" och "Back it up". Men i de båda extralåtarna svingade sig Nils Lofgren åter upp på toppen av sitt kunnande.
   Först kom den exklusiva Springsteen-låten "Man at the top" och sedan alltid lika imponerande "Shine silently".
   Slutet gott på en konsert som började och slutade i moll men däremellan och under extralåtarna var det en god, hälsosam och nykter underhållning.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.