Blogginlägg från 2013-07-23

Annorlunda och intressant dokumentär

SPRINGSTEEN & I
Directed by Baillie Walsh
(124 minuter)

Under de inledande 75 minuterna på Springsteen & I är det fansen, de hängivna fantasterna, som spelar huvudrollen. Då radas det upp en mängd självinspelade inslag där varje fantast får fritt fram att berätta hur mycket Bruce Springsteen har betytt. Ja, det låter krystat när jag skriver det och jag var skeptisk innan jag såg filmen igår. Men det funkar oväntat bra.
   De genomgående underhållande klippen är både komiska, känslofulla och ibland hysteriskt roliga. Mellan de korta privata videoinslagen visas mer eller mindre unik konsertmaterial, ofta privata bootlegupptagningar av stort historiskt värde, som håller tempot i filmen uppe under den dryga timmen.
   Vid upprepade tillfällen får vi uppleva Bruce Springsteens unika förhållande till sina fans. Vi får bland annat se hur han spontant ställer sig med en gatumusikant (på Ströget i Köpenhamn) och alla de privata berättelserna lockar fram både skratt och tårar.
   Vi får möta Springsteen-fans av alla sorter. Både de som äger en mängd skivor och souvenirer och har sett massor av konserter men också fans som aldrig har haft råd att gå på en enda Springsteenkonsert. Ett av de roligaste inslagen är när maken till en Springsteenälskande fru berättar hur han, som är marginellt intresserad, släpats runt Europa och mot sin vilja tvingats se alldeles för långa konserter.
   Efter 45 minuters konsert från Hyde Park i London förra sommaren följer en epilog med några av fansen som bidragit till historien. De får efter en konsert möta en avslappnad och ödmjuk Bruce privat där skratt blandas med känslor. Och Bruce förklarar mycket enkelt hur han orkar genomföra alla långa konserter så fokuserat hela tiden.
   - Konserten dagen innan är glömd, konserten dagen efter finns inte. Det är just nu som gäller, sa han naturligt.
   Vi får se åtskilliga filmklipp där fans bjuds upp på scenen där de får sjunga (Elvis Presley-imitatören Nick Ferraro), bli kramade och dansa till "Dancing in the dark" med Bruce.
   "Springsteen & I", som visades exklusivt på Sveriges SF-biografer endast igår måndag (vi var ett 100-tal i publiken), är ingen vanlig filmdokumentär. Regissören Baillie Walshs fina balans mellan fansens berättelser och de unika filmsekvenserna följs av en kvalitativ konsertupptagning från Hyde Park förra sommaren.
   Jag var själv på plats i London och den drygt tre timmar långa konserten när både solen sken och regnet strilade. Här berättar jag om Springsteenkonserten och till viss del även om John Fogertys och Amy MacDonalds framträdanden. Och här har jag försökt samla YouTube-klipp från Bruce-konsertens samtliga 29 låtar och har nästan lyckats.
   På "Springsteens & I" får vi sex fulländade versioner av låtar från konserten. Från den lugna men ändå allsångsbenägna öppningen med "Thunder road" och sedan en blixtrande "Because the night" (med en helt galen Nils Lofgren), "We are alive" och "Shackled and drawn" (med Cindy Mizelle på explosiv gospelsång) innan kvällens stora överraskning Paul McCartney dyker upp.
   Som Beatles-fantast befann jag mig just då under "I saw her standing there" och "Twist and shout" naturligtvis i himlen. Konserten inför över 80 000 åskådare fick ett numera legendariskt abrupt slut när publikljudet skruvades ner under avslutningen av "Twist and shout". Springsteen och bandet hade passerat stopptiden, den så kallade "curfew", med nästan tio minuter och grannarna i Mayfair vill ha tyst den här lördagskvällen.
   På den här filmen får jag ett anständigt slut på låten, folk kommer sedan in på scenen och visar tydligt att nu är det slut men Bruce lyckas ändå klämma ur sig en "Goodnight Irene" innan han tvingas av scenen. En legendarisk avslutning på en Springsteen-konsert.

/ Håkan

Det blev som jag hade tänkt mej

Bilder: Anders ErkmanGitarristen Mats MP Persson är den musikaliska ryggraden i dagens Gyllene Tider.

Den här recensionen publicerades i en kortare variant ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/7 2013.

GYLLENE TIDER
LINNEA HENRIKSSON
Brunnsparken, Örebro 21 juli 2013
Konsertlängd: 19:40-20:27 (Linnea, 47 min) och 21:07-22:50 (Gyllene, 103 min)
Min plats: stående ca 70 m från scenen till höger.

Det är just nu en gyllene tid för svensk sommar. Och är det något svenskt musikaliskt projekt som symboliserar sommar bäst så är det tveklöst Gyllene Tider. Gruppens återkommande revivals, återföreningar, lockar ständigt rekordpublik. Men jag tror det är mer nostalgiska orsaker än rent musikaliska som lockar massorna.
   För det kan väl omöjligt vara så att folk i gemen upplever spänning, upptäcker ett nytt överraskande sound eller injiceras av en musikalisk drog när de hejdlöst gapar med i gamla simpla refränger som "Sommartider", "Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly" och "Flickorna på TV2".
   Under söndagskonserten riktade Gyllene Tider just då sin musik mot människans mest primitiva känslor. Och just då passerade konserten, enligt mitt sätt att se det, den minst intressanta repertoaren. De extremt söndertjatade låtarna, Per Gessles smarta men antika popmaterial, ligger som en snara runt bandets hals och utrymmet för utveckling är obefintligt.
   Under konserten i Brunnsparken på söndagskvällen fick jag vid upprepade tillfällen en känsla att Gyllene Tiders viktigaste ambition var att "bara" tillfredsställa älskarna av det förgångna. Det vi till vardags brukar kalla ren nostalgi. Låtarna från Gyllenes två senaste återföreningsskivor var överraskande få i den generösa scenrepertoaren som omfattade 23 låtar på närmare 100 minuter.
   Sedan kan jag tycka att Gyllene Tider gjorde det bästa av situationen, var i bästa möjliga fysiska form och det pipiga orgelsoundet har ju en viss hypnotisk charm även idag. Mellan alla tydliga popreferenser har det här bandet blivit en riktigt fungerande rockgrupp där gitarristen Mats MP Persson i söndags var den viktiga musikaliska ryggraden, introt till exempelvis "(Dansar inte lika bra som) sjömän" var ju blixtrande effektivt, som höjde energin långt över nostalginivån på många låtar.
   Kvällens startlåt blev "Det blir aldrig som man tänkt sej", den ena av blott tre låtar från senaste albumet, och lite elakt vill jag påstå att konserten tyvärr blev som jag på förhand lite fördomsfullt hade tänkt mig. Full av nostalgi och gamla hits. Titellåten på senaste albumet "Dags att tänka på refrängen" höjde spänningen bland extralåtarna och hade de bara klämt in "Jag tänker åka på en lång lång lång lång lång resa" bland alla gamlingar i slutet på huvudavdelningen hade jag som helhet uppfattat konserten som bra mycket mer aktuell och tidsenlig.

Sångerskan Linnea Henriksson, en gammal Idol-medverkande, skivdebuterade förra året med albumet "Till mina älskare och älskade" och har i sommar fått sitt stora nöje att inleda konserterna med Gyllene Tider. Hon var verkligen motsatsen till huvudartisten. Ville väcka personlig uppmärksamhet både visuellt (hennes plastiga färgstarka scenutstyrsel!) och musikaliskt.
   Utan att jag var förberedd tyckte jag hennes musik inledningsvis var just plastig och hårt keyboardbaserad med tunga smått dansanta basrytmer. Men medan hon satte sig ned mellan låtarna och pratade ödmjukt med publiken växte både sympatierna och låtarna under hennes framträdandet.
   Hon var som en ovanlig mix av Kate Bush och en svensk modern sångerska och hon gjorde ett påtagligt intryck fast den större delen av Gyllene Tider-publiken mest stod och gapade av förvåning. Under den till synes stålblanka ytan fanns det varma känslor.
   Bakom sig hade hon fyra killar, Anton Toorell, gitarr, Oscar Johansson, keyboards och sång, Adam Börjesson, bas och gitarr och Kalle Persson, trummor, där alla utom trummisen också spelade tre keyboards. Med så starka låtar som "Mitt rum i ditt hjärta", "Lyckligare nu" och "Dansa med mej" kan Linneas framtid anses vara ljus.

Gyllene Tiders låtar:

Det blir aldrig som man tänkt sej
Juni, juli, augusti
Det hjärta som brinner
På jakt efter liv
(Dansar inte lika bra som) sjömän
Man blir yr
Marie i växeln
Min tjej och jag
Flickan i en Cole-Porter sång
Tuffa tider (för en drömmare)
Kung av sand
Flickorna på TV2
(Hon vill ha) Puls
Ljudet av ett annat hjärta
Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly
(Kom så ska vi) Leva Livet
Tylö Sun

Extralåtar:
Billy
Det är över nu
När vi två blir en
Gå & fiska

Extra extralåtar
Sommartider
Dags att tänka på refrängen
När alla vännerna gått hem






/ Håkan

Sommar13: The Beatles

Där satt vi i slutet på juni 1967 och tittade på jorden runt-sändningen på tv och fick höra "All you need is love" med THE BEATLES i Abbey Road-studion första gången. Vilken musikhistoria som skrevs i samma stund. Och vilken oförglömlig hitlåt.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.