Blogginlägg från 2016-06-15

Henry McCullough (1943-2016)

DET VAR SOM WINGS-GITARRIST BREDVID Paul McCartney som jag tydligast ska minnas den nordirländska gitarristen HENRY McCULLOUGH. Han var medlem av McCartneys grupp i 18 månader under 1972 och 1973 men historien om hans bakgrund, karriär och betydelse är så mycket längre.
   Född i den norra kuststaden Portstewart i Nordirland började Henry spela med lokala band innan han först hamnade i rockgruppen Eire Apparent och sedan i det traditionella bandet Sweeney's Men. Hösten 1968 blev Henry en del av gruppen Grease Band som var Joe Cockers kompband och bland annat spelade tillsammans på Woodstock-festivalen 1969. Bandet hoppade dock av det samarbetet precis innan Cockers amerikanska äventyr med Leon Russell och Mad Dogs & Englishmen, som för övrigt innehöll väldigt få engelsmän.
   Grease Band blev då en fristående enhet som gav ut ett album under eget namn, musikerna spelade på originalskivan till "Jesus Christ Superstar" och Henry var under en kort tid även medlem i Spooky Tooth innan han i januari 1972 fick erbjudandet från McCartney att bli turnerande medlem i Wings. Som omgående genomförde en lågprofilerad turné i England och sommaren 1972 en Europaturné i sex länder som inkluderade Sverige och en konsert i Örebro 8 augusti.
   En konsert där Henry fick stort utrymme med sin gitarr och även fick framföra solonumret "Henry's blues". Och fick live också stå i rampljuset och spela det spektakulära solot på den kommande Wings-singeln "My love". I ett solo som senare har beskrivits av Henry som helt uppstyrt av McCartney och indirekt anledningen till att Henry sommaren 1973 lämnade Wings. Dagens kommentar från Paul McCartney om Henrys död rimmar därför lite illa:
   "He was a pleasure to work with, a super talented musician with a lovely sense of humour. The solo he played on 'My Love' was a classic that he made up on the spot in front of a live orchestra. Our deepest sympathies from my family to his."
   Under uppseendeväckande former lämnade Henry tillsammans med trummisen Denny Seiwell precis innan avresan till Lagos för att spela in Wings album "Band on the run" vilket fick till följd att McCartney fick spela både bas, gitarr och trummor på skivan. Efter det äventyret blev Henry en flitig studiogitarrist (Pink Floyd, Roy Harper med flera), ombildade Grease Band och gjorde sedan sitt första soloalbum, "Mind your own business", som gavs ut på George Harrisons skivbolag Dark Horse 1975. Blev samtidigt medlem i Frankie Millers band under några år.
   Sedan 80-talet var Henry sitt Nordirland trogen och gjorde under senare år bara några småprofilerade uppträdanden i mindre familjära sammanhang. Fick en hjärtattack 2012.
   Henry skrev alla låtarna på "Mind your own business", en bluesrockig skiva, men var inte känd som någon stor låtskrivare. Däremot spelade Nick Lowe in hans "Failed Christian", utgiven av Henry på singel 1998, till sitt album "Dig my mood".
   Henry McCullough avled igår tisdag 14 juni 2016.

/ Håkan

Försommarskivor recenseras

Då har jag lyssnat igenom några av skivorna som samlat damm under den senaste månaden:

NORTHERN INDIANS: No shelter in sight (Rootsy)
Nästan på dagen ett år efter debuten ger Piteå-bandet/duon ut sitt andra album och den har ett lite svårt utgångsläge. Förra årets "The great escape" var ett sensationellt genombrott. Både sound- och låtmässigt lät det redan där mycket imponerande långt från tafatta förstaförsök. Därmed höjdes ribban och förväntningarna inför den här skivan. Och kanske har det gått lite för fort och lite för snabbt att sätta ihop uppföljaren.
   Soundet är fortfarande tryggt jordnära inspelat på få människor. Josef Eriksson sjunger med ett norrländskt självförtroende och hans kompanjon John Andersson spelar de flesta instrument med bravur. Men däremot saknar jag till stor del låtarna, de magnifika melodierna som gjorde debuten så övertygande. Kanske kan tiden framöver och flera genomspelningar ge skivan mer tyngd och växa till sig. Den som lever får se (och höra).

ANDERS WESTIN: House by the lake (Millhouse)
I ett litet anspråkslöst pappomslag kommer skivan som tillhör topparna av dagens genomgång. Westin är så gott som debutant som artist, mer rutinerad som tekniker och producent, men har fått hjälp av rutinerade basisten Tommy Cassemar och musiker och sångerskor för att producera en övervägande lugn men intressant singer/songwriter-skiva.
   Det finns en viss tillbakalutad dignitet i både låtar och sound och jag kan ofta jämföra med min skånska favorit Richard Lindgren. Westin har skrivit samtliga åtta låtar själv och det finns uppenbara kvalitéer i hans skrivande och soundmässigt innehåller skivan faktiskt uppseendeväckande americana. En låt heter "Tom Dowd", efter den amerikanske producentlegendaren, men i mina öron klingar "Faded summer" allra bäst.

BY THE BLUEBIRD: By The Bluebird (Rootsy)
Artistnamnet är lika med soloartisten Gustav Leeb-Lundberg. I botten på hans musik finns en singer/songwriter-tradition, på vissa låtar är Gustav ensam med sin akustiska gitarr, men med amerikansk hjälp blir hans musik och sound så mycket mer. Skivan är inspelad i Applehead-studion i Woodstock och till sin hjälp har han haft Felice Brothers som onekligen lyfter låtar och arrangemang över den lite jämntjocka och allmängiltiga genren.
   Simone Felice, som producerat, har med hjälp av sin bror James spetsat Leeb-Lundbergs låtar med åtskilliga instrument utan att förlora den så viktiga personliga touchen. Och som låtskrivare har By The Bluebird verkligen framtiden för sig.

DANIEL ROMANO: Mosey (New West)
Jag missade Romanos förra skiva, "If I've only one time askin'", som skivbolaget hänvisar till i samband med releasen av den här. Men den står prydligt insorterat bland digipack-skivorna så jag avslutar lyssningen på nya skivan med att återvända till fjolårets Romano-skiva. Och jag är glad att jag valde att lyssna på skivornas i omvänd ordning. På förra skivan var Romanos musik djupt rotad i tämligen traditionell countrymusik. På den nya vet fantasin inga gränser och den blir både spretig och spännande, trots allt lite ojämn men också med några himmelskt överraskande höjdpunkter.
   Daniel Romano är en märkvärdigt annorlunda artist. På nya skivan spelar han alla instrument själv, förutom piano, och med hjälp av både stråk- och blåsarrangemang finns här ingredienserna att göra en skiva av en väldigt personlig prägel. Och som helhet, när plus och minus ska sammanfattas, tycker jag han har lyckats utmärkt.

PAUL HENRIKSEN: Time to grow wings (Rootsy)
Norrmannen Henriksen är väl den där typiska americana-artisten utan riktig profil. Skriver och sjunger sina egna låtar och vill gärna jämföra sig med Guy Clark, John Prine och Warren Zevon, underbara förebilder, men som debuterande artist är han inte överraskande några klasser under. Arrangemangsmässigt är det ett gott men inte alltid så personligt hantverk från de norska musikerna. I en mix av konventionella instrument och fiol, dragspel, mandolin och steelguitar gör det klassiskt kända instrumentet hardangerfela en spännande entré på några låtar.
   Jag saknar som sagt de riktigt avgörande personliga detaljerna i Henriksens musik men som låtskrivare hittar jag flera intressanta sånger som "Sinking down", "The mountains" och "Garbage to burn". Som med lite mer vågad fantasi i arrangemangen kunde ha varit rena sensationen på vilken skiva som helst. Sedan är det svårt att förbise hyllningslåten till Townes Van Zandt, "Six foot two".

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.