Blogginlägg från 2015-10-30

Anekdoterna engagerade mest

Alla bilder: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/10 2015.

SANNE SALOMONSEN
MATS RONANDER
BENNETH FAGERLUND
Hjalmar Bergmanteatern 28 oktober 2015
Konsertlängd: 19:02-19:57 och 20:21-21:23 (117 min)
Min plats: Rad 11 plats 253, snett vänster från scenen

Höstens turné med Sanne Salomonsen, Mats Ronander och Benneth Fagerlund arrangeras i Riksteaterns regi. Det är inte så märkligt och överraskande som det först låter ty på konserten i Hjalmar Bergmanteatern på onsdagskvällen var det inte bara musik som spelade huvudroll. Under två timmar, exklusive paus, bjöds det också på några mer eller mindre välregisserade mellansnack med åtskilliga anekdoter från Mats och Sannes långa musikaliska liv.
   Konserten med det en gång gifta paret Sanne och Mats, tillsammans med pianisten Benneth Fagerlund (som också sjöng), blev inte bara en musikalisk sammanfattning av två gedigna karriärer med massor av kända hits som ryggrad. Mellan alla förutsägbara låtar fick vi berättelser och bakgrund till både låtar och livsöden som stundtals engagerade mer än musiken denna kväll.
   Trots få instrument på scenen, fem gitarrer, keyboards och lite percussion, blev det inte så avskalat som jag hade förväntat mig. Elgitarrer och rungande baspedaler gjorde allt för att kompensera de autentiska arrangemangen. Den uppenbara chansen att göra något lågmält och under huden personligt blev tyvärr aldrig verklighet. Inte heller några direkta överraskningar i repertoaren med låtar som tveklöst tillhör artisternas historia och till viss del även modern musikhistoria i övrigt. Och det passade den nästan hysteriska "greatest hits"-publiken perfekt som svarade med allsång, stående ovationer, taktfasta handklapp och jubel,
   I den stora ambitionen att berätta sina livs historia, i både tal och musik, blev mängden covers av naturliga skäl omfattande under konserten. Det blev blott några få återbesök i Ronanders solokarriär där det inte hade skadat med åtminstone någon låt, "Good for you" eller "Tears of joy", från Sanne/Mats absolut bästa albumsamarbete, "Reality". Och vart tog den storslagna Totta-hyllningen vägen?
   Men från bluesepoken på Power House (Sonny Boy Williamsons "Help me") via Pugh Rogefeldt (munspelskarnevalen i "Jag har en guldgruva") och Ted Gärdestad (helt engelska "Can't stop the train") till ABBA (rockiga "On and on and on") bjöds det ändå på en underhållande blandning musik.
   "A whiter shade of pale" (dekorerad med ett fantastiskt fint munspelsintro istället för orgel) är en klassisk låt, som för kvällen mynnade ut i den lika söndertjatade "When a man loves a woman". På pappret lite malplacerad i det här sammanhanget innan Mats berättade att låtens upphovsman Gary Brooker spelade med Eric Clapton 1981 när Ronander agerade förband, här finns en recension från det ögonblicket.
   Sannes historier var framförallt soloartistens och coversångerskans bakgrund. Berättelser som vid ett tillfälle, blodpropp i hjärnan för nio år sedan, touchade både nerv och engagemang och följdes av kvällens mest innerliga ögonblick när hon sjöng den tämligen nyskrivna balladen "Hjem".
   Intressanta berättelser, javisst, men konserten blev en svår balansgång mellan några spännande nyarrangemang av gamla låtar och ren nostalgi med de egna ögonvittnesskildringarna som extra krydda.
   Versionen av Bruce Springsteens "Fire", som Mats och Sanne gjorde tillsammans, var kvällens höjdpunkt. På en konsert som avslutades i Rolling Stones anda med röjaren "Honky tonk women" och den vackra "Till the next goodbye" som till slut skickade iväg tankarna på Totta som ofta avslutade sina solokonserter med den låten.

Stum igen
Help me
Jag har en guldgruva
Don't stop the train
Everybody wants to go to heaven
When you walk in the room
Kærligheden kalder
Nowhere to turn
A whiter shade of pale/When a man loves a woman

Paus

Den jeg elsker, elsker jeg
Water from the moon
Hjem
On and on and on
Fire
Gör mig lycklig nu

Extralåtar
Honky tonk women
Till the next goodbye

/ Håkan

Tributes: Gordon Lightfoot

"Beautiful: A Tribute to Gordon Lightfoot" (NorthernBlues/Borealis, 2003)

När jag tänker på den kanadensiska sångaren och låtskrivaren Gordon Lightfoot, som visserligen sker alldeles för sällan, är det nog först och främst låten "Early morning rain" jag förknippar med hans namn. Inledningsvis är det därför överraskande att upptäcka att just den låten saknas på en skiva där femton artister och grupper hyllar Lightfoot. Mitt eget förhållande till Gordon Lightfoot är på ett skrämmande sätt mycket begränsat och jag är faktiskt mer bekant med skaran av artister på den här skivan än låtarna de framför.
   Medverkande artister är nästan uteslutande av kanadensiskt ursprung. Maria Muldaur är amerikanska, Jesse Winchester, Harry Manx och Aengus Finnan är inte födda i Kanada men bor eller har bott (Jesse dog 2014) i landet norr om USA.
   Jag fortsätter analysera minnet av "Early morning rain" och upptäcker att Lightfoots låt först gjordes av den kanadensiska duon Ian & Sylvia 1965 innan Peter, Paul & Mary gjorde den kommersiellt mest kända versionen senare samma år. Och Gordon gav själv inte ut låten förrän året efter. För övrigt saknar jag lite märkligt en låt till på den här hyllningsplattan, "Beautiful" som gav hela skivan sitt namn.
   Gordon Lightfoot är en typisk singer/songwriter med nästan folkmusiker på sitt visitkort. Men versionerna av hans låtar inleds här med överraskande livliga arrangemang. Som exempelvis annars så lågmälda Cowboy Junkies i en ovanligt elektrisk tolkning av "The way I feel" från 1966, en av Lightfoots tidigaste låtar. Men även Jesse Winchesters "Sundown" i skumpande rytmer och Ron Sexsmiths "Drifters", den nyaste Lightfoot-låten här, med bandkomp är välarrangerade versioner.
   Fortsätter på samma tema och njuter också av Blackie and the Rodeo Kings americana/The Band-inspirerade "Summer Side of Life", Tragically Hips Waterboys-liknande "Black Day in July" och Blue Rodeos akustiska pop med CSN-stämmor i "Go Go Round". Men resten på skivan är lugnare och mer likt Lightfoots ursprungsversioner.
   I urvalet av låtar till den här skivan är en stor majoritet hämtade från 60-talet och Lightfoots tidiga karriär. Som exempelvis "Ribbon of darkness", personligt avskalat tolkad av Bruce Cockburn, och "Home From the Forest", i Murray McLauchlans folkmusik-doftande version med piano och tin whistle. Folkmusik är också en framträdande ingrediens, med banjo och tin whistle, på James Keelaghans långa (7:30) "Canadian Railroad Trilogy" som till och med distanserar Lightfoots original med över en minut.
   Måste också nämna Connie Kaldors pianoavskalade tolkning av Lightfoots näst mest kända låt, "If You Could Read My Mind".
   Efter alla Lightfoot-tolkningar avslutas skivan lite överraskande med en nyskriven låt om Gordon Lightfoot som Aengus Finnan har skrivit och sjunger. En finstämd hyllning till både musik och poesi.

1. Cowboy Junkies: "The Way I Feel"
2. Jesse Winchester: "Sundown"
3. Ron Sexsmith: "Drifters"
4. Bruce Cockburn: "Ribbon of Darkness"
5. Blue Rodeo: "Go Go Round"
6. Blackie and the Rodeo Kings: "Summer Side of Life"
7. Connie Kaldor: "If You Could Read My Mind"
8. Terry Tufts: "For Lovin' Me"
9. Harry Manx: "Bend in the Water"
10. The Tragically Hip: "Black Day in July"
11. Murray McLauchlan: "Home From the Forest"
12. Maria Muldaur: "That Same Old Obsession"
13. James Keelaghan: "Canadian Railroad Trilogy"
14. Quartette: "Song for a Winter's Night"
15. Aengus Finnan: "Lightfoot"

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.