Blogginlägg

Exotiska rytmer och kall inledning

Från 1989, när Titiyo fick sitt genombrott med singeln "Talking to the man in the moon", blev hon Grammisvinnare två år i rad, debutalbumet "Titiyo" och hade tidigare under 1993 toppat albumlistan med sitt andra album "This is Titiyo".
   Minifestivalen eller rockgalan i Ishallen i Örebro med tre av Sveriges då populäraste artister, Louise Hoffsten, Stefan Andersson och Titiyo, blev ett mindre publikfiasko med sammanlagt bara tusen betalande åskådare. Ett noga planerat tidsschema höll förvånansvärt bra och smidigt under kvällen. Gjorde pauserna tacksamt korta mellan artisterna som bjöd på koncentrerade timslånga varianter av sina konserter inklusive extralåtar.
   Magnus Lindberg agerade förband tillsammans med Staffan Ernestams band Pojkarna Från Prärien innan Titiyo gick upp på scenen strax efter åtta. Hon följdes av Louise Hoffsten, kvällens bästa inslag, och allt avslutades framåt midnatt med Stefan Andersson och hans band på scen.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/12 1993.

TITIYO
Ishallen, Örebro 17 december 1993

En svensk souldrottning med sval lätt dansant musik på programmet drog igång den långa rockfyllda konsertkvällen i Ishallen.
   Hennes musik är kanske lite för sval för att riktigt passa in i en kylslagen ishall av ofantliga mått.
   Dessutom var kvällen ung, publiken nykter och fredagsstämningen loj när hon med band tog scenen i besittning strax efter åtta.
   Titiyo hade kvällens största band bakom sig. Men de visade inga muskler, med hög volym som följd, utan bjöd snarare på en exotisk resa med allsköns rytmer.
   Det stora kompet, lett av basisten Christian Falk i grön tröja och gull toppluva, garanterade ett härligt gung med smattrande högfrekventa rytmer. Som i många fall sköljde över Titiyos ljuva stämma. I låtar som i längden tenderade att låta som de var stöpta i samma form.
   Titiyos bror Cherno rappade på några låtar, Dj Sleepy scratchade och jag stod och undrade varför så många duktiga musiker inte kunde låta mer levande än de gjorde.
   Det var först i "Talking to the man in the moon", då hon inledningsvis bara kompades av gitarristen Mattias Torell, som soulen fick själ och musiken ett ansikte.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.