Blogginlägg från 2013-07-02

"American ride"

WILLIE NILE
American ride
(Blue Rose/River House)

Mitt i sommaren, i alla fall enligt almanackan, slår den här skivan ner som en smärre bomb. Jag hade väl inte helt avskrivit New Yorkaren Willie Nile som en föredetting men trodde inte i min enfald att han skulle kunna prestera något så här starkt. Vi ska väl inte falla i den lättköpta fällan att utropa "Vilken fantastisk comeback!" ty Nile har ju under de senaste dryga 20 åren men kanske inte så regelbundet producerat skivor, många liveinspelade, och turnerat flitigt. Jag hade ju själv nöjet att få se honom 2008 i Stockholm.
   Willie Nile har ju det dilemmat som artist att han aldrig under sin långa karriär kommer att kunna överträffa sitt magnifika debutalbum från 1980 och uppföljaren "Golden down" (1981). Den tysta pausen som följde var nog i allra högsta grad naturlig. Men några av hans därpå följande skivor, "Places I have never been" (1991), "Hard times in America" (1992) och "Beautiful wreck of the world" (2000), står tryggt insorterade i skivsamlingen.
   Men "American ride" slår faktiskt alla de senare skivorna på fingrarna. Det är sällan man ska lita på skivbolags utrop om att en gammal artist "aldrig någonsin har varit bättre än nu" (som i det här fallet) men Nile har faktiskt kommit mycket nära all time high på nya skivan.
   Frånsett några felmanövrerade stickspår i mitten, Hendrix-liknande ylet på "Holy war" och rockabillyjazziga "Say hey", är "American ride" helgjuten från början till slut.
   Inledningen, ja. Nile sparkar igång i rena rama Ramones-tempot på "This is our time" men i ett något poppigare arrangemang och följer direkt upp med lika övertygande "Life on Bleecker Street". Ni hör, Nile är sitt New York och Manhattan troget i många texter och avslutar glatt med "There's no place like home".
   65-årige Nile har av naturliga skäl inte kvar det där ungdomliga bettet i arrangemang och röst men på många låtar håller han huvudet högt och ett överraskande fräscht tempo. Med den inramningen låter skivans enda cover, Jim Carrolls "People who died", kanske i sammanhanget förutsägbar men är istället en mycket passande hyllning till den bortgångne låtskrivaren och Willies bror.
   Sedan finns det på skivan också andhämtningspauser som gör "American ride" till ett varierat underhållande album. Titellåten är singer/songwriter-genren personifierad, "If I ever see the light" är Springsteen light, catchy "God laughs" (skriven med Hooters Eric Bazilian) är nästan en hit, pianoballaden "The crossing" är i skrivandets stund skivans bästa låt och poppigt pianoskumpande hyllningen till Niles hemstad, "Sunrise in New York City", gör alla glada.

/ Håkan

Sommar13: The Band

"The night they drove old Dixie down" hade i många år varit en klassiker på THE BANDS repertoar innan den 1977 framfördes på gruppens avskedskonsert (se ovan!) och fick sitt absolut mest legendariska framförande. Med Levon Helm på underbar sång samtidigt som han spelade trummor och uppbackad av ett stort band med blås (arrangerade av Allen Toussaint) som höjde kvalitén ytterligare ett snäpp.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.