Blogginlägg

En dag på jobbet för Ulf

                                                          Foto: Kristin Wester


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/11 2012.

ULF LUNDELL
Conventum, Örebro 9 november 2012
Konsertlängd: 20:00-22:35 (155 min)
Min plats: Rad 10, plats 590, ca 23 m rakt från scenen.

I fredagens NA berättade jag om mitt favoritögonblick med Ulf Lundell på konsert och utnämnde, kanske lite överraskande, hans senaste Conventum-besök som det bästa av de 40 konserter jag har upplevt med honom. Inte i min vildaste fantasi hade jag i fredagskväll några förhoppningar om att på samma plats få vara med om något lika magiskt igen. Ty förutsättningarna den här gången var tämligen konventionella, rockbandet bakom var som vanligt elektriskt med Janne Bark i spetsen. Konserten blev nu visuellt och ljudmässigt mycket riktigt en osensationell historia. Som en vanlig dag på jobbet för Ulf Lundell.
   Däremot inte sagt att konserten hade några intressanta höjdpunkter i sin mix av elegans och hård rock. Men likafullt var det en vanlig bra dag på jobbet för Lundell och som vi lärt oss under de senaste 20 åren är den statusen en högtid för alla konsertvänner. Det märktes om inte annat under den sista timmen eller tio sista låtarna när stämningen var på topp både på scen och i publiken då hela Conventum dansade.
   Efter Ulf Lundells ofrivilliga paus, ställde in turnén och Conventum-konserten förra våren på grund av sjukdom, var det givetvis lite spännande att uppleva reaktionerna men även där kan jag meddela att det mesta var sig likt och oförändrat. Lundell, i sin bångstyriga frisyr med hästsvans, var på gott humör men inte så snacksalig fast senaste skivan är så politisk och engagerande. Men hann ändå med att kritisera regeringen (som han kallade "bankrånare"), bankerna, Jimmie Åkesson och schlager-Björkman.
   Ämnen som naturligtvis öppnade dörren för låtar från senaste albumet "Rent förbannat" som stundtals innehåller de argaste texterna Lundell någonsin skrivit. Musiken och arrangemangen är däremot inte lika arga och genomgående ursinniga. Däremot tyckte jag innan konserten att dubbel-cd:n är alldeles för generös och innehåller alltför många upprepningar ur Lundells gränslösa låtkatalog för att kunna bedömas som ny och fräsch.
   Nu efter konserten, där nästan en tredjedel av kvällens repertoar var hämtad från senaste skivan, är jag inte lika ljummen inför innehållet för låtarna fungerade överraskande bra i konsertsammanhang.

Starten på konserten var en knockout med "Är vi lyckliga nu?", den fullständigt publikfriande senaste hitlåten, som sedan satte nivån både känslomässigt och bokstavligen på den drygt två och en halv timme långa konserten. Ändå fick inledningen av konserten en orolig fortsättning med missljud som delvis störde "Mitt ansikte" och "Moln utan minnen". Men just då var jag mest orolig för Lundells röst som lät ihålig och uppenbart hes. Men tekniken hämtade sig och Lundell sjöng upp sig efter en lång startsträcka.
   De nya låtarna, som ännu inte kan kallas välkända, låg koncentrerat tidigt i konserten innan tempot sedan stegrades från "Omaha" och fram till slutet. En lång, lång final med övervägande rusiga arrangemang, med några få lugnare partier, som pågick till det sedvanliga masshysteriska slutet. Allt var helt i publikens smak. Själv mådde jag bra men blev aldrig överväldigad. Det var som en vanlig dag på jobbet även för mig.
    Innan dess fanns det under konserten några guldkorn, blandat nytt och gammalt, som etsade sig fast mer än något annat. Den oväntade och överraskande återkomsten av "Bente" hade fått förnyad kraft. Den nyarrangerade klart Neil Young-inspirerade "Stackars Jack" blev nästan till en ny sång. "FBL II", tämligen onödig på skiva, blev så mycket bättre i det här sammanhanget. Sedan vägrar jag tröttna på låtar som "Jag saknar dej", med durrande bas, och "Hon gör mej galen", spetsad med mandolin och trumpet, hur de än framförs. Båda var för kvällen förförande vackra.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Janne Bark: gitarr och sång
Jens Frithiof: gitarrer och sång
Marcus Olsson: keyboards, saxofon och sång
Surjo Benigh: bas och sång
Andreas Dahlbäck: trummor
Tomas Hallonsten: keyboards, trumpet och sång

Låtarna:
Är vi lyckliga nu?
Ute på vägen igen
Dom fyras gäng
Mitt ansikte
Moln utan minnen
Bente
Stackars Jack
FBL II
Den vassa eggen
Rent förbannat
Sjörövar-Jennys sång
Jag saknar dig
Omaha
En fri man i stan
Om det här är vintern
Ut ikväll
Förlorad värld
Folket bygger landet
Kär och galen

Extralåtar
Snön faller och vi med den
Chans
Gott att leva

Extra extralåtar
Hon gör mig galen
Kapten Kidd

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.