Blogginlägg från 2015-06-28

Chris Squire (1948-2015)

Basisten Chris Squire är död och det är dags att bekänna att jag på 70-talet bland annat hade bandet Yes, där han var medlem i alla år, som favorit. Och deras musik, som kanske kunde kallas progressiv rock eller symfonirock där långa utsvävande låtar var mer regel än undantag, var ett återkommande inslag i mitt musiklyssnande liv. Det kanske är lika oförklarligt och konstigt som att jag fick nyheten nu på eftermiddagen av Will Birch på facebook. Men det är förmodligen preskriberat ty bandet hade i mina öron sin storhetstid mellan 1972, trippel-live-albumet "Close to the edge", och 1977, "Going for the one", då jag med stor behållning såg bandet live i Scandinavium i Göteborg samma år.
   Squire var bandet troget under alla år från juni 1968 till maj i år, med undantag av år när bandet tog paus, när han lämnade det fortfarande existerande Yes med anledning av sjukdom.
   Yes gjorde musik som jag idag kan beskriva som avancerad med långa instrumentala sekvenser. Och låtarna kunde i vissa fall vara långa och svepande överhuvudtaget. Så tålamodskrävande att det idag knappast finns tid att återupptäcka den här sortens musik fast den i små doser kan vara både underhållande och engagerande. Jag vet för just när jag skriver det här har jag Chris Squires första soloalbum "Fish out of water" i öronen med musik som ganska väl går att jämföra med hela bandets sound.
   Jag var på den tiden så besatt av Yes att när bandet runt 1975 tog en paus gjorde fyra av gruppens medlemmar soloskivor. Sångaren Jon Andersons "Olias of Sunhillow", gitarristen Steve Howes "Beginnings", trummisen Alan Whites "Ramshackled" och Squires ovannämnda album står där i vinylhyllan. Hans skiva ligger soundmässigt närmare Yes-musiken fast den är arrangerad med blås och stråkar än keyboards. Den rätta beskrivningen av symfonirock.
   11- och 15-minuterslåtar är naturligtvis inte dagens kopp te men när jag tar fram skivan från vinylhyllan, där den trängs mellan en Squeeze och Stadion (bandet där Sebastian Öberg spelade cello) överraskas jag ännu en gång av att Squire var en så duktig sångare mycket nära Yes-sångaren Jon Andersons speciella stämma. Den fyra minuter långa Inledningslåten "Hold out my hand" är fortfarande lyssningsvärd.
   Jag lyssnade på Yes ytterligare några år men lämnade deras musik definitivt bakom mig 1983 när bandet fick en hit med "Owner of a lonely heart".
   Chris Squire dog av leukemi idag 28 juni 2015.

/ Håkan

Festivalen har kommit för att stanna

Alla bilder: Anders Erkman

PUGH ROGEFELDT
GOOD HARVEST
JEREMIAS BAND
Slottet Live, Örebro 27 juni 2015

Det har varit en tillbakablickande weekend i Örebro. I Wadköping (gamla Örebro) har det handlat om Medeltidsmarknad och framför Slottet har det varit livemusik i två dagar. Där har vi inte blickat tillbaka lika långt i tiden. Men visst var det en typ av déjà vu-känsla att återvända till det vi idag kallar Slottsparken och en festival som i stort sett är en lätt uppgraderad variant av det forna Slottsfestivalen som stängde verksamheten 1999. Festivalpubliken hade då förstört växter, gräsmattor och blommor och omöjliggjorde en fortsättning. Jag har, ännu så länge ska tilläggas, inte hört några klagomål i år. Efter publiksuccén i fredags, 4000 personer framför Ulf Lundell, måste vi nog vara beredda på att Slottet Live, som konceptet nu heter, har kommit för att stanna.
   Fredagskvällens Ulf Lundell-konsert var en mäktig upplevelse, på många sätt. Musikaliskt var det hans bästa utomhuskonsert i Örebro och för mig slutade det med att jag skrev tre (3!) recensioner som följd. Jag skrev först en lite längre variant för nätversionen av Nerikes Allehanda, för att sedan redigera ned den till en kort version till söndagens papperstidning. Bildspel på nätet men i tidningen bara rubrik och text. Slutligen fick jag till en lång, fullständigt detaljerad recension till Håkans Pop.
   I en blandning av eufori och genuin trötthet lät jag lördagens aktiviteter på festivalområdet passera utan större engagemang från min sida. Men kunde ändå konstatera att flickduon Good Harvest har kvar sin charm, sina välavvägda stämmor och sitt läckra akustiska gitarrspel. 45 minuter på den lilla scenen mitt i parken blev en skön siesta i en svalkande bris.
   Innan Good Harvest äntrade den anspråkslösa scenen souncheckade Pugh och gänget för fullt på stora scenen som nu har blivit berömd, eller ökänd, för att den befinner sig 15 meter från publiken på andra sidan vallgraven.
   Jeremias Band, som de nu lite kortfattat heter, inledde kvällsunderhållningen tidig lördagkväll inför en ganska begränsad publikskara. Bandet med Staffan Ernestam i spetsen har inte bara kortat sitt gruppnamn. Vid sångmikrofonen är det numera bara Staffan och det fint anpassade liveljudet från Lundells konsert var ersatt av ett betydligt grumligare eko av det här bandets tidigare så ödmjuka, lyhörda och genuina sväng.
   Dags på scen för Pugh, svensk ikon med minst nio liv på sin karriärstege. Det har gått upp och ner många gånger i den 68-årige mannens liv men han har på något märkligt sätt överlevt alla kommersiella fallgropar som Melodifestivalen, engelska projekt och "Hammarhjärta". Sedan har Grymlings-projektet, den fantastiska comebackskivan "Maraton" och nu senast återföreningen med George Jojje Wadenius och Janne Loffe Carlsson varit bejublade höjdpunkter.
   Pugh hade fortfarande energi som i fornstora dagar när han ställde sig på scen tillsammans med enbart basisten Hasse Tholin och trummisen Micke Lyander bakom sig. Pugh är ju en gitarrist av rang och det gjorde triosoundet ganska fulländat fast liveljudet inte heller här gick att jämföra med Lundell kvällen innan.
   Den korta timmen på scen gjorde repertoaren till en utpräglad nostalgisk upplevelse men där tämligen nya låtar som "Lust hunger" så naturligt smälte ihop med exempelvis "Bolla och rulla". När han sedan uppdaterade gamla textrader, som i "Dinga linga Lena", var det ganska uppenbart att Pugh lever i nuet.
   Utan att direkt notera detaljer så minns jag låtar som "Visan om Bo", "Jag har en guldgruva", "Vår kommunale man", "Grävmaskinen" och "Finns det lite stolthet kvar..." där han drog till med en lögn att han inte har spelat låten live sedan "Ett steg till"-tiden. Jag hörde honom framföra låten på konsert så sent som 2007.
   Naturligtvis minns jag också finalen med "Hog farm" och extralåten "Bolla och rulla" när Pugh och bandet gick på högvarv och egentligen inte ville lämna scenen.

/ Håkan

28 juni, sommaren...

...1982

Konserten med Jackson Browne på Konserthuset i Stockholm tillhör mina absolut största konsertögonblick.


...1993

Det här är den första av Neil Youngs konserter på Sjöhistoriska i Stockholm. På den här konserten kompades han av Booker T & the MG's och förband var bland annat Pearl Jam.



/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.