Blogginlägg från 2013-06-19

"Elvis club"

THE DEL-LORDS
Elvis club
(Blue Rose)

Dessa eviga återföreningar. Som dessutom ofta brukar resultera i nyproducerade skivor. Jag brukar inleda attacken på dessa skivor med att kolla hur sanningsenligt det nya bandet förhåller sig till det gamla. Med andra ord hur många originalmedlemmar finns kvar i dagens upplaga. Jag har genom åren blivit grymt lurad på den punkten ett antal gånger.
   I det aktuella fallet Del-Lords, och albumet "Elvis club" (som släpps på skiva idag) känns det trovärdigt när 3/4-delar av originalbandet, som gav ut skivor mellan 1984 och 1991, nu ställer sig upp och levererar en skiva som mer än väl motsvarar högt ställda förväntningar.
   Numera finns "NYC" med i bandets logotype och betyder givetvis att de fortfarande har New York City som bas för sin musik. Och visst doftar deras ofta melodiska poprock av amerikansk storstad i allmänhet där de pratiga sångrösterna befinner sig på samma planhalva som legendariska namn som Lou Reed och Willy DeVille.
   Det övergripande soundet på skivan påminner om deras ursprungliga sound. Innehållet på deras gamla skivor var utsökt men däremot var arrangemangen och produktionen ofta lite för tungfotad för att skivorna skulle hamna på några årsbästalistor. Mest skyldig till den tunga framtoningen tror jag producenten Neil Giraldo, gitarrist i Pat Benatars band, var. Nya skivan har bandets gitarrist Eric Ambel producerat och med några små övertramp i hårdrockslandet låter det genomgående bra och varierat om 2013 års upplaga av The Del-Lords.
   Varför nya skivan fått titeln "Elvis club" har jag inte lyckats uppfatta men en låt, "Damaged", har ju drag av gammal rock'n'roll i allmänhet och Chuck Berry i synnerhet.
   Innehållet på skivan är inte bara hårt och elektriskt. Här finns till och med akustiska inslag, "Letter (unmailed)", men givetvis är det i poprockens land bland sanslöst effektiva melodier bandet har sin bästa hemvist. Öppningen "When the drugs kick in" är ju närmast perfekt och skivans sista originallåt, höjdpunkten "Silverlake", har ju unika drag av Neil Young. Och däremellan finns det åtskilliga topplåtar att glädja sig åt.
   Just i Neil Young-soundet får bandet ytterligare en chans att utveckla i slutlåten "Southern pacific", en Young-cover från "Reactor". Där de faktiskt lyckas förlänga originalet med flera minuter.

/ Håkan

Sommar13: Freda Payne

Efter Motown fortsatte Holland-Dozier-Holland skapa pophits efter samma modell på annat håll och med andra artister. "Band of gold" med FREDA PAYNE från 1970 är min All-Time-favorit av producenttrions alster efter Motown-samarbetet.

/ Håkan

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.