Blogginlägg

Enkelheten stor konst hos Ulf Dageby

Foto: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/3 1985.

ULF DAGEBY
Rockmagasinet, Örebro 27 februari 1985

Ulf Dageby är ett geni. I Nationalteatern, som han inte gärna pratar om idag, låg hanbakom samtliga musikaliska höjdpunkter och under de senaste få åren som soloartist har han skrivit fler hits än många artister gör under en hel livstid. Lägg därtill hans enorma kvalitéer att fånga stämningar med musik och skriva filmmusik som blivit mycket uppmärksammad.
   Ulf Dageby arbetar aldrig med yviga gester men det var ändå med något dämpade förväntningar konserten skulle genomföras på bara tre man. Ibland innehåller Dagebys grupp både kompgitarrist och/eller pianist men det stod snart klart på onsdagskvällen att med så skickliga (=samspelta) tre musiker på scen skulle inga hål uppstå eller förargliga tomrum bildas.
   En bra gitarrist mäts varken i snabbhet eller teknik. Ulf Dageby gjorde enkelheten till stor konst. Från traditionella grunder mejslar han ut personliga harmonier som ibland balanserade på en rakbladsegg av kaos men som alltid hittade rätt till slut. Något även Neil Young behärskar i sina bästa ögonblick.
   Dageby hade två musikaliska giganter bredvid sig. Trummisen Per Melin, som vanligtvis spelar med Björn Afzelius, hade både tyngd och finess och basisten Thomas Fanto fyllde kompgitarristen roll samtidigt som han spelade en mycket framträdande bas.
   Repertoaren bestod nästan uteslutande av Dagebys solomaterial från bara två album som blev till årets roligaste konserttimme. Varje låt blev en gissningslåt då Dageby älskar att leka med gamla låtar, arrangera om och skriva nya gitarrintroduktioner. Som gjorde konserten till en sagolik och nästan osannolik blandning av spänning och tillfredsställelse.
   Med stor distans till både sig själv och hela branschen gjorde Ulf mellansnacket till avslappnade och oumbärliga pauser mellan de täta och raka rockattackerna. Ulf Dageby gjorde egentligen bara ett litet misstag då han på slutet inte återvände till scenen för andra gången och då förmodligen lyft kvällen till ouppnåeliga höjder.

/ Håkan

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.