Blogginlägg

Inga aktuella låtar med Bremner

BILLY BREMNER
Akkurat, Stockholm 27 januari 2013
Konsertlängd: 20:15-20:52 och 21:35-22:33 (95 min)
Min plats: Stående 2-3 meter framför eller till vänster om scenen.

Vi kom taggade till max till konserten, hade lyssnat intensivt på senaste skivan "Billy Bremner's Rock Files" och var överhuvudtaget laddade inför en konsert med Billy Bremner och hans eget band och en repertoar som förhoppningsvis skulle innehålla alla hans egna bästa låtar. Det blev inte riktigt så. Dessvärre.
   När vi samlat tankarna och sorterade i minnet visade det sig, ganska förbluffande, att Billy inte spelade en enda låt från senaste skivan. Som om han inte litade på sitt nya material valde han istället covers, både närliggande och allmänna hits, och några äldre låtar från sin egen repertoar.
   Förklaringen kom efteråt när han berättade att hans röst inte var i bästa form och de mest aktuella låtarna krävde alldeles för mycket av hans stämma.
   Därför delade Billy med sig av utrymmet vid mikrofonen till både basisten Surjo Benigh och gitarristen Bonne Löfman som sjöng åtskilliga låtar. Löfman sjöng bland annat Nick Lowes gamla Brinsley Schwartz-låt "Play That Fast Thing (One More Time)".
   Bandet bakom Billy, som lite inofficiellt för kvällen kallade sig The Squeakers och där Kenneth Björnlund spelade trummor, var rutinerat och stabilt och lät genomgående mycket bra.
   Billy själv sjöng bland annat "Knocked me over with a feather", "Lookin back, thinkin ahead" och den ofrånkomliga "Loud music in cars" från sin egen repertoar. Han gjorde också "You'll never get me up in one of those" och "Switchboard Susan", Mickey Jupps fina klassiker, som i efterhand framstår som några av kvällens toppar. Där fanns också några utmanare till den titeln i "Sweet little Lisa", "Trouble boys" och "You ain't nothing but fine" medan vi mest av allt stod och längtade efter nytt färskt material.
   Akkurat var som vanligt packat med pubrockintresserad publik där jag i mängden kunde urskilja både Bill Öhrström, trummisen Pelle Alsing, Micke Finell och Amanda Jensen (!).

/ Håkan

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.